Pätr blogg

Inför säsongen var jag nöjd med Timrås lagbygge, och jag hävdar fortfarande att laget, i varje fall på papperet, är ett lag för slutspelet. Problematiken ligger inte i spelartruppen, utan i vad ansvariga får ut av det, vilket för närvarande är för lite.

Skador stör truppen för tillfället, och sökandet efter en forward har fått omdirigeras till sökande efter en back, då halva backbesättningen går skadade. Kanske resulterar det i två nyförvärv, vad vet man?

Det jag vill fokusera på nu är emellertid spelarrekryteringen till truppen, som jag har vissa invändninar emot. Eller egentligen handlar det inte om själva rekryteringen, utan snarare om hur spelarna används.

Jag ska inte hymla med att jag föredrar tvåvägsforwards, då vi i Timrå har goda erfarenheter av sådana. Men oavsett min åsikt är det viktiga i sammanhanget att ta till vara på spelartyperna.

Inför säsongen värvades Kirill Starkov och Niklas Anger, spelare som knappast rosat marknaden. Visserligen var förväntningarna på den förstnämnde inte särskilt stora, något som gör värvningen lite märklig.

För båda dessa herrar är utpräglat offensiva kort. Sådana spelare ska användas i första och andra formationen, samt få förtroende i power play, annars finns i mina ögon ingen anledning att ha dem i truppen.

Jag skulle vilja dra en parallell till Södertälje, för ett par säsonger sedan. Man värvade då Pär Arlbrandt, allsvenskans skyttekung, från Rögle för att placera honom i lagets fjärdekedja. Värvningen blev en flopp, och Arlbrandt lämnade laget mitt i säsongen. Varför? För att han misslyckats, med god hjälp av SSK. Offensiva spelare måste få ägna sig åt det de är bäst på, inte fara runt i fjärdekedjan och harva.

Timrå är i ett läge då resurserna är begränsade. Se då till att använd resurserna rätt. Att Anger spelar i fjärdekedjan har man inte råd med.

Lyckligtvis tittade jag bara sporadiskt på gårdagens match mellan Sverige och Finland, och det jag såg har jag redan förträngt. Däremot sades det något intressant i hockeyhänseende i pausen mellan andra och tredje perioden.

Åsikts- och citatmaskinen Niklas Wikegård hävdade bestämt att Sverige i realiteten inte är sämre än Finland, om man granskar spelarna enskilt, utan att förklaringen till utklassningen fanns någonstans i eller kring själva laget. Jag minns inte exakt hur han uttryckte det, men andemeningen var att det var något i omklädningsrummet som inte stämde.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till mitt älskade Timrå IK. För Timrås spelarmaterial motsvarar inte den nuvarande placeringen i tabellen. Visserligen är det små marginaler och det faktum att någon måste komma sist hur jämt loppet än är, är ett faktum, tyvärr.

Ändå är det bittert att se sitt favoritlag underprestera, och man söker med ljus och lykta efter förklaringar och lösningar - hoppet är det sista som överger en.

Nu deklarerade Thomas Johansson för några dagar sedan att man letar aktivt efter ett nyförvärv på forwardssidan. Min spontana kommentar är att det är positivt att man gör något. Men ligger verkligen problemet i spelarmaterialet?  

Det är mörkt inatt. Och kallt.

Det var längesedan jag gick uppför trappan till lägenheten med så tunga steg, och jag har aldrig tänkt på hur mycket ljudet från en ytterdörr som stängs liknar en ihålig suck, förrän nu.

Jag är inte förtvivlat, jag är inte upprörd. Jag är bara tom. Känslan inträdde för en knapp timme sedan. ”Vi är Timrå och vi ger aldrig upp”, sjöng man i tredje perioden. Jag undrar om det var någon som verkligen menade det?

För ju längre matchen mot Luleå led, desto närmare inpå själen smög sig hopplösheten. Det kändes som att läsa en bok man redan vet det olyckliga slutet på.

Nyckelordet för att analysera kvällens match är beslutsamhet, eller rättare sagt total avsaknad av beslutsamhet. Det verkar varken finnas spelidé eller självförtroende. I anfallsspelet saknas farten och i försvarsspelet är man inte tillräckligt rejäla. Samtidigt gör man alldeles för många individuella misstag. Var man än befinner sig på banan ser det skakigt ut – som ett lag utan beslutsamhet.

En sak är under alla omständigheter säker: Det måste till en förändring, gärna redan under landslagsuppehållet. Frågan är bara vem eller vilka som ska få ta ansvaret.

Jag har tidigare försvarat Challe, och menat att det inte finns någon anledning att sparka en tränare då forskning har visat att det generellt sett inte hjälper, men nu är jag mer tveksam. På papperet har inte Timrå ett sämre lag än exempelvis Luleå eller Skellefteå, det är spelet som utgör skillnaden.

Kanske är inte Challe rätt man att leda gruppen…

Apropå spelare så finns det flera som förtjänar en känga efter kvällens match. I synnerhet Laurent Meunier hade det jobbigt, men ärligt talat tyckte jag bara att det var Pär Styf som visade lite vilja.

Jaja, det är kristider nu och många går arbetslösa till följd av lågkonjunkturen. Det behöver inte klubbledningen i Timrå fundera på. För de har nog att göra de kommande dagarna.

Så är då äntligen hockeysäsongen igång! Inget mer spekulerande, utan nu är verkligheten över oss. Obarmhärtigt - för med tanke på hur säsongen har inletts hade jag gärna stannat kvar i drömmarnas land ett tag till, för där är Timrå liksom alltid de bästa.

Massor kan skrivas, och man behöver bara slänga ett öga på Timrås forum här på hockeysnack för att inse att känslorna och åsikterna är många.

Själv vill jag börja med att, kanske något oväntat, rosa Timrås sportchef Stefan Lindqvist. Många, inklusive jag själv, hoppades att vi skulle få se Mathias Månsson i TIK, sedan denne och Skellefteå valt att gå skilda vägar. Men istället var det Rögle som vann dragkampen om den tuffe forwarden, antagligen för att Timrå tillsist släppte repet då de ansåg att det inte var värt att fortsätta att kämpa.

Hur kan jag vilja rosa Linkan för det agernadet? Jo, för att det verkar som om Timrå numera har en sportchef medveten om pengars sanna värde, vilket är oerhört viktigt i dagens finanssituation. Kent Norberg kunde otvivelaktigt förse laget med namnkunniga spelare, men det var också till vilket pris som helst. Bland annat var han mannen bakom det långa vansinneskontraktet som skrevs med Jonathan Hedström, som hade kunnat ruinera klubben om Hedström presterat som han gjorde innan NHL-flytten.

Linkan skriver inga sådana kontrakt. Visserligen har han en åtstramad budget också, men jag får ändå bilden av att han är obenägen att göra överilade handlingar. Han fick kritik av många, däribland mig, för att inte agera tillräckligt förra säsongen när det krisade som värst. Men när tabellen väl sumerades hade Timrå tagit en slutspelsplats, och nyförvärvet Martin Sonnenbergs medverkan till detta ska inte förringas.

Agerandet var mycket imponerande, faktiskt. Utan att vara vare sig psykolog eller hockeyexpert kan jag misstänka att många sportchefer nog skulle gjort något panikartat och värvat en eller flera spelare för dyra pengar och sedan kanske fått individer som inte ger gruppen det den verkligen behöver.

Där har vi ett ljus i mörkret - eftertänksamhet. Jag tror inte att Rögle vann dragkampen om Mathias Månsson, jag tror helt enkelt att man från Timrås sida ansåg att han blev för dyr, sett till vad han kan bidra med. Visst behöver Timrå tuffhet och jävlar-anama, men det kan likaväl Sonnenberg bidra med. Det har han redan visat.

LET'S EMPTY THE TANK

En ”experts” tips är i det stora hela inte mycket att lyssna på. De stora kännarna har sällan fler rätt än lekmannen när det kommer till att förutspå Elitserien. Rimligtvis borde man därför bara slå dövörat till, nu när tipsen börjar stå som spön i backen, men nu känner jag mig manad att reagera.

Hockeykanalen.se’s krönikör Jonas Fahlman är i full gång med att tippa Elitserien, och idag placerar han Timrå på nionde plats. Upprörande? Lite (eftersom jag är Timråsupporter), även om jag inte sätter någon tillit till hans klärvoajanta förmåga. Oförståeligt? Faktiskt.

Jag ska göra en jämförelse för att förtydliga: Både Timrå och Djurgården har förlorat bärande spelare inför säsongen, men trots det har båda lagen övertygat på försäsongen. Egendomligt nog är ändå Timrå förvånansvärt nederlagstippade bland en del ”experter”. Tilltron till Djurgården däremot har i alla fall på vissa håll nått närmast religiösa mått.

Hur kan det ha gått så? En bra fråga, som inte jag har något bra svar på. Kanske finns svaret hos Fahlman; oberäknelighet.

http://hockeykanalen.se/1.1200383/2009/09/12/fahlman_tippar_elitserien_9_timra

Två turneringar och två turneringssegrar – det ser onekligen positivt ut i Timrålägret inför säsongsstarten. Förvisso ska man inte dra alltför stora växlar av försäsongen. Det brukar kunna bli en och annan skräll innan lagen kommit i riktig matchform, samtidigt torde det rimligtvis vara bättre att vinna sina försäsongsmatcher än att förlora dem.

Hursomhelst, lite vidare hockeyfunderingar:

Jari Tolsa lämnar finska Blues, och enligt EP så är han aktuell för spel i Allsvenskan med antigen Örebro eller Borås. Tolsa har visserligen haft det tungt de senaste säsongerna, men borde inte något lite bättre lag vara intresserade av honom? Timrå kommer att inleda säsongen två forwards kort, till följd av Pärssinens skada och Sonnenbergs artistkontrakt. Kanske det inte vore så dumt att i alla fall prata med Tolsa? Kunde man erbjuda relativt meriterade Nate Dicasmirro ett try-out kontrakt borde man rimligtvis kunna göra det samma med Tolsa (om han sedan nappar är en annan femma).

Förövrigt läste jag i Jimmy Hamrins blogg att förre Timråspelaren Linus Fagemo, fortsätter karriären i Nordamerika, i CHL-laget Arizona Sundogs – vilket var lite oväntat. Jimmy kallar CHL en ölliga, och jag får väl förmoda att han har rätt.

Vad Nordamerikas farmarligor anbelangar är jag personligen ganska förvirrad, ska jag erkänna. Jag vet så mycket som att AHL är den bästa, och tittar man lite på spelartrupperna får jag för mig att ligan nog kan var i klass med, eller kanske till och med lite bättre än europeiska ligor som Elitserien, SM-liiga och NLA.

ECHL, farmarliga till AHL, verkar vara betydligt sämre och jag tycker nästan det verkar som om klivet mellan ECHL och AHL är större än det mellan Elitserien och Allsvenskan. Så har vi då CHL, som sägs ligga klassen under. Och vad betyder då det? Jag gissar på att lagen i ligan är relativt jämbördiga med bottenlagen i Allsvenskan, men är inte säker.

Vill någon reda ut farmarligorna för mig är den hjärtligt välkommen!

Att tippa hur Elitserien ska sluta har aldrig varit lätt. Inför varje säsong försöker både mer och mindre kunniga hockeyentusiaster sig på att förutspå framtiden, för att när tabellen summeras framåt vårkanten bli tvungna att konstatera att man misslyckats, som vanligt.

Givetvis kommer även jag ha ett par stycken fel. Annat vore både otroligt och ganska tråkigt, eftersom det skulle innebära en vinter utan några som helst överraskningar. På förhand ser det emellertid ut som om det kommer bildas tre undergrupper i den enhetliga tabellen.

Första gruppen kommer att utgöras av klubbarna som i allmänhet kallas för ”Det Fyra Stora”, det vill säga Frölunda, Linköping, Färjestad och HV 71. Kvartetten har de största spelarbudgeterna, sålunda de namnkunnigaste trupperna och bör därför vara snäppet bättre än övriga konkurrenter. Särskilt Frölunda ser oerhört starka ut i år, och är min främsta kandidat till SM-guldet. Linköping och HV 71 är de främsta utmanarna, medan Färjestad får finna sig i att vara lite nederlagstippade i sammanhanget.

Den andra gruppen, bestående av Modo, Skellefteå, Timrå, Luleå och Brynäs, är rena getingboet, och den del av tabellen som är svårast att sia om. På förhand anser jag att Modo är det bästa laget av dessa, men marginalerna är väldigt små. Det skulle nästan likaväl kunna sluta med att Brynäs kniper en femteplats medan Modo åter missar slutspelet. Skellefteå är också svårbedömda, precis som Timrå och Luleå. Alla är dock potentiella slutspelslag.

Tredje gruppen består av tre lag som kommer att få kämpa om att slippa undan kvalserien. Jag har tippat att Södertälje drar det längsta strået, även om det är ett långskott. Hockeyidioten, Tomas Ros, rankade i sin första Elitserieranking Djurgården som femma, vilket knappast är förvånande (han är ju ändå den alltid lika självgode Tomas Ros).

Men visst, Djurgården gjorde en bra insatts i Nordic Trophy, och vill man kan man alltid dra rejäla växlar utifrån det. Skillnaderna mellan Nordic Trophy och Elitserien är väl inte så stora, förutom att Elitserien spelas i 55 omgångar, istället för en handfull och att lagen kommer varma i kläderna till seriestarten.

Nog om det. Nu har jag gjort min tippning, och det återstår att se hur många rätt och fel jag får…  

Tabell:

1. Frölunda
2. Linköping
3. HV 71
4. Färjestad
5. Modo
6. Skellefteå
7. Timrå
8. Luleå
9. Brynäs
10. Södertälje
11. Djurgården
12. Rögle

Timrås förra säsong var sannerligen en svajig historia, som fick supportrarna att slitas mellan hopp och förtvivlan. I slutändan lyckades man bärga den åttonde och sista slutspelsplatsen, men fick se sig utslagna efter en hård matchserie mot finalisten HV 71. Med tanke på vinterns resultat måste jag ändå säga att Timrå reste sig på ett anmärkningsvärt sätt, och även om slutspelet tog slut tidigt så var det ändå säsongens glädjeämne.

Inför säsongen 09/10 har en rad etablerade spelare lämnat truppen: Elitseriens kanske bäste PP-back, Mikko Lethonen har flyttat till elitseriekonkurrenten Frölunda, allroundkunnige forwarden Mika Pyörälä har blivit NHL-proffs i Philadelphia Flyers, precis som tidigare förstemålvakten Johan Backlund. Lägg där till att defensive specialisten Johan Andersson försvunnit till Färjestad, snabbskrinnaren Petr Tenkrat till Skellefteå och förra säsongens tongivande förstecenter Tom Wandell till Dallas Stars, så inser man att det funnits mycket att jobba med för sportcheferna under sommaren.

Särskilt kvällstidningarna har varit sedvanligt duktiga att understryka hur många spelare som lämnat truppen, däremot har det inte varit lika mycket skriverier om att det också har tillkommit en del intressanta namn. Målvaktssidan har förstärkts med Brynäs Anders Lindbäck, vilken kommer att få konkurrera med Magnus Åkerlund om förstaspaden. Timrå har i och med det två talangfulla målvakter med hög kapacitet att tillgå. Vad som däremot oroar är att ingen av dem har någon större erfarenhet av att agera förstemålvakt på elitnivå.

Backuppställningen har förstärkts av två talanger i form av Elias Granath och Fredrik Sonntag, samt två etablerade namn: Mattias Karlsson och Petr Caslava. Mattias Karlsson gjorde en strålande säsong i AHL förra vintern och tillhör de intressantaste backarna i Elitserien. Mattias säger själv att han strävar efter att få representera Tre Kronor, och det vore ingen överraskning om han uppnår den målsättningen.

En som har betydligt mer erfarenhet av landslagsspel är tjecken Petr Caslava. Caslava har använts flitigt i tjeckiska landslaget de senaste åren och bör bidra med god stabilitet bakåt. Granath och Sonntag känns båda svårbedömda, och även om man som supporter givetvis hoppas på ett genombrott så kan man nog inte ställa alltför höga krav.

Centersidan var Timrås stora svaghet förra året, något man nu försökt råda bot på genom att förse sig med en rad potentiella centrar. Den som sticker ut mest i skaran är kanadensaren Daniel Corso, som kommer från ett anmärkningsvärt bra år i Finland. Förhoppningen är att han kommer att prestera bra även i Sverige.

Bland övriga centerförvärv märks Gabriel Karlsson, senast i Skellefteå. Karlsson har kallats för en breddspelare, något som känns lite orättvist med tanke på vad han uträttade förra säsongen. Karlsson blir bara bättre och bättre och han kan gott och väl få chansen i landslaget i vinter. Att bedöma Laurent Meunier känns i dagsläget svårt. Men han har massor av internationell erfarenhet och bör vara en habil tredjecenter i Elitserien. Dessutom utmanas han av talangfulle Anton Lander.

Vid ispremiären släpptes en liten värvningsbomb när det stod klart att Niklas Anger blir Timråspelare. Anger gjorde en utmärkt säsong i Djurgården ifjol och kommer att få bära stora förväntningar på sina axlar. Att han ska kunna återupprepa målskörden från förra säsongen (23) känns tveksamt, men man borde kunna förvänta sig runt femton mål från Angers klubba.

Överlag tycker jag att Timrå känns mycket svårbedömt. Defensivt är laget stabilare än förra säsongen, frågan är hur bra man är offensivt. Både Wandell och Pyörälä stod för goda poängskördar förra året, nu är det upptill spelare som Corso och Anger att fylla luckorna.

Timrås prestationer den kommande säsongen är mycket beroende på huruvida värvningarna slår väl ut. Om man lyckats hitta rätt spelartyper och slipper större skadebekymmer, så kan man bli ett topplag. I den sämsta av världar kan det bli missat slutspel.

Mitt tips: 7:a   

Södertälje var ordentligt haussade inför förra säsongen. Man kom från en stark säsong och hade värvat spelare som Topi Jaakola, André Benoit och finske skyttekungen Hannes Hyvönen. På papperet såg Södertälje ut som ett givet slutspelslag, och någon expert tippade dem till och med som nummer fyra i serien.

På isen blev det dock ett jobbigt år för Södertälje. Laget var faktiskt det enda i den rekordjämna serien som blev avhängt, och det stod tidigt klart att man skulle få rikta in sig på kvalserien snarare än slutspelet. Väl i kvalserien tog man sig samman, gjorde sitt jobb och försvarade kontraktet.

Truppen har genomgått en storstädning och många spelare har försvunnit. De flesta ville Södertälje, av förklarliga skäl, inte behålla och i mina ögon är den enda jobbiga förlusten Dragan Umicevic, som spelar i Färjestad till vintern. Umicevic är en vass forward, som trots Södertäljes dåliga säsong ofta fanns med i poängprotokollet. Sådana spelare finns det brist på i dagens Södertälje.

Till skillnad från ifjol är nyförvärven relativt anonyma. Doldisen Jonas Almtorp har trots sin ålder (25) stor erfarenhet av elitseriespel och har även tillbringat ett år i Nordamerika. Almtorp är ingen skyttekung, men en bra lagspelare. Tidigare Trojabacken Ryan Glenn var bra i Allsvenskan ifjol och kan nog göra en bra säsong även i Elitserien.

Mest spännande nyförvärvet är annars Yanick Lehoux – en spelare med fina AHL-meriter. Lehoux beskrivs som utpräglat offensiv och förhoppningsvis kommer han att producera en del för Södertälje i vinter. Duktiga playmakers har därtill ofta en förmåga att lyfta andra spelare, vilket inte är otroligt att Lehoux kommer att lyckas med.

På förhand är Södertälje utdömt, men jag är tveksam till om de verkligen är så dåliga som vissa experter vill påskina. Man har två mycket bra backar i Jaakola och Daniel Josefsson. Därtill har man även en del spännande spelare på positionen, som nämnde Glenn och talangfulle Blaz Gregorc. Och man får inte glömma att Björn Bjurling i grund och botten är en kompetent målvakt. Försvaret är sålunda godkänt.

Laget har kritiserats för att vara uddlöst framåt, och givetvis kan inte värvningen av Lehoux helt råda bot på det. Men i laget finns redan spelare som Linus Klasen, Linus Videll, Petri Pakaslahti och Stefan Pettersson, en kvartett som inte är ofarliga framåt, även om förra säsongen blev en missräkning.

Jag ska faktiskt låta bli att döma ut Södertälje. Förvisso är de inget slutspelslag, men jag tror de slipper undan kvalserien.

Min placering: 10:a

Skellefteå stod för en jätteskräll förra säsongen när man oväntat slog ut Linköping i kvartsfinal. Faktum är; bara att man tog sig till slutspel var en överraskning, då laget var nederlagstippat på förhand. Framgångarna har gett positivt eko i Västerbotten, och Skellefteå verkar andas optimism inför vintern.

Spelaromsättningen i klubben har varit relativt stor. Backtrion Erik Andersson, Fredrik Lindgren och Tobias Viklund har lämnat laget sedan mer pengastinna konkurrenter bestämt sig för att se om sin defensiv. Offensivens mest kännbara förlust är förra årets skyttekung Niko Dimitrakos, som valt att prova lyckan i KHL.

Därtill försvinner även kapabla rollspelare som Kimmo Koskenkorva och Gabriel Karlsson, som tillsammans med Christian Söderström bildade en av SAIK:s bästa kedjor förra säsongen. Något förvånande ratades Kent McDonell, som efter en stark debutsäsong hade det något tyngre ifjol, troligtvis p.g.a. att vapendragaren Lee Goren lämnat laget. Duon återförenas nu i Färjestad.

Under sommaren har begreppet ”Skellefteå-värvning” blivit allmänt vedertaget i hockeykretsar, eftersom man kunnat skönja en röd tråd i spelarrekryteringen. Ingen av Timråbekantningarna Petr Tenkrat, Fredrik Warg eller Yared Hagos hade något särskilt bra fjolår i sina respektive klubbar, men nu hoppas Skellefteå på att den meriterade trion ska få en nytändning.

Petr Tenkrat är en suverän skridskoåkare med enkel spelstil och kapacitet att producera en hel del poäng. I Timrå har välgången varit begränsad, men det ter sin inte otroligt att han ska kunna blomma ut i Skellefteå istället, då laget spelar en hockey som borde passa honom bra.

Fredrik Warg har de senaste säsongerna varit ett återkommande namn i Tre Kronor, men hade liksom hela MoDo ett tungt 08/09. Hans status har ifrågasatts, liksom den ifrågasattes när han presenterades som nyförvärv i Timrå. Då gav Warg tvivlarna svar på tal, frågan är om han gör det igen?

Sedan flytten från Timrå har Yared Hagos haft det motigt. Äventyret i Nordamerika tog slut efter två säsonger i AHL, och därefter har han flackat runt mellan olika elitserieklubbar. Under tiden i Timrå visade han sig dock vara en kompetent tredjecenter, främst med defensiva egenskaper, och får han en liknande roll i SAIK kan han nog komma tillbaka till gammalt gott slag.

Ivan Majesky fick inget fortsatt förtroende i Linköping, mycket beroende på att laget har en oerhört stark backsida. Skellefteå såg då sin chans att förstärka med en tung defensiv pjäs. Antagligen kommer Majesky att bli ett bra kompelement till alla Skellefteås unga backtalanger.

Fransmannen Pierre-Édouard Bellemare gjorde förra säsongen 31 mål för allsvenska Leksand och prövar nu lyckan i Elitserien. Huruvida Bellemare är en given sensation kan diskuteras, men å andra sidan var det inte många som trodde på Niko Dimitrakos heller.

Därutöver släpper Skellefteå fram en hel del spelare från sitt framgångsrika juniorlag, och jag tycker att man har en bra mix av gammalt och ungt. För mig är emellertid Skellefteå lite som MoDo, fast tvärtom. Enligt min hockeylogik är MoDo ett bra lag som gjorde en dålig säsong förra året, medan Skellefteå är ett sämre lag som gjorde en bra säsong. Därför är jag osäker på lagets kapacitet.

Men jag kan inte hitta några direkta svagheter på papperet. Olyckskorparna kraxar visserligen om att laget hamnar i kvalserien om nyförvärven misslyckas, samtidigt som lagets etablerade spelare gör dåliga säsonger. Men å andra sidan hamnar Frölunda i kvalserien under de premisserna…

Nej, jag har bestämt mig för att tro på SAIK i år.

Min placering: 6:a