Jag såg igår hela game seven från kvartsfinalen mellan Luleå Hockey och Styvben Starke 20 mars 2011. Ett underbart minne då Luleå tog vakten och spelade 6 mot 4 med tre minuter kvar och då hängde kvitteringen varefter Robin Jonsson med Luleås vackraste tandlösa leende smällde in vinstmålet i förlängning.
Det var ju Rönken, med Bulan som assisterande, som införde den nya hockeyn för Luleå, som bland annat innebar att alla spelare i varje byte gjorde sitt yttersta i såväl spel med som utan puck och det byggde på korta byten. De spelade ”slutspelshockey” redan i Elitserien menade överraskad media och faktum var att de var så framgångsrika att övriga lag blev tvungna att ändra sina spelsystem för att stå emot. Att det innebar att forwards i Elitseriens lag fick hjälpa till i högre utsträckning när motståndarna hade puck innebar förstås att försvarsspelet blev betydligt starkare, det gjordes färre mål, och självutnämnda experter hävdade att spelet då blev ”tråkigare” men utan att inse att det blev betydligt högre kvalitet och Luleå vann nästan konsekvent mot utländska klubbar, som inte anpassat sig efter Luleås Rönkenhockey.
Luleå som nästan ett decennium vanligen åkt ur slutspelet med 0-4 i matcher i kvartsfinal blev plötsligt betydligt bättre men några glud blev det inte. Vi hade inte den ekonomi vi behövde för att kunna förstärka med stjärnor och snipers i linorna och de spelare vi lyfte in och utvecklade stals till andra lag framför allt Pungen som förklarade att det var enkelt: vi bara erbjöd dem 2-3 gånger högre lön.
Nåväl. Jag har haft inställningen att det var Rönkenhockey och att Bulans medverkan betydde mindre. Men så gav Pölsan honom chans som huvudtränare och då blommade han ut rejält. När Luleå Hockey insåg det plockades han hem och har nu varit vår huvudtränare under nästan ett decennium.
När jag nu såg vinstmatchen i kvarten mot Djurgårn för 14 år sedan i repris kunde jag jämföra med den hockey vi spelade i finalen mot Pölsan i våras.
Likheten mellan Luleå-lagen var att alla spelare kämpade 100% men skillnaden var tydlig: I Bulans Luleå gjorde spelarna nästan inga misstag alls medan Rönkens Bulan var långt från den nivån.
OK. Rönkenhockeyn ändrade väldigt mycket men först nu förstår jag på riktigt hur mycket Bulan själv inneburit när han fått bygga upp Bulanhockeyn under flera år och till slut fått en uppsättning riktigt starka spelare att leda. Kunde Rönken ha lyckats lika bra om han haft ett decennium och bättre ekonomi? Kanske. Men långt ifrån säkert.
• Färjestad BK - Timrå IK • Leksands IF - IF Malmö Redhawks • Linköping HC - HV 71 • Örebro HK - Brynäs IF • Rögle BK - Frölunda HC • Skellefteå AIK - Luleå HF • Växjö Lakers HC - Djurgårdens IF
Och vilka matcher! Apan mot Lule, seriefinal, bottenfinaler, ja gudars skymning , en riktigt viktig omgång innan vi är inne i Novemberlunken och allt.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
38% (22)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
Det var ju Rönken, med Bulan som assisterande, som införde den nya hockeyn för Luleå, som bland annat innebar att alla spelare i varje byte gjorde sitt yttersta i såväl spel med som utan puck och det byggde på korta byten. De spelade ”slutspelshockey” redan i Elitserien menade överraskad media och faktum var att de var så framgångsrika att övriga lag blev tvungna att ändra sina spelsystem för att stå emot. Att det innebar att forwards i Elitseriens lag fick hjälpa till i högre utsträckning när motståndarna hade puck innebar förstås att försvarsspelet blev betydligt starkare, det gjordes färre mål, och självutnämnda experter hävdade att spelet då blev ”tråkigare” men utan att inse att det blev betydligt högre kvalitet och Luleå vann nästan konsekvent mot utländska klubbar, som inte anpassat sig efter Luleås Rönkenhockey.
Luleå som nästan ett decennium vanligen åkt ur slutspelet med 0-4 i matcher i kvartsfinal blev plötsligt betydligt bättre men några glud blev det inte. Vi hade inte den ekonomi vi behövde för att kunna förstärka med stjärnor och snipers i linorna och de spelare vi lyfte in och utvecklade stals till andra lag framför allt Pungen som förklarade att det var enkelt: vi bara erbjöd dem 2-3 gånger högre lön.
Nåväl. Jag har haft inställningen att det var Rönkenhockey och att Bulans medverkan betydde mindre. Men så gav Pölsan honom chans som huvudtränare och då blommade han ut rejält. När Luleå Hockey insåg det plockades han hem och har nu varit vår huvudtränare under nästan ett decennium.
När jag nu såg vinstmatchen i kvarten mot Djurgårn för 14 år sedan i repris kunde jag jämföra med den hockey vi spelade i finalen mot Pölsan i våras.
Likheten mellan Luleå-lagen var att alla spelare kämpade 100% men skillnaden var tydlig: I Bulans Luleå gjorde spelarna nästan inga misstag alls medan Rönkens Bulan var långt från den nivån.
OK. Rönkenhockeyn ändrade väldigt mycket men först nu förstår jag på riktigt hur mycket Bulan själv inneburit när han fått bygga upp Bulanhockeyn under flera år och till slut fått en uppsättning riktigt starka spelare att leda. Kunde Rönken ha lyckats lika bra om han haft ett decennium och bättre ekonomi? Kanske. Men långt ifrån säkert.