HockeySnack (HS) är en mötesplats där vi snackar hockey i allmänhet och svensk hockey i synnerhet.
Bli medlem, välj ditt lag och börja snacka! Vi har nu 9764
medlemmar som skrivit 1601929 inlägg i våra forum.
Blake: När det gäller Sedinarna så handlar det snarare om att de under nästan hela sina karriärer pratade om att de skulle komma hem till MoDo "innan de hunnit bli för gamla". Det finns säkerligen en rad faktorer som gjorde att de ändrade sig under årens lopp, men likväl... Tänk er att jag talar om för min sambo att jag ska gå ut med en polare:
"När kommer du hem?", undrar hon. "Senast klockan 21!", svarar jag.
Sedan hör jag av mig kl 4.30 på natten och talar om att vi tar in på hotell i Rättvik istället, eftersom vi har haft så kul.
Hade jag berättat detta i förväg hade min sambo aldrig dömt mig, hon hade bara sagt "åh, vad kul ni ska ha!". Men jag tror de flesta kan förstå besvikelsen i att jag gjorde någonting helt annat än det jag hade sagt, och det faktum att vi träffade en cool brud med en Ford Mustang '67 som skulle på fest i Rättvik hade inte ökat förståelsen.
Men det finns även en annan aspekt i det hela, och det handlar om att ha en ödmjuk inställning till sin egen roll i samhället. Brett Anderson, sångaren i Suede, berättade att det var först när han närmade sig 50, som han insåg hur extremt privilegierad han var över att kunna åka till allsköns länder och i år efter år mötas av fans som lägger sina besparingar på att köpa skivor och gå på deras konserter. Och hur det därför är hans moraliska ansvar att alltid göra sitt yttersta för att de ska få en bra kväll, och vilka låtar han vill sjunga eller spela är egentligen sekundärt.
Inom ishockeyn ser vi lite samma sak när det gäller Tre Kronor. Många uppger att det var först efter 30 som de började inse hur stort det är att få representera sitt land, framförallt när man inser att det kanske inte blir så många fler chanser.
Jag är uppvuxen i Stockholm, och det var någon gång i slutet av 90-talet, som jag för första gången fick nys om Mamma Mia som någon sorts safari för oss som ville spana efter MoDo-spelare. Jag lyckades övertyga mina föräldrar att vi skulle äta lunch där nästa gång vi var på besök i Övik. Efter att ha suttit där en liten stund upptäckte vi att det satt några redigt biffiga besökare vid bordet bredvid. Jag kände nog inte igen dem där och då, eftersom jag mest sett dem på hockeykort och på lagfotot, men det började likväl kittla i hela kroppen. Det kändes som att jag hade kommit in på en hemlig klubb som fick möjligheten att sitta och käka mitt bland mina hjältar.
Efter en liten stund viskade min pappa till mig: "Om du tittar till höger så sitter Peter Forsberg där". Jag var säker på att han skämtade, men nej, där satt han - Min idol, som hade klätt väggarna i mitt pojkrum, och som desperat jag hade försökt få ett ishockeykort på, utan resultat. Jag vågade knappt titta åt hans håll, jag kände mig inte värdig. Det kändes så surrealistiskt att få sitta där och äta pizza, några meter från en OS- och Stanley Cup-hjälte. Jag var - tro't eller ej - väldigt försynt och ödmjuk som barn, så tanken på att gå fram och störa mitt i maten var otänkbar. Och efter en stund gick Peter och hans lunchsällskap (som jag har för mig var Salle) och safarit var slut.
Jag kände emellertid viss ånger efter detta. Visst, det var rätt att inte störa mitt i maten, men, det var trots allt min stora idol. Mina kompisar var så stolta över sina signerade tröjor, de hade minsann inte varit rädda för att få en signatur av sina hjältar. Var jag respektfull, eller bara en fegis?
Det gick ett par år, innan vi tog en tur upp till Övik igen och åt lunch på Mamma Mia på nytt. Inga ishockeyspelare i sikte denna gång, tills... Peter gled in. Det kändes helt overkligt, ungefär som att ödet hade gett mig en andra chans. Denna gång var han dessutom själv. Jag hade börjat högstadiet vid det här laget, och kände mig egentligen för gammal för att fråga efter autografer, och blotta tanken gjorde mig skamsen. Men till slut samlade jag mod. Jag tog en bunt reklamblad från Mamma Mia för att ha något att skriva på. De var väldigt tunna, men jag tänkte att om jag tog några stycken så skulle det ge tillräcklig styrsel på för att skriva på ändå.
Sedan lurpassade jag utanför (jag tror det var en boulle-bana på den tiden, men kan minnas fel), med pappa som paparazzi i närheten, för att föreviga detta magiska ögonblick. Och till slut kom Peter ut från Mamma Mia. Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv, pizzan höll nästan på att komma upp igen. Men med lite hjälp från pappa så samlade jag mod och vågade be om autograf och en idolbild.
Det är den enda autograf jag har bett om i hela livet, bortsett från när jag bad Greg Hetson signera min egentryckta Bad Religion-tröja i baren på en konsert i Lund 2004. Autografen och bilden i sig betyder inte speciellt mycket. De står i min bokhylla och påminner mig om en fin dag under min uppväxt. Men det som däremot än idag betyder väldigt mycket, var den enorma ödmjukhet Peter hade gentemot mig. Han stod snällt och tålmodigt och lät min pappa ta kort, och istället för att kladda sin autograf på min bunt med papper, gick han bort till ett bord och skrev lugnt sin autograf på blad efter blad...!
Om Peter istället hade fräst och sagt "Jag hinner inte, jag har bråttom", då hade jag istället kommer ihåg den där dagen med ångest och skämts över hur jag kunde vara så korkad.
Hans insats på det stora hela var såklart inte speciellt stor, men om man tar i beaktande att man blir påhoppad av folk hela dagarna, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, är det ändå beundransvärt att ha ett sådant tålamod. Och det förvandlade en helt vanligt sommardag under min uppväxt, till något jag kommer minnas med värme i resten av mitt liv. Jag kunde titta på min bild och min autograf under kvällar då jag hade fått hjärtat krossat av någon fjortisbrud, och finna tröst i det. Typ "Haha, jag dög inte åt dig, men en av världens bästa hockeyspelare lade minsann tid på mig!".
Jag tror att detta är någonting väldigt många missar. Många tänker nog "Om jag flyttar hem, då kommer alla kräva guld. Jag kan bara misslyckas. Och om jag spelar dåligt, så kommer fansen minnas det, snarare än när jag var som bäst". Men... om jag ber er att beskriva det första ni tänker på med Per Svartvadet... Skulle ni då berätta om hur det var han som värvade ihop laget som gjorde att vi åkte ur SHL och fick harva i HA i 7 år, eller skulle ni berätta om hemvändaren som fixade vårt efterlängtade guld?
Tänk hur extremt få personer i världen som har denna "makt". Att genom att spela en säsong i ett lag och skriva lite autografer, kan ge barn, ungdomar och även vuxna, minnen för livet. Upplevelser som hjälper oss ta igenom mobbing, skilsmässor, dödsfall... Det är rätt fantastiskt egentligen.
Där och då, när kroppen gör ont, man har småbarn att ta hand om och inte fått fira en normal jul eller haft en längre semester på 15 år, så är det förstås helt förståeligt att högsta prio kanske inte är att lämna familjen och spela i en sämre liga på andra sidan jorden. Men om man istället hade vänt på det, och frågat spelarna: "Du har 500 miljoner kronor på banken, du kommer inte behöva jobba mer i resten av livet... Om du spelar ett år i MoDo, så kommer du ge 10 000 barn ett minne för livet", så kanske de hade sett det på ett annat vis?
Pengar, tävlingsinstinkt, familjesituation i alla ära... men jag vill ändå tro att de flesta av oss brinner för att sprida hopp och glädje, även om vi inte tjänar på det själva alla gånger. Om jag fick välja mellan 100 miljoner på banken och vara en folkets hjälte tills den dag jag dör, eller 500 miljoner på banken och dö som en bortglömd miljonär, då hade trots allt valet varit enkelt...
Jag hoppas därför att en spelare som Hedman, som trots allt har ett väldigt stort MoDo-hjärta och inte har någonting mer att bevisa, kan känna att det finns någonting lockande i att sprida lite hopp och glädje i Övik innan han lägger skridskorna på hyllan. Jag vill ändå tro att när man ser tillbaka på sin karriär, så är det inte pengarna som är i fokus, utan de kvällar man fick folk att sjunga, dansa och vara glada.
Istället för att sova på nätterna så ligger jag och funderar över nästa säsong, måste vara något fel på mig.
Jag är väldigt taggad på Olli Jokinen som tränare, allt jag sett och läst med honom verkar magiskt bra. Så är det ju inte såklart, men just nu i mitt huvud så känns det så.
Så hur ska vi ställa upp nästa säsong? Jag har svaret:
Målvakter:
Johansson/Juel
Båda hade en något sämre säsong ifjol, vilket jag tror kan förklaras av vårt spelsätt. Första tredjedelen av säsongen styrde vi matcherna, vi vann skotten/corsi stort nästan varje match, men sett till farliga lägen såg det inte så bra ut egentligen, mycket kontringar där våra backar hamnade fel. Jag tror båda kommer studsa tillbaka något. Tror det är bra med ny coach, målvakterna startar på ny kula och bäst för stunden står. Tycker Ante hamnade fel i vem som skulle stå lite för ofta.
Backsidan saknar egentligen en toppback. Jag hoppas Nässén kan bli den backen, att Jokinen tar med sig honom hit tyder iallafall på att han verkligen kommer att de få chansen. Didde är en personlig favorit, bör kunna hjälpa honom med defensiven.
Det andra backparet kan vi kalla revanschernas backpar, Eronens säsong var katastrofalt dålig, längesen man såg någon gång från en bra säsong till en så dålig säsong. Vi får se om ny tränare och att han får vara skadefi kan ta tillbaka den Eronen vi såg mot Örebro i slutspelet året innan, det är ett måste, vi har en svag backsida om inte Eronen steppar upp. Erixon ger alltid allt, skada förstörde förra säsongen, han kommer vara bättre.
Forsmark kommer förhoppningsvis ta ett eller ett par steg till. Pilö är en chansning, för två somrar sen så satt Adam Johansson och madhawk och spekulerade i en inför säsongen-podd om att pilö skulle gå till storklubbarna i shl på ett dyrt kontrakt eller kanske tillochmed få NHL-kontrakt. Sen har han gjort två svaga säsonger. Kan miljöombytet göra att den gamla Pilö kommer tillbaka?
Svensson är en bra sjundeback, kan spela boxplay och avlasta lite i 5 mot 5, men jag tror inte han ska spela allt för många minuter. Sen tar vi nog in en allsvensk back eller någon back som blir ratad av något annat shl-lag. Sanny spekulerade lite om Axel Bergkvist från Färjestad, nu verkar det som att han ska stanna där, men någon i den sitsen skulle det kunna bli. Vi släpper Edfeldt till allsvenskan, han behöver minuter, duktig på rören men saknar mycket annat. Melander lånar vi ut.
Jag räknar in Kapanen, Montreal skulle kunna förstöra det men jag tror han kommer landa in hos oss. Skillnad mot ifjol, fler rightare och mer skridskoåkare. När Hartmann är tillbaka kan vi ha en rightare i varje kedja, känns bra. Man kan debattera exakt hur vi ska ställa upp, går att vrida hur man vill. Jag är mest nöjd med andrakedjan, Hållander-Lander är en grym duo där Walli skulle kunna passa perfekt, de kommer jaga sönder motståndet. Hartmann kan hoppa in i vilken kedja som helst när han kommer tillbaka, den som underpresterar blir av med platsen till honom. Hoppas Jokinen inte är rädd för att coacha, hetast för dagen ska spela. Vi har några ojämna forwards, med aktiv coaching borde man kunna få ut mer.
Sorry för långt inlägg, jag gör inte så många inlägg, men när jag skriver har det en förmåga att bli lite för långt ibland.
Silfver: Jag har inget problem att betala för mig. Men då är det dags för bolagen att förstå konsumenten och vara betydligt mer flexibla i sin paketering av rättigheterna. Jag tex är bara intresserad av att titta på hockey och skiter fullständigt i fotboll, motorsport och annat. Då vill jag kunna beställa enbart shl och betala för enbart shl och inte 600 spänn extra för att betala andra dyra rättigheter jag inte bryr mig ett skit om.
xxx BIF xxx: Klart det finns vissa frågetecken, men i det stora hela var Gällstedts uppdrag att vinna grundserien och framförallt sätta spelet i slutspelet. Det gjorde Gällstedt och laget var som bäst när det betydde som mest. Man var fysiskt och framförallt mentalt förberedda. Mina farhågor om att toppspelarna matchades för hårt under grundserien visade sig och vara obefogade, för de var ju formtoppade i slutspelet.
Håller med om att det var ganska många slappa grundseriematcher och att det inte kommer hålla i SHL, men samtidigt svårt att tagga till under 60 minuter i matcher som man vet att man vinner om man kör för fullt i en period.
22 vinster på de 23 senaste matcherna är ju faktiskt helt galet.
mattias - 74: Jag var faktiskt aldrig orolig denna finalserie. Jag ser inte vad andra såg i Djurgården. En på jobbet, Djurgårdare, varje gång den människan såg mig, iaf 2-3 gånger i veckan, skrek alltid DET ÄR MARS APRIL MAN SKA VARA BRA INTE NU. Det ska bli fruktansvärt skönt att träffa på den människan nu!
Peja: Jag tycker Gällstedt, ihop med övriga ledarstaben, gjort ett sjukt bra jobb med att få ihop helheten. Visst har vi haft en ”kärna”, men samtidigt många importer utifrån.
Man har ju märkt att den här gruppen och laget med dess sammanhållning är något speciellt. Som Rödin sa i omklädningsrummet efter segern senast: ” Jag har 25 bröder här”. Mycket av det kan så klart tillskrivas ledarstaben.
Man kan ju tro att med ett så bra lag så ska det vara ett självspelande piano. Men det bevisade ju Pennerborn med FBK 21/22 att så är inte fallet.
Gällstedt förtjänar inget annat än hyllningar i det här läget och ska självklart leda laget till hösten. Jag skulle gärna se Janne Larsson som ass dock.
Sitter på tåget på väg hem från jobbet och ser ikapp både intervjuer och firanden. Blandade känslor.. Tårkanalerna vattnas då vemodet tar över. Lättnaden över att vi nått vårat slutmål blandas med sorgen över att säsongen är över. Detta var något alldeles speciellt att få uppleva. Lagets harmoni och lagkänsla har verkligen borrat sig djupt in i supportersjälen. Detta är varför man älskar idrott i allmänhet och hockey i synnerhet. Fina jävla Brynäs IF, tack för underhållningen❤️
Märks att säsongen är slut när det hetaste samtalsämnet är tv-abonnemang vs iptv. Ska vi inte ta och snacka silly isället, det är ju så mycket roligare! Jag har EP-scoutat för glatta livet de senaste dagarna och även om vi har få hål att fylla i truppen så är det lika roligt varje år att göra en laguppställning och lista intressanta spelare med utgående kontrakt. Nedan är min uppställning för SHL 2024/2025.
Truppen är verkligen näst intill spikad redan. Är egentligen bara målvakter och två utespelare som ska in (om alla rykten som ex Djoos och Lindblom stämmer ska tilläggas). Hade gärna sett att Indrasis lämnat, men nu är det som det är med den saken.
Hellberg (som det snackats om) är i grunden en bra målvakt, men han har inte spelat särskilt mycket på två säsonger och trejdats till både höger och vänster. Ett stort frågetecken i mina ögon och ingen vi bör kasta massvis med pengar på. Har ett drömnamn i Chris Driedger, men han blir ju antagligen för dyr.
Marek Mazanec är killen jag hade lagt målvaktspengarna på. Han har dominanta siffror i tjeckiska ligan i fem säsonger nu och blev ligamästare den här säsongen. Visserligen blir han 33 i sommar, men det är ingen ålder för en målvakt. Varför skulle inte han kunna vara vår förstemålvakt? Garanterat billigare än Driedger också.
Alnefelt har haft det tufft i AHL och skulle må bra av att komma hem igen. Förmodligen inte bra nog för förstaspaden, så han får börja som backup. Kan fortfarande bli en bra SHL-målvakt.
Mäkiniemi har också kört fast i AHL. Är i bra ålder och kanske tittar han mot Europa för att få lite trygghet igen.
Adam Gaudette har jag pushat för tidigare och jag har inte ändrat mig än. Perfekt ålder för ett SHL-lag och för gammal för NHL. Har väldigt bra siffror i AHL. Min förstecenter om jag hade hetat Johan Alcén.
Robertsson älskade vi väl alla och han ska givetvis ha en plats i laget. Ska bli kul att se vad den kedjan kan göra på SHL-nivå. Väljer att inte satsa på Kelleher av den enda anledningen att jag tror att Robertsson är billigare och mer skapt för en tredjekedja än vad Kelleher är.
Hampus Plato behöver väl ingen närmare presentation. En urkraft på isen och precis en sån spelartyp vi behöver (och har saknat generellt i laget i många år) i fjärde. Många vill ge Vesel en chans, och jag var inne på det först också, men jag tror att Plato har en större uppsida över tid och satsar på honom istället.
Det är viktigt att få in en bra tvåvägsback i första backpar och där har jag till slut valt Connor Carrick. Carrick har varit på gränsen till NHL i hela sin karriär (förutom två säsonger när han slog sig in i Torontos svaga backbesättning) och bör vara en stabil spelare för första backpar i SHL.
Blir Benn kvar (men inte för några fantasisummor i såna fall) hoppas jag innerligt att Lindstein spelar i AHL kommande säsong. Tyckte Lindstein gjorde en bra säsong i fjol, men gick totalt sett åt motsatt håll i år. Ska Brynäs spela hela säsongen med kniven mot strupen så klarar jag mig utan hans dragningar i egen zon. Det enda som talar för att Lindstein ska ha en plats är om pengarna inte räcker för att spetsa backsidan ordentligt (eftersom jag tror att Alcén kommer slaska upp en massa pengar på målvakterna och det inte blir så mycket kvar efter alla löneförhöjningar efter finalen).
Roope Laavainen var en av HA:s bästa backar i år, klart han ska ha en plats i SHL. Brasklapp för om Marcus Björk hem från AHL så tar han platsen istället.
Droppar namn på övriga spelare som (nästan alla) har utgående kontrakt och kan vara intressanta. Det är mycket AHL, för att jag tycker att den hyllan är den vi ska plocka ifrån. Speciellt med tanke på framångarna med transatlanterna den här säsongen. Det finska spåret ger jag inte allt för mycket för med förra säsongens trauma i färskt minne, men allt som kan trycka ned befintliga spelare ett hack i hierarkin är välkommet i min mening.
F Rocco Grimaldi C Nate Schnarr C T.J. Tynan F Kole Lind F Andrew Agozzino C Fredrik Karlström F Kieffer Bellows C Akil Thomas C Linus Karlsson F Marian Studenic F Teemu Turunen F Ben Tardif C Joey Blandisi F Jonatan Berggren (långskott) C Sheldon Dries F Linus Andersson F Adam Erne F Vinnie Hinostroza C Oskar Bäck F Emil Molin C Axel Ottosson F Lars Bryggman F Adam Helewka F Liam Kirk (en britt!!!) F Jayce Hawryluk
D Kyle Capobianco D Ty Smith D Charles-Édouard D'Astous D Filip Král D Trevor Carrick D Jett Woo D Dennis Cholowski D Janis Jaks D Alec Regula D Markus Niemeläinen D Matt Donovan D Robbie Russo D Jack Rathbone
G Christian Heljanko (långskott) G Aaron Dell G Niklas Kokko (långskott) G Felix Sandström G Joona Voutilainen (borde kunna köpas loss med ett år kvar på kontraktet) G Matt Villalta G Dominik Pavlát G Malcolm Subban G Strauss Mann G Jake Hildebrand G Trent Miner G Mads Søgaard
Det har bara gått några dagar sen det blev klart... men känner redan ett sånt otroligt sug efter nästa säsong, att bara få se Silfverberg igen i vår rena dräkt.
Bad_Brett: Jag har svårt att ta seriöst på att Eriksson skulle varit en av ligans absolut bästa spelare. Han producerade massvis med poäng mot bottenlagen men var oftast helt osynlig mot topplagen och värdelös i slutspelet. Indrasis är en snubbe som gjorde 40+ poäng i KHL när han var som bäst, och briljerade i VM så sent som förra säsongen, så han har ju en helt annan nivå i sig än vad Eriksson har visat upp.
lhlh: Själv så litar jag mer på Hinken än vissa här inne , tror med bestämdhet att Hinken själv har betydligt bättre kunnande och allt vad referenser heter på sitt bord än ja , vissa här inne !!
Är fortfarande GLAD över att det är just Hinken som är vår sportchef och inte experterna här inne!
Vilken otrolig resa detta laget gjort. Varit väldigt kul att följa denna säsong. Kärlek till alla inblandade. Då menar jag ALLA! VARENDA JÄVEL I HELA FÖRENINGEN, TACK!!! 🖤💛❤️
Zappaholic: Finns ju ett värde i att ha ett samspelt lag från start också. Jag tycker ändå att Brynäs har flera välfungerande samspelta kedjor som borde kunna funka SHL också, även om en ny förstafemma måste in och alla måste ner ett hack.
Rödin-Larsson-Indrasis var t.ex en bra förstakedja i HA, det är nog en OK andrakedja i SHL. Osv. Men det finns också en gräns för hur långt ner offensiva spelare kan flyttas, det måste finnas en rimlig rollfördelning och rollacceptans.
bradberry: Japp, enda anledningen till varför folk har fått en bild av att Vesel är dålig i spelet utan puck är för att han gör en hel del poäng. Det är för svartvitt och man kan tycka att experter inte ska förenkla på det sättet.
Det var ju en enkät med allsvenska spelare i Aftonbladet för ett tag sedan, där ett par spelare tog upp att just Vesel var jobbig att möta, för att han just ofta ligger rätt i banan bla.
SPOODI: Vilket sjukt slutspel Bernhardt gjorde ifjol. 26/7 i plus/minus på 17 matcher. Bertilsson hade 14/7, så han var inne på fler mål bakåt per match i ett lag med endast en förlust. Offensivt är det löjligt att jämföra.
xxx BIF xxx: Själv tycker jag helt tvärtemot. Tycker det går inflation i snacket kring aktiva coacher. Med aktiv coach så åsyftas ofta en energisk person med känslorna på utsidan och som ruskar om i kedjorna vid minsta motgång. DET om något kan bli jäkligt uttjatat hos ett förmodat bottenlag. Kolla på Abbott, kolla på Bulan. Två i synnerhet aktiva coacher som istället fått ett negativt utfall när det grinat emot.
Tigerhjärta: Kan rekommendera senaste avsnittet av Hockeylabbet. De hade en del sammanställningar över HA-säsongen 23/24. Underliggande siffror visade exempelvis att Kinnvall var ligans bästa back, att Bertilsson var magnifik defensivt och att både Larsson & Rödin var alldeles för bra för HA.
Brynäsgubbe: Det är nog inte så enkelt nu och var inte så enkelt 2012. Säsongen innan hade man exempelvis ett mycket mer defensivt upplägg under Czarnecki, alla de unga offensiva spelarna hade aldrig kunnat blomma ut på samma sätt om inte Jonsson hade gett de mer utrymme för att få ut sina kreativa förmågor.
Det är inte svårt att föreställa sig den här säsongens lag hamna i disharmoni och åka ut i semifinal med en mer "krävande" tränare som tjatat hål i huvudet på spelarna under serielunken och som "statuerat" exempel genom att bänka typ Indrasis osv. Gällstedt har nog varit rätt typ av tränare för den här gruppen.
Nästa säsong är det en ny grupp och framförallt andra krav på grund av att motståndarna helt enkelt är bättre. Spelare som Djoos, Lindblom och Silfverberg är ju redan bekanta med Gällstedt, så det borde inte bli några problem att få in dom i gruppen och spelet.
Jag tycker absolut vi bör förlänga med Tärnström. Han är snabb, teknisk och jobbar hårt. Kommer inte göra bort sig i en fjärdekedja i SHL och framförallt så blir han bara bättre och bättre. Förläng med honom och låna ut om han inte tar en plats. Men jag tror att han kommer ta en plats.
Jag tror Brynäs gör ett stort misstag om de släpper honom. Brynäs kommer behöva skridskostarka och utvecklingsbara spelare i SHL. Det är precis vad Tärnström står för.
Jag kan absolut se en tredjekedja med
Robertsson - Ölund - Kopacka Tärnström - Carlsson (Mora) - Scott Sen Nordh som extra.
Asterix: Även om det är kul med seriesegrar och SM-guld finns det ju även en verklighet som väntar i höst. Bara för att vi sopar hem HA i överlägsen stil betyder det inte per automatik att spelarna kommer vara lika bra i SHL. Det är ett stort glapp upp till SHL-toppen och mindset kommer knappast räcka för att vinna serien som nykomling.
Brynäs har ett bedrövligt SHL-lag i dagsläget och ska dessutom leta spelare på en marknad som är rätt uttömd på bevisad kvalité vid det här laget. Det finns mycket som är oroande inför hösten.
Ett axplock: två nya målvakter behövs, varav en måste vara jämn och en riktig matchvinnare som ska kunna stjäla några matcher på egen hand (likt Lehtinen gjort för Modo i år exempelvis). Rödin, Berra, Kinnvall, Ölund, Scott, Kopacka m.fl kommer inte ha samma punch i SHL som dom haft i HA år. Firma Vesel och Kelleher kommer inte vara samma bärande spelare i SHL om dom erbjuds kontrakt. Benn kan nog göra bra ifrån sig i SHL dock. Stort frågetecken för om Indrasis chansspelande och lunkande kommer fungera i SHL.
Visst, det ryktas om Bäckis (ingen vet fysisk status på honom dock), Lindblom och Djoos, dessa skulle hjälpa oss etablera oss mycket lättare som nykomlingar såklart (och en Silfverberg på ålderns höst, såklart) men det kommer fortfarande bli otroligt tufft.
Vi måste vara ödmjuka nu, vi är nykomlingar. Som 14:e bästa lag i Sverige är den enda rimliga målsättningen nästa säsong 12:e-platsen för att undvika negativt kval. Allt bättre än det är en skräll och positiv överraskning.
Däremot känner jag mig inte lika orolig över att Alcén rattar skutan längre, han har bevisat vad han kan nu och gjort sig förtjänt av lite förtroendekapital från oss supportrar.
PrästenAgneta: Hur skall man tolka det kring er gigant till förstecenter?
"10. Oskarshamns trio - röda siffror
Patrik Karlqvist, Ahti Oksanen, och Lukas Jasek står som etta-två-trea från i botten i plus-minusligan, i fem mot fem-spelet. Totalt har trion -65..." Obs detta var från november eller december. Och jag hittade inte Jaseks slutliga plus minus.
Vet att jag kommer få svaret att han får andra förutsättningar i Modo, och givetvis gäller inte samma förutsättningar för Pilö...
ÅlliJåkkinän: Nog för att du säkert har en bra anledning att ogilla Octagon men tycker det är synd om vår kontakt i styrelsen ska behöva löpa gatlopp för en loggas skull. Ta det i PM är mitt råd.
Robin Ztorken L: Dinosaurie? Från NHL.. För några veckor sedan satt vi här och jubla över ett 5 årskontrakt med Olofsson som är 1 år yngre? Som har spelat i en lägre liga än Silfver de senaste åren?
De som försvarar IP Tv kör hyckleri på hög nivå. Genom att köpa dessa tjänster är du och med göder de kriminella ligor.Du springer ärenden åt dem precis som de "tuffa grabbarna i orten"
Då skall man inte komma sen och förarga och beklaga sig över kriminaliteten i samhället . 🤬
· 
· 
screenshot20240424153130messages.jpg
· 
skarmbild-2024-04-26-155106.png
· 
· 
· 
20240424053349.jpg
· 
img6408.jpeg
img6409.jpeg
· 
"När kommer du hem?", undrar hon.
"Senast klockan 21!", svarar jag.
Sedan hör jag av mig kl 4.30 på natten och talar om att vi tar in på hotell i Rättvik istället, eftersom vi har haft så kul.
Hade jag berättat detta i förväg hade min sambo aldrig dömt mig, hon hade bara sagt "åh, vad kul ni ska ha!". Men jag tror de flesta kan förstå besvikelsen i att jag gjorde någonting helt annat än det jag hade sagt, och det faktum att vi träffade en cool brud med en Ford Mustang '67 som skulle på fest i Rättvik hade inte ökat förståelsen.
Men det finns även en annan aspekt i det hela, och det handlar om att ha en ödmjuk inställning till sin egen roll i samhället. Brett Anderson, sångaren i Suede, berättade att det var först när han närmade sig 50, som han insåg hur extremt privilegierad han var över att kunna åka till allsköns länder och i år efter år mötas av fans som lägger sina besparingar på att köpa skivor och gå på deras konserter. Och hur det därför är hans moraliska ansvar att alltid göra sitt yttersta för att de ska få en bra kväll, och vilka låtar han vill sjunga eller spela är egentligen sekundärt.
Inom ishockeyn ser vi lite samma sak när det gäller Tre Kronor. Många uppger att det var först efter 30 som de började inse hur stort det är att få representera sitt land, framförallt när man inser att det kanske inte blir så många fler chanser.
Jag är uppvuxen i Stockholm, och det var någon gång i slutet av 90-talet, som jag för första gången fick nys om Mamma Mia som någon sorts safari för oss som ville spana efter MoDo-spelare. Jag lyckades övertyga mina föräldrar att vi skulle äta lunch där nästa gång vi var på besök i Övik. Efter att ha suttit där en liten stund upptäckte vi att det satt några redigt biffiga besökare vid bordet bredvid. Jag kände nog inte igen dem där och då, eftersom jag mest sett dem på hockeykort och på lagfotot, men det började likväl kittla i hela kroppen. Det kändes som att jag hade kommit in på en hemlig klubb som fick möjligheten att sitta och käka mitt bland mina hjältar.
Efter en liten stund viskade min pappa till mig: "Om du tittar till höger så sitter Peter Forsberg där". Jag var säker på att han skämtade, men nej, där satt han - Min idol, som hade klätt väggarna i mitt pojkrum, och som desperat jag hade försökt få ett ishockeykort på, utan resultat. Jag vågade knappt titta åt hans håll, jag kände mig inte värdig. Det kändes så surrealistiskt att få sitta där och äta pizza, några meter från en OS- och Stanley Cup-hjälte. Jag var - tro't eller ej - väldigt försynt och ödmjuk som barn, så tanken på att gå fram och störa mitt i maten var otänkbar. Och efter en stund gick Peter och hans lunchsällskap (som jag har för mig var Salle) och safarit var slut.
Jag kände emellertid viss ånger efter detta. Visst, det var rätt att inte störa mitt i maten, men, det var trots allt min stora idol. Mina kompisar var så stolta över sina signerade tröjor, de hade minsann inte varit rädda för att få en signatur av sina hjältar. Var jag respektfull, eller bara en fegis?
Det gick ett par år, innan vi tog en tur upp till Övik igen och åt lunch på Mamma Mia på nytt. Inga ishockeyspelare i sikte denna gång, tills... Peter gled in. Det kändes helt overkligt, ungefär som att ödet hade gett mig en andra chans. Denna gång var han dessutom själv. Jag hade börjat högstadiet vid det här laget, och kände mig egentligen för gammal för att fråga efter autografer, och blotta tanken gjorde mig skamsen. Men till slut samlade jag mod. Jag tog en bunt reklamblad från Mamma Mia för att ha något att skriva på. De var väldigt tunna, men jag tänkte att om jag tog några stycken så skulle det ge tillräcklig styrsel på för att skriva på ändå.
Sedan lurpassade jag utanför (jag tror det var en boulle-bana på den tiden, men kan minnas fel), med pappa som paparazzi i närheten, för att föreviga detta magiska ögonblick. Och till slut kom Peter ut från Mamma Mia. Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv, pizzan höll nästan på att komma upp igen. Men med lite hjälp från pappa så samlade jag mod och vågade be om autograf och en idolbild.
Det är den enda autograf jag har bett om i hela livet, bortsett från när jag bad Greg Hetson signera min egentryckta Bad Religion-tröja i baren på en konsert i Lund 2004. Autografen och bilden i sig betyder inte speciellt mycket. De står i min bokhylla och påminner mig om en fin dag under min uppväxt. Men det som däremot än idag betyder väldigt mycket, var den enorma ödmjukhet Peter hade gentemot mig. Han stod snällt och tålmodigt och lät min pappa ta kort, och istället för att kladda sin autograf på min bunt med papper, gick han bort till ett bord och skrev lugnt sin autograf på blad efter blad...!
Om Peter istället hade fräst och sagt "Jag hinner inte, jag har bråttom", då hade jag istället kommer ihåg den där dagen med ångest och skämts över hur jag kunde vara så korkad.
Hans insats på det stora hela var såklart inte speciellt stor, men om man tar i beaktande att man blir påhoppad av folk hela dagarna, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, är det ändå beundransvärt att ha ett sådant tålamod. Och det förvandlade en helt vanligt sommardag under min uppväxt, till något jag kommer minnas med värme i resten av mitt liv. Jag kunde titta på min bild och min autograf under kvällar då jag hade fått hjärtat krossat av någon fjortisbrud, och finna tröst i det. Typ "Haha, jag dög inte åt dig, men en av världens bästa hockeyspelare lade minsann tid på mig!".
Jag tror att detta är någonting väldigt många missar. Många tänker nog "Om jag flyttar hem, då kommer alla kräva guld. Jag kan bara misslyckas. Och om jag spelar dåligt, så kommer fansen minnas det, snarare än när jag var som bäst". Men... om jag ber er att beskriva det första ni tänker på med Per Svartvadet... Skulle ni då berätta om hur det var han som värvade ihop laget som gjorde att vi åkte ur SHL och fick harva i HA i 7 år, eller skulle ni berätta om hemvändaren som fixade vårt efterlängtade guld?
Tänk hur extremt få personer i världen som har denna "makt". Att genom att spela en säsong i ett lag och skriva lite autografer, kan ge barn, ungdomar och även vuxna, minnen för livet. Upplevelser som hjälper oss ta igenom mobbing, skilsmässor, dödsfall... Det är rätt fantastiskt egentligen.
Där och då, när kroppen gör ont, man har småbarn att ta hand om och inte fått fira en normal jul eller haft en längre semester på 15 år, så är det förstås helt förståeligt att högsta prio kanske inte är att lämna familjen och spela i en sämre liga på andra sidan jorden. Men om man istället hade vänt på det, och frågat spelarna: "Du har 500 miljoner kronor på banken, du kommer inte behöva jobba mer i resten av livet... Om du spelar ett år i MoDo, så kommer du ge 10 000 barn ett minne för livet", så kanske de hade sett det på ett annat vis?
Pengar, tävlingsinstinkt, familjesituation i alla ära... men jag vill ändå tro att de flesta av oss brinner för att sprida hopp och glädje, även om vi inte tjänar på det själva alla gånger. Om jag fick välja mellan 100 miljoner på banken och vara en folkets hjälte tills den dag jag dör, eller 500 miljoner på banken och dö som en bortglömd miljonär, då hade trots allt valet varit enkelt...
Jag hoppas därför att en spelare som Hedman, som trots allt har ett väldigt stort MoDo-hjärta och inte har någonting mer att bevisa, kan känna att det finns någonting lockande i att sprida lite hopp och glädje i Övik innan han lägger skridskorna på hyllan. Jag vill ändå tro att när man ser tillbaka på sin karriär, så är det inte pengarna som är i fokus, utan de kvällar man fick folk att sjunga, dansa och vara glada.