Hahl Bundys funderingar

Timrå IK möter alltid en i aggressivt regn. Varje gång.
Timrå IK är ett monster.

Att vara supporter, och fortsätta orka vara det när det inre mörkret i klubben stiger över vallar, kräver fasader.

Timrå IK har finslipat förmågan att ställa ut sin fasad till publiken under flera år.
På ytan lugnt.
Där inne, ett uppror av helvetiskt mörker, av sot, förstörelse och död.

Allt det som händer runt omkring oss av yta och glam, påverkar sällan den svarta natten inuti.
Det finns få rastplatser för jagade själar. Särskilt i vår tid.

Världen är tusen hemska platser för en klubb o supportrar med demoner i blodet.

Hur såg klubbens o våra drömmar ut?
När klubben vågade tänka sig framtiden, hur formades den under dess ögonlock om natten?
Såg de döden som en tillfällig frist från det som skavde, eller insåg de till fullo evighetens förbannade slutgiltighet?

All omtanke till alla oss supportar.

Vårt mörker har precis anlänt.

Amen.

Det är kallt ute. Det ryker lite från husen o en lätt dimslöja ligger över stan.

Allt liknar en scen ur Stephen Kings mästerverk DET.
Man väntar bara på att få se den djävulska clownen Snåljåp komma klättrande upp ur en gatubrunn……
Jo men det har han ju…TJ.

Om nån månad startar KS.
Det kan vara svårt att nå ut med den viskningen i det bomblarm som Slutspelet blir.

Nubben säger att det är det här laget som ska göra det. Han tror på det här. F… tro`t. Han måste säga det.

Han liksom smeker den Röd-Vita självbilden medhårs men vi är inte helt blåsta i huvet.
Timrå har fått så mycket stryk den här säsongen så det är ett under att man kan stå benen som supporter, och lyckas man inte vända detta i KS så är allt ett gigantiskt fiasko.
Då är inte Timrå ett av Sveriges 12 bästa lag längre.
Om man nu någonsin varit det de sista åren.

Vackrast? Alltid. Bäst? Nja.

Jag tror att vi kommer att ha tur om vi gråter oss till ES.
Det är i KS allt börjar gälla nåt den här säsongen.

Jag hoppas spelarna inser att ingenting är uppnått förrän man börjar vinna matcherna i KS.

Hur många av er har gått runt den här vintern och hoppats på njutning och stor underhållning?
Någon?
Ja, du längst bak i vikingahjälm och röda fylleögon?
Nej, tänkte väl det.

Nu handlar det om att vinna matcher. Helst varenda jäkla 3 poängare som finns.

Ingen kommer sitta på seniorboendet om 30 år och snacka om vilka fina matcher som spelades under KS till ES 2012/13.
Ingen minns ett lag som misslyckas i KS.

Timrå måste ta sig till ES. Det får se ut hur som helst.
Jag kunde inte bry mig mindre om något annat än seger i kvalträskets svartaste gyttja.

Skit i finmotoriken. Spara krutet tills det behövs.
Bry er ingenting om hur det trippas och slashas .

Det är i ES nästa år vi SKA finnas!

Det här är bara en dåligt krattad grusväg till den stora scenen.

Dagarna fram till KS o under KS kommer att bli jobbiga.
Vissa dagar är jag surt regn. Bara grå. Ett blåmärke.
Jag misslyckas med att hålla slasket borta, tar åt mig, blir blödig.

Jag kräks på den här trötta Timråsoppan där de sämsta ökenråttorna (det finns undantag) bara kniper käft o verkar ha stoppat huvet i sanden, oförmögna att göra ett skit, utan litar blint på att Nubben ska rädda klubben o deras ömkliga skinn. 
Medelmåttornas triumf. Byfånarnas seger över allting.
De talanglösas glädje. Fy f….!

Jag brinner för klubben. Jag fastnar i deras sörja. Jag fastnar i allting. Jag umgås med låga tankar. Jag sjunker och blir låg själv.

Jag är gammal. Jag reagerar surt på allting. Jag försöker ta ett djupt andetag och bara skita i det... men vissa dagar är det svårt.
Vissa dagar är dock inte som de här och det är så klart tur.

Men känslan inför det som komma skall är att vissa dagar är man en främling överallt.
Vissa dagar går man fel i sin egen stad eftersom man inte har en karta, inte vet vart man ska, eller varför man ens gick ut genom dörren.
Vissa dagar är soffan en kontinent och teven en älskarinna.
Vissa dagar hjälper inte ens tabletterna.

Vissa dagar går man ensam i genom väldiga folkhav.
Vissa dagar är alla glada människor klädd i Modokeps.
Vissa dagar är hela världen en Modoflagga….. Spypåse? Någon?

Vissa dagar är världen en spottkopp. Man fastnar med ballen i gylfen.

Man hamnar bredvid ett partygäng på bussen. Det regnar överallt. Ingenting känns betydelsefullt. Tillvaron sitter som en gammal överrock. Livet är ett par resårslösa kalsonger.

Vissa dagar är bara en fimp i en pissränna.
Vissa dagar är bara bakfylla och ångest.
Vissa dagar är Hockey en fullständigt meningslös sport som kidnappats av drängfulla tonåringar med nedhasade jeans och gluggar mellan tänderna.

Vissa dagar vill man ta en hammare och slå in glaset på varje fönster i hela världen. Varför?
Eftersom fönster är ögon i den här gråa, stinkande skitsituationen, som liksom aldrig vill ta slut.

Vissa dagar är som rövhål. Vissa dagar är som ljummen öl, som misshandel.
Det är reklam och skit i brevlådan. Folk på forum hatar en utan anledning.
Man är en tjock, blek och ful äcklig typ som borde gå och träna mer.
Man tackar ja till skit. Man säger nej till guld.

Vissa dagar är alla man träffar skelande, enögda äckliga fiender med vapen innanför rocken, självmordsbombare med sneda, gula ögon och ett blött handslag. Modoiter?

Man är bara gammal, grå och förbannat pinsamt självömkande.

I morgon är en ny dag…..en dag närmare KS.

Jiippeee …eller nåt.

Den dag man slutar att älska Timrå IK det allra minsta...Den dag man slutar att engarera sig.... Den dag man överhuvudtaget skiter i hur det går för Timrå IK....
Den dagen är nog den bästa dagen på resten av ens liv.

Den dagen kan man börja ett nytt liv... fri från ångest... illamående... ilska...frustration o tårar.

Oj oj oj vad skönt det vore!

Det förbaskade mörkret väller in redan vid 13-tiden. Som en filt av svart.

Man får beväpna sig med vingar. Vilket för övrigt är titeln på Thåströms nya skiva. :)

Sitter o tänker tillbaka på Timrås historia.
Jag tyckte jag hade en stor del av mitt liv i det förflutna. Jag tyckte jag levde som i en dimma. Jag tyckte jag levde med pausknappen nedtryckt.

Nu?

Tio år som i en hastig blick i döda vinkeln. Som en skugga som släpar sina kedjade fötter. Som en vind bara, rör sig i gardinen där i fönstret som håller kylan och snöröken borta.

Minns ni Kvartsfinalerna mot Modo? Vilka galna matcher! Några av de bästa detta årtionde.

Kommer ihåg att jag satt i ett gatuhörn på stan och grät. Det var varken första eller sista gången.

Slutspelsmatcherna mot HV? Skridskoskenan o på-åkningen av Backlund?

Det är plågsamt. Det är som att skära i ett infekterat sår. Hela Sverige skrattar. Alla hatar Timrå.
Jag satt ensam hemma framför en taskigt upptinad fiskgratäng och en starkbärs och försökte glömma eländet.

Det finns så många surt förlorade matcher. Det är som att öppna kranarna till hela världens skithus när man tänker på det.

Vad händer framöver? Ingen vet. Fruktansvärt plågsamt när man tänker på det.

Vad bär framtiden med sig i sitt sköte för Timrå IK?

Jag ska drömma om att 2012 blir året då Timrås supportrar blir inbjudna till styrelserummen. Jag ska drömma om att Timrå går långt i ES.
Jag ska drömma om att Zäta, Lander, Erixon, Lindbäck, Pääjärvi, Regin återvänder till Timrå.

Men först ska jag drömma om att Vi fortfarande är ett ES-lag

Beväpna er med vingar!

Ha det.

Linkan visade vägen in i mardrömmen, Timrå IK gick vilse i den och Perra stängde dörren om den.
3 allvarliga misstag. Det är naturligtvis ingen slump. Det är tvärtom förbannat allvarligt.

Sanningen svider.
Vi lever våra liv i rätt tröstlösa försök att hålla den ifrån oss men då och då spikar sanningen ner sina flaggor och vi tvingas inse vissa saker.
Att vi super för mycket, att vi flyr allvaret, eller bara att Timrå IK inte håller den här säsongen o som kan kosta oss Framtiden för evigt.
Som skrivet. Sanningen svider. Enda sättet att komma ut hel på andra sidan är att vägra förneka den.

Timrå IK har nu officiellt förlorat sin status.

Timrå IK har varit som ett överviktigt, ambulerande rockband som inte märkt att de blivit äldre.
Förr ”sålde man ut” de största arenorna men så plötsligt tog utvecklingen en annan inriktning och gubbarna i sina jeansvästar hängde inte riktigt med. Vart tog allting vägen?

Man måste alltid förtjäna sin publik. Utvecklingen löper som en hynda från alla, vi blir för bekväma. Det gäller i livet.

De andra lagen har hela tiden förnyat sig, byggt nya arenor, förtjänat sin publik och sina stjärnor.
Man har tittat framåt med stolthet i stället för att enbart glo sig vindögda i backspegeln.
Det förflutna är dött!

Timrå IK, med samma TJ i spetsen, har gått runt och lekt U2 när man i själva verket varit Sven-Ingvars… På sin höjd. Här ligger också själva möjligheten.

Ett rockband som faktiskt inser sina begränsningar, som börjar turnera i små källare och återgår till det som en gång gjorde de stora, har framtiden för sig.
Börjar man varsamt att återerövra sin publik med kärlek och respekt, har man alla chanser att komma tillbaka.
Det gäller i högsta grad Timrå IK också.

Det gör ont att lära sig ödmjukhet. Men det finns inga genvägar.

Sammanfattningen i känslor av den här säsongen.

Att se Timrå spela är som att se flickvännen vara otrogen. Det skriker i hjärtat.
På läktaren i ett fruktansvärt tomt Eon, under match, sitter Timrås ledning och längtar bort eller om det är hem. Det är för övrigt också dit man bör ha skickat Perra. Hem.

Det här är en dröm som dog för länge sedan.

Det är snöblask över länet. Himlen som en blåtira ovanför Eon Arena.

Jag har kommit på ett nytt betyg att ge… Timrå IK får, Ett nedbrunnet Eon Arena, i betyg.
Fast permanent, inte tillfälligt. Ingenting fungerar.

Problemet med Perras projekt är att ingen tror på det.( Linkan har i o för sig gett han spelarna men men….)
Men ingen tror på det. Inte spelarna, inte fansen.
Kanske bara ledningen… men den är ju lika inkompetent….. förutom Nubben som fått order att försöka rädda den snart nedbrunna Arenan med en simpel brandsläckare.
Inte ens motståndarna har hyfs nog att ta Timrå på allvar. 

Lagen kör över Timrå utan att spela särskilt bra. Inget lag behöver spela särskilt bra för att enkelt avfärda Timrå.

Att bli bedragen är ofta fruktansvärt sårande. Men det är också ett uppvaknande och ett första steg till att skapa sig ett nytt liv.

Inse detta, Timrå, och det finns hopp trots allt.

F.ö kommer man ha en tyst minut den 28/12 i Eon Arena, den dag då Kim-Jong-Il begravs?

Det är inte roligt längre. Kommer inte ihåg när det var det sist heller.

Trevlig helg alla patetiska losers som håller på det här laget.

Jaha… imorgon är det Derby ……igen. (Eller ikväll beroende på när ni läser det här.)

Jag bävar för att det blir som ett gök man drömt om men som aldrig blev av.
Som att tappa sin tandställning under stolen på bion och få tillbaka den fullsmetad med främlingars tuggummi. Som att skita ner sig på sin första date med den stora kärleken.
Som att tappa bort kvittot på miljonvinsten. Men ändå en sorts stilla lättnad.

Skit Timrå.
Varför är det alltid terror?
Att älska Timrå är som att älska ett fult barn.
Man försöker bluffa för sig själv och alla andra men barnet ser ut som Saddam.

Jag tappar omdömet när jag är förälskad.

I de Röd-Vita är jag ständigt förälskad. Det gör mig omtöcknad.
Jag plöjer ner all min kärlek i det där laget och jag kan inte se nyktert.
Allt är ett enda Röd-Vitt surr. Som tutorna i Fotbolls-VM i Syd-Afrika… ni vet…. fast med färg, mer som en nyansrik sång.

Jag vet att hela dagen innan match så kommer mitt blodtryck stiga med en centimeter i taget. Till sist slår det igenom taket. Jag kommer att vara så nervös att ena benet sitter och hoppar hela tiden. Jag kommer att bita mig själv i läppen.
Jag tror att det ändå kommer att vara bättre än under kvartsfinalerna när jag fick forsande näsblod av stressen och snodde kompisen jacka när jag började frysa…

Sedan står de där i tunneln. Mina hjältar. Mina förbannat underbara spelare. Beslutsamhet i blicken.

Jag vet att jag kommer att gå runt som en björn som vaknat för tidigt ur sitt ide och just skitit på sig under hela matchen.

Tänk om det blir den ultimata mardrömmen?
Tänk om man ska behöva genomlida en förlust igen mot ett skitlag från förorten…?

Efter matchen kommer jag att vara både tom och fylld.

 Är jag lycklig? Nja. Olycklig? Nja. Förvirrad? Ja.

Vad ska man känna?  Jag hoppas på E U F O R I.

Jag har min kärlek till de Röd- Vita.
Det är en väldigt perverterad kärlek.
Den innehåller nästan ingen glädje, bara kamp och kramp, bara lättnad, irritation och en sju-helvetes massa revansch.

Himlen är alltid Röd- Vit….. även bakom stormmolnen.

Kärleken till Timrå är befriande fri från tid.

Timrå är tidlöst.

Vi som älskar kretsar runt klubbmärket en tid, sedan är vi borta.

Laget är kvar.

Kärleken också.

Underbart, Timrå.

Tack för att ni tog den här chansen att berätta att Ni inte bara stinker piss och ligger lik.
Tack för att ni visade hur man sårar en drake.

Sista spiken var halvvägs på väg ner i den Röd-Vita kistan.
Jag hade redan börjat skissa på avskedstalet, krossat glaset till första hjälpen-lådan.
Jag hade redan börjat skissa på tio nya budord för den Röd-Vita Hockeyn.

Då gör Hallin årets snyggaste mål. Tar pucken bakom förlängda mållinjen, trampar igenom mittzon, över blå, lägger en tunneldragning i fullfart på Nygren, som åker iväg o köper korv så det står härliga till, o sätter den i  2:a maskan uppifrån höger.

På det allra vackraste sätt försvarar Hallin nu Timrås heder o vi lever vidare ett tag till.

En bragd i sig

Tidigare har alltid galna Timrå handlat om tappade ledningar, vansinniga Pikka-kapningar, förvirrade baklängesmål och missade chanser.

Från ikväll handlar di Röd-Vita om någonting annat. Ikväll handlar Timrå om hjältedåd, om att vända och vinna från ett hopplöst läge, och om att ta chansen när den egentligen inte längre finns.

Under Thåströms tid i Imperiet gick det rykten om hans död, att han knarkat ihjäl sig.
En arrangör hade fått höra från säker källa att så var fallet.
De andra bandmedlemmarna fick släpa med sig arrangören och visa Thåström för honom.

”Kolla, sade dom, han står ju där. Och han rör på armarna! Han lever.”

Så är det med Timrå ikväll.

Kolla medborgare! Liket lever. Timrå glöder alltjämnt.

Timrå var i den där askan och kickade igång en eld.

Stort!