Hahl Bundys funderingar

Linkan visade vägen in i mardrömmen, Timrå IK gick vilse i den och Perra stängde dörren om den.
3 allvarliga misstag. Det är naturligtvis ingen slump. Det är tvärtom förbannat allvarligt.

Sanningen svider.
Vi lever våra liv i rätt tröstlösa försök att hålla den ifrån oss men då och då spikar sanningen ner sina flaggor och vi tvingas inse vissa saker.
Att vi super för mycket, att vi flyr allvaret, eller bara att Timrå IK inte håller den här säsongen o som kan kosta oss Framtiden för evigt.
Som skrivet. Sanningen svider. Enda sättet att komma ut hel på andra sidan är att vägra förneka den.

Timrå IK har nu officiellt förlorat sin status.

Timrå IK har varit som ett överviktigt, ambulerande rockband som inte märkt att de blivit äldre.
Förr ”sålde man ut” de största arenorna men så plötsligt tog utvecklingen en annan inriktning och gubbarna i sina jeansvästar hängde inte riktigt med. Vart tog allting vägen?

Man måste alltid förtjäna sin publik. Utvecklingen löper som en hynda från alla, vi blir för bekväma. Det gäller i livet.

De andra lagen har hela tiden förnyat sig, byggt nya arenor, förtjänat sin publik och sina stjärnor.
Man har tittat framåt med stolthet i stället för att enbart glo sig vindögda i backspegeln.
Det förflutna är dött!

Timrå IK, med samma TJ i spetsen, har gått runt och lekt U2 när man i själva verket varit Sven-Ingvars… På sin höjd. Här ligger också själva möjligheten.

Ett rockband som faktiskt inser sina begränsningar, som börjar turnera i små källare och återgår till det som en gång gjorde de stora, har framtiden för sig.
Börjar man varsamt att återerövra sin publik med kärlek och respekt, har man alla chanser att komma tillbaka.
Det gäller i högsta grad Timrå IK också.

Det gör ont att lära sig ödmjukhet. Men det finns inga genvägar.