Pätr blogg

Tomas Ros kommer med sina sista synpunkter angående Timrås trupp:

Peter Nylander försvinner:

Svidande förlust. Hans rutin och hårda arbete var avgörande för Timrås upphämtning förra säsongen. Blir svår att ersätta.

Laurent Meunier försvinner:

Katastrofalt i alla avseenden. Slet hårt ute på isen, bidrog med massvis med rutin och hade dessutom en framträdande roll i powerplay. Ersättaren Pikkarainen saknar hans internationella meriter och får kämpa för en plats i landslaget – där var Meunier given.

Petr Caslava till CSKA Moskva:

Ännu en gång skördas frukten av Timrås backbesättning. För tredje året i rad tappar Timrå sin försvarsstöttepelare till en mer etablerad klubb. Först var det Sanny Lindström, sedan Mikko Lehtonen och nu alltså Caslava. Timrås försvar har varit på väg att urholkas länge nu, frågan är om inte förlusten av Caslava är den definitiva dödsstöten.

Då har alltså Ros uttalat sig om Timrås förluster och värvningar. Det mesta tyder på allsvenskan, skulle jag vilja påstå, men vi får väl se till vintern. Själv tror jag att Timrå kommer att lyckas bra. Och att Tomas Ros kommer tillbaka.

Tomas Ros bjuder på nya åsikter om nyförvärv och förluster:

Martin Röymark:

Timrås hämnd på Frölunda. De senaste åren har Frölunda mjölkat Timrå på stjärnspelare, och nu försöker Timrå göra detsamma, trots betydligt mindre plånbok. Värvningen av Röymark imponerar dock inte. Norrmannen har inga erfarenheter från den riktiga hetluften.

Jesper Samuelsson till Vita Hästen:

Jobbade hårt i det tysta, och kommer att saknas mer än Timråfansen anar. Dessutom ett stort minus till föreningen, som inte lyckades förädla denna talang till en etablerad elitseriespelare. Men Timrå saknar å andra sidan förmågan att få fram talanger.

Kamil Piros till HV 71:

En spelare Timrå ville behålla. Men när HV 71 gav sig in kampen hade man inget att sätta emot. I och med det förlorar man kreativitet, teknik, spelintelligens och målfarlighet. Frågan är inte om det blir förödande, utan snarare hur stor förödelsen blir.

Kirill Starkov till Esbjerg:

Att förlora landslagsspelare är aldrig önskvärt. Särskilt inte för lag som Timrå, som har svårigheter att knyta till sig etablerade namn. Förlusten av Starkov är dräpande. Trots att han bara är tjugotre år har han redan hunnit med spel i Nordamerika, i KHL och i VM. Sådana spelare kryllar det inte av på marknaden, och han blir omöjlig att ersätta.  

Tomas Ros ger ett utlåtande om Per Hallin och Alexander Larsson:

Per Hallin:

Ratades av Södertälje. Nya tränarparet Johnsson/Eriksson vill bygga spelet kring mycket skridskoåkning. Där blir Per Hallin en viktig kugge och en av de spelare som kommer att få dra ett tungt lass i Timrå i vinter.

Alexander Larsson:

Har producerat bra de senaste säsongerna i norska ligan. Nu förväntar sig Timrå att han ska kunna fortsätta med det även i Elitserien. En balansgång på svag lina. Misslyckas Larsson ser Timrå uddlöst ut.

Tomas Ros kommenterar målvaktssidan och Pääjärvi.

Juha Pitkämäki:

Åldrande andremålvakt från finska ligan. Panikvärvning sedan Stefan Ridderwall tackat nej. Kommer från en dålig säsong som båsöppnare och saknar erfarenhet av spel på den här nivån. Timrås målvaktssida är bräcklig och ett orosmoln.

Anders Lindbäck till Nashville:

Oersättlig – så enkelt är det. Lindbäck bar Timrå på sina axlar hela förra säsongen, och att han lämnar bäddar för en katastrof. Att föreställa sig ett Timrå utan Lindbäck mellan stolparna är omöjligt – i alla fall som ett elitserielag.  

Magnus Pääjärvi-Svensson till Edmonton:

Minst lika förödande som när Zäta tog steget över. Hjärnan och härföraren i fjolårets förstakedja försvinner. Bortfallet kommer få ödesdigra konsekvenser för Corso och Sonnenberg. Cykeln har fortfarande två hjul, men ingen som trampar.

Tomas Ros kommenterar Timrås finska anfallsduo:

Illka Pikkarainen:

Flyttfågel som endast mäktade med ett mål ifjol. Panikvärvades efter att man fått nobben av Niklas Nordgren och lagets enda högerskytt Laurent Meunier, valt att lämna. Kommer att tillbringa mycket tid i utvisningsbåset.

Kim Hirschovitz:

Timrå gav tidigt upp i kampen om Bremberg, och riktade in sig på Hirschovitz. Ett klart nedköp och typiskt för ett lag som Timrå, som inte kan konkurrera om de tyngsta namnen. Att Hirshovitz inte valde KHL är nog så talande.

Jag passade på att höra vad Ros anser om de finska backarna Timrå värvat. Såhär svarade han:

Antti Halonen:

Tänkt ersättare till Petré. Tveksam värvning. Saknar Petrés rutin och offensiva kunnande, och drar dessutom på sig mycket utvisningar. En typisk utfyllnadsspelare.

Mikko Jokela:

Förlusten av Sanny Lindström var en dolkstöt i hjärtat på Timråledningen. Sedan dess har man letat desperat efter någon som kan fylla jätteluckan. Ifjol försökte Petr Caslava, i år har turen kommit till hårt skadedrabbade Mikko Jokela. Ett frågetecken som saknar meriter utanför Finland.

Jag brukar messa Tomas Ros ibland och dela lite hockeyfunderingar. Och nu när Timrå nästan fått ihop laget till nästa säsong har jag vi börjat diskutera förändringarna i truppen. Framöver kommer jag att återge Rosens synpunkter, och här är den första:

Eric Moe till Leksand:

Blytungt tapp. Utan poängstarke Moe blir Timrås redan offensivt svaga backuppställning än mer uddlös. Risk för förtroendekris inom ledningen när man inte lyckas behålla de egna talangerna, utan förlorar dem till mer etablerade klubbar.

...more to come.

Inför säsongen trodde jag inte riktigt på HV. Visserligen var jag övertygad om att smålänningarna i vanlig ordning skulle bli ett topplag, men jag trodde däremot inte att man skulle vara den främsta kandidaten till SM-guldet.

Anledningen var att jag helt enkelt tyckte att det fanns brister på backsidan, man saknade ett riktigt vasst kort offensivt. Det visade sig emellertid att jag fick fel. Dels värvades Niinimaa sent, dels klev David Petrasek fram på ett sätt som jag aldrig förväntat mig. Sålunda blev HV också ett komplett lag, och det visade sig räcka hela vägen.

För på de övriga positionerna var jag aldrig orolig. Stefan Liv är en riktigt bra målvakt på elitserienivå och framåt så hade HV ett av seriens vassaste anfall - bara Linköping kunde utmana. Så det var egentligen ingen jätteöverraskning att laget gjorde en så bra säsong som man gjorde. Truppen var komplett och samspelt, då man lyckats förträffligt med att behålla de etablerade spelarna, och då brukar det bli bra. Kul för Oscar Sundh att få lyfta SM-bucklan - grattis!

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att det inte var så många positiva överraskningar i Elitserien i år - det handlade mer om lag som underpresterade. Djurgården måste jag dock framhäva, som ett lag som ruskade om lite i etablisemanget. Även om jag inte är djurgårdare så är det alltid kul när lag kan överraska i positivt hänseende (så länge det inte är Modo).

Nåja. Sommaren har bara börjat, men snart är det dags att tippa sluttabellen igen - och det kommer väl gå lika bra som förra året (ett rätt). Men innan dess ska Tomas Ros få gästspela en stund på bloggen - mycket nöje.

Det är bara att ta fram dumstruten, ställa sig i ett hörn och skämmas. Jag hade tippat Djurgården på kvalserieplats - övertygad om att detta anonyma lag skulle få en jobbig vinter. Föregående säsong hade de burits av firma Bremberg/Anger, och när dessa lämnade klubben såg det nattsvart ut i mina ögon.

Men tänk så fel man kan ha! Nye tränaren, Hardy Nilsson, gjorde ett imponerande jobb med sina adepter och man blev säsongens stora utropstecken. Inte nog med att man placerade sig som tvåa i serien, man lyckades dessutom att ta sig ända till SM-final, där man tillsist fick ge sig mot HV 71. Det kändes säkert bittert för laget, men tittar man på förväntningarna inför säsongen så ska de vara oerhört nöjda med sig själva.

Jag kan inte låta bli att tänka på Timrå, under lagets tredje säsong i Elitserien. Henrik Zetterberg hade lämnat laget och de flesta experter tycktes ense om att en ny tolfteplats väntade överskottslaget från norr - men så blev inte fallet.

Hursomhelst. Jag har aldrig haft, och kommer nog aldrig att ha, några varmare känslor för Djurgården, men samtidigt kan jag heller inte förneka att det finns en tjusning med skrällar. Det får oss som håller på de lite "sämre" lagen - dvs. de med mindre ekonomiska resurser - att hoppas på framgång.

Knivskarpa Linköping gjorde en bra grundserie, men när det väl skulle avgöras och den åtråvärda SM-bucklan skull delas ut, så var aldrig östgötarna riktigt med i diskussionen. Fövånande - då Linköping hade en av seriens vassaste trupper, speciellt i anfallsväg.

Men det var inte heller anfallet som var problemet, utan målvaktssidan. Gamle hjälten Fredrik Norrena blev inte den matchvinnartyp man hoppats på, och sålunda blev det inget guld för LHC den här säsongen heller. Överhuvudtaget har målvaktssidan varit ett gissel i många år för dem, och så länge man inte får ordning på den biten så kommer man troligtvis inte att nå ända fram.

Föga förvånande fanns det ett antal spelare som vräkte in poäng. Mårtensson var två poäng från skytteliga vinst, Hlavac och Hlinka levererade i vanlig ordning och Magnus Johansson lika så. Lite förvånande kom Andreas Jämtin trea i den interna skytteligan - en framgång ingen hockeyintresserad norr om Ghana unnar honom - men man får ändå ta av hatten och gratulera.

Summa av sumarum så är jag ändå övertygad om att man från LHC´s sida ser den gångna säsongen som lite av ett misslyckande, till följd av det mediokra slutspelet. Säkerligen kommer man ha revanschlusta inför kommande säsong, men huruvida man kommer ha bättre chanser då ska ja spekulera i först till hösten.