Luleå HF

Spelare från "egna led"?

I dag finns en alldeles utmärkt artikel att läsa på Hockeysverige (länk). Med utgångspunkt från att Frölunda berömts av alla för att Rasmus Dahlin påpekar en skribent - tillika ungdomstränare - att Rasmus bara tillhört Frölunda i två säsonger och att han huvudsakligen utbildats av Lidköping.

Vederbörande påpekar hur betydelsefull den många åren av utbildning av pojkar och ungdomar är och att det vanligen är ideellt arbetande tränare i små klubbar som står för detta, men att de inte får den cred de bör ha.

Vidare påpekar han att av Frölundas hela 12 spelare från egna led är det bara 1 som haft hela sin träning i Frölunda, och att detsamma förstås gäller Djurgården och för övrigt många andra klubbar.

Allt detta är helt korrekt och de flesta av oss förstår detta. Det är en naturlig ordning som gällt men gällt olika efter olika förutsättningar för klubbar i olika städer och landsändar.

Naturligtvis har speciellt Frölunda som "ensam toppklubb" i hela VGRegion samt Djurgården - nu när riktiga AIK och Södertälje inte är så på längre - ett överlägset antal lovande ungdomar inom sitt naturliga upptagningsområde som de så småningom kan rekrytera gräddan från upp till sina A-junisar och sedemera A-lag. Det finns ingen anledning att de "snor åt sig" alla tänkbara talanger redan i 15-årsåldern och lirar med 10-15 egna B-junislag. Låt spelarna lira kvar i närområdet tränade av duktiga ungdomsledare och utvecklas klart. De kommer, när tiden är mogen.

Så här har det fungerat överallt, inte bara i storstäderna. Ta Luleå exempelvis. Luleå Hockey är Norrbottens Elithockeylag, etablerat sedan snart fyra decennier och en självklarhet för varje pojke i Norrbotten som tränar hockey att drömma om att så småningom bli så skickliga hockeyspelare att de får representera Norrbotten i Luleå Hockey. På samma sätt som i Stockholm och Göteborg har det inte varit tvunget att tvinga alla pojkar till Luleå Hockey onödigt tidigt. Låt pojkarna spela kvar i egna klubbar och utvecklas i lugn och ro tillsammans med sina kamrater och trygg uppväxtmiljö i direkta närområdet. Det gäller t ex pojkar från småklubbar i själva Luleå men också närområdets klubbar som Kalix, Boden och Piteå. Var god observera: de pojkar som lirar i Boden och de andra klubbarna har minst lika nära snarast närmare och snabbare att ta sig till Luleå Hockeys tränings- och matcharenor som pojkar från Huddinge, Jakobsberg, Stocksund, Nacka etc har att ta sig till Djurgårdens.

De här klubbarna där pojkar utvecklas nära Luleå Hockey mår bara bra och konkurrensen bland pojklag och B-junislag stimuleras av den här ordningen. Sedan förstår alla att om pojken blir tillräckligt bra måste han senare byta till en klubb i Elitserien och i den goda samverkansordningen anser alla att det är naturligt och bäst att det blir till den lokala Elitserieklubben, länets klubb, och inte att han sticker till en helt annan klubb.

Norrbotten är landets överlägset största län och därav följer att när det gäller pojkar uppifrån Kiruna och gruvfälten är avstånden så stora ner till Luleå att man gärna väntat ännu längre innan de duktigaste pojkarna kommer ner till Luleå för spel i Elitserien SHL. Vanligen hinner de bli t o m seniorer innan de kommer men i de individuella fallen viktigt att varje individ får mogna färdigt till den är beredd att ta steget. Visst finns det undantag. Vissa pojkar är färdiga och personligt motiverade och beredda att röra på sig redan långt tidigare. Men de är undantag; för den större massan är det definitivt bäst att skynda långsamt, speciellt med hänsyn till pojkarna själva för att undvika att någon far illa och att allt som sker inte endast sker för att maximera en storklubbs rekryteringar.

Som sagt. Allt detta är självklarheter för de flesta av oss.

Men inte för en rookieklubb som inte varit med på elitnivå i decennier och plötsligt kliver upp och får framgång och vill förklara denna framgång med att "det beror helt enkelt på att vi inom APan är båästigast på allt. Vi har bästa tränarna, bästa ledarna, bästa publiken, bästa allt ja t o m extra allt. Vi är bästigast, helt enkelt, i hela landet och i hela historien. Vi är dysteriernas dysteri!

Det finns två huvudsakliga förklaringar till Apans framgång, och nu hoppar jag över det faktum att viu talar om landets mest kommunaldopadek klubb, t o m till den grad att de släckt samtliga julgranar för barnen för att ösa kulor på klubben.

Förklaring 1: Bristen på konkurrens, fr a som följd av att de flesta etablerade klubbar hårt sargats av en snabbt och extremt ökad braindrain utomlands. Under något decennium ökade flykten av svenska spelare till extrema nivåer och nu lirar runt 200 av våra bästa i NHL/AHL/KHL/SLA m m m m. Detta slog hårt mot speciellt vissa klubbar, och de som inte förlorade spelare utomlands, förlorade till andra svenska klubbar som måste fylla på sina trupper. Detta sänkte Elitklubbarna och ett tämligen mediokert lag som Apan lyckades t o m ta ett par Glud, samt vinna några serier. Grejen är den att tidigare årgångar av mästarlag skulle sopat banan med denne Apa. Ta t ex Frölunda och Warulfven lockoutsäsongen eller för den delen Warulfven åren efter 2000. Apan skulle torskat med tvåsiffrigt mot dessa landets bästa lag någonsin.

Förklaring 2: Den här gällande och naturliga ordning som jag inledningsvis beskrev för små- och stora klubbars utveckling av pojkar sattes ur spel av Apan som i lönndom startade en helt ny stil. De började ringa runt till pojkar från andras upptagningsområde redan när pojkarna gick på grundskolans högstadium. Med lock och pock ringde de och talade med pojkarna och pojkarnas föräldrar och lovordade talangerna och förklarade att de "hade stora utsikter att utvecklas till NHL-stjärnor, om de valde att tidigt komma till Apan och "utvecklas ordentligt".

Det hela lyckades, förstås. Hur skulel de unga pojkarna - och deras pappor - motstå när Elitklubben spanat in just deras lille son? Och många föll till föga. Grejen är den att det här var billigt som fan för Apan. Fria klubbor, gratis skridskor och liknande var ljuvliga ord i öronen på hårt prövade familjer att finansiera den dyra hockeyn för deras ögonstenar.

På det här viset tömde Apan i hemlighet under ett antal år framför allt Burkölen och Umeås upptagningsområde på talanger med också hela Norrbotten där man rensade bland unga pojkar i alla klubbar utanför Luleå och till slut drog man sig inte ens för att i lönndom ringa små pojkar med talang som var Luleå Hockeys egna.

Belöningen var väldig! Apan etablerades högt i Elitserien och under flera år kunde de pumpa upp duktig junis efter junis som gick in utmärkt bra i A-laget.

Men det fanns en baksida. Många for illa och flera historier om hur de unga pojkar som tvingats lämna vänner och familj i unga år innan de var mogna för det sattes ensamma i Apschtaan 10-20-30-40-50 mil hemifrån för att drillas, mer eller mindre som robotar utelämnade till en klubb som heltigenom agerade som en sekt: antingen är du med oss eller mot oss.

Att många for illa spreds bland spelarna och i media och när t o m skolinspektionen utredde hockeygymmet i Apschtaan för kränkande särbehandling vägrade Apan ge sig utan hävdade sin rätt att behandla pojkarna precis som de önskade - fastän deras ageranden betecknades som pennalism och mobbing. Den Apanställde lärare försvarade agerandet, hans boss i Apan försvarade lärarens agerande, bossens boss i Apan försvarade bossens agerande och så vidare. Apan vägrade lyssna och stod enad: vi sak fortsätta behandla pojkarna så här.

Inte förrän Skolinspektionen hotade med att besluta att stänga Apans gym och flytta pojkarna till Umeå ändrade man sig genom en "läpparnas bekännelse".

Nåja. Burkölen och Luleå Hockey har stoppat APans stölder men det tog förstås många år och tar många år innan vi ser effekterna.

Det jag ifrågasätter är hur det kan finnas så många okunniga och inkompetenta s k hockeyexperter, låt vara självutnämnda i media, som inte uppmärksammat ovanstående.

I stället hör man pulver sitta och hylla "Apans spelare från egna led" och super-pulver som Vennerstig spekulera i om "Apan är landets bästa någonsin, måste nog spela i KHL eller NHL för att få motstånd".

Man kräks!

He he, de två apmonstren visar prov på apkreativitet, genom att komma med meningslösheter om s k Apanknytning för att schwamla om s k egna led.

Nu försöker de stjäla pölsan Bäckström för att sätta ap-kläder på en riktig NHL-stjärna. De har ju ingen apa som blivit NHL-stjärna, någonsin. Även om de röker på, lirar banjo och tror sig vara anrika. Men det närmaste de kommer anrika är när de jobbar i gruvan för att anrika malm, nedsörjd av CryBerts krokodiltårar. Buhu, buhu, ingen apa har blivit hockeystjärna, buhu, buhu!

Apmonstret av hatbrottslig typ har det svårt nu. Här följer vi ju vad som händer i hockey runt om i landet och konstaterar bl a att Apans vilda köpfest fortsätter och de fyller laget med legoknektar, finansierade genom nedsläckta julgranar i hålan som Gud glömde.

Svårt att bära för apmonstret, så vad gör han?

Han ljuger, som vanligt.

Ljuger ihop en historia och öser skit, dravel, hat och hån.

Är ju inte så konstigt. De där sexfingrade tycka vara ett särdeles lögnaktigt släkte. Man kan inte lita på ett enda dugg av de vanligen meningslösheter banjolirarna slipprar ur sig.

Så vad ljuger han om idag då?

Ja, i förrgår och i går skrev jag:

Dag 1: Alla vi som älskar hockey "på riktigt" gillar ju både den spelskickliga och fysiska dimension, som bara hockey har.

Dag 2: Jag har t o m ändrat mig och skulle vara beredd att acceptera damhockeyregler för herrhockey numera och detta i första hand eftersom jag skulle glädjas åt att våra spelare skulle slippa riskera hjärnskador.

Ett resonemang som de flesta har tillräcklig begåvning att förstå:

Ja! Jag liksom de flesta gillar det fysiska inslaget i hockeyn. Där styrka och kamp kan sättas in för att möta att motståndarlag, och vinna matcher genom fysisk kamp även om motståndarna är tekniskt skickligare. Få sporter kan visa upp något liknande. Och vi som förstår att sport lockar oss så eftersom det anspelar till de nedärvda anlag vi har för kampen för överlevad, anlag som gjort att vi genom våra förfäder försvarat vår rätt att leva under de 100 000 generationer vi människor funnits, sedan vi klättrade ned ur träden*.

Och då förstår vi också varför just hockeyn talar till oss, betydligt bättre än luffarschack, sparkboll och liknande.

Men Nej! Med allt snabbare och starkare spelare har vi nådd en nivå där spelare riskerar att allvarligt skadas och fr a är det risken för hjärnskador som är obehaglig. Det har nu nått så långt att vi helt enkelt inte kan acceptera det längre och något måste göras. Vi måste helt enkelt bli av med de mest våldsamma och farliga händelser som sker på isen, för att rädda hockeyn.

Och Ja! Jag är beredd att redan från i morgon acceptera ändrade regler för herrhockeyn. Regler som redan gäller för damhockey.

Innebär det att allt fysiskt spel försvinner?

Nej. Det vet jag och vi som sett damhockey på elitnivå. Visst fan kan de spela fysiskt. Men inte med de våldsamma inslag som riskerar hjärnskador bland spelarna.

OK. Det förstår ju de flesta. Det kräver inte ens speciellt duktig tankeförmåga för att förstå detta.

Men det ligger över den nivå, där en i rödtjut skvalpande rudimentär och klen ursäkt för en normal hjärna som ett random apmonster ligger inne vid, fixar tänket.

Se bara vad aprollet tror att han läst:

"Dag 1: Jag älskar tacklingar och fysiskt spel.

Dag 2: Jag vill förbjuda tacklingar."

Ja, jisses, vad svårt han har att hänga med när vi vuxna ej debila talar. Kanske beror det på hans erfarenhet, uppvuxen och umgängen bland det pure white trash där banjoekvilibrism härjar. Sexfingrade vars helt korrekta upplevelse av underlägsenhet på alla plan misslyckat kompenseras genom hatbortsslighet och marscherande i bruna byxkor med "alternativa fakta" sprutande genom tandlösa käftar.