Pätr

1. Linköping

Östgötarna får gälla som favoriter i årets Elitserie.  Man har förstärkt ett redan sylvasst anfall med spelare som Arlbrandt och Söderberg, backsidan har kompletterats med rutinerade Johan Åkerman och i målet står veteranen Fredrik Norrena. Det enda som egentligen talar emot Linköping är att man saknar vinnartradition. Något SM-guld har man aldrig tagit, däremot har man varit i final två gånger, men fått se sig besegrade. Men det kan mycket väl bli tredje gången gillt. Laget är det starkaste i Elitserien och jag är tämligen övertygad om att man kommer kunna börja förbereda sig för slutspelet redan i ett tidigt skede. Linköping mot Luleå i final?

2. Färjestad

Svenska mästarna kommer givetvis vara med i toppen även i år. Laget känns mycket gediget och det finns inga större frågetecken i någon av lagdelarna. Möjligen saknas en del rutin på backplats, men forwardsuppställningen tillhör Elitseriens absolut bästa och Fredrik Sjöström är ett mycket spännande nyförvärv. Det ska också bli intressant att se om Pettersson-Wentzel kan utmana Nihlstorp om platsen som förstemålvakt. Om laget klarar av att försvara SM-guldet är jag dock tveksam till. Det finns några riktigt vassa utmanare, samtidigt som det brukar vara svårt att vinna SM två år i rad.

3. Luleå

Det var få som trodde på Luleå inför förra säsongen, men laget tog Elitserien med storm och det räckte sånär ända till SM-final. Jag tror inte att Luleå kommer att vara sämre i år. Laget har värvat bra samtidigt som man har fått behålla de flesta av spelare man ville ha kvar. Dessutom spelar man med en enorm fart och frenesi, och det var just lagspelet som lade grunden till den lysande fjolårssäsongen. Enda frågetecknet i dagsläget är målvaktssidan. David Rautio är för mig bara en stabil elitseriemålvakt, och Johan Gustafsson är helt oprövad i sådana här sammanhang. Om någon av målvakterna kliver fram så kommer Luleå att vara med och utmana om guldet. Om inte, så kan de få ett jobbigt slutspel.

4. Djurgården

Ett givet topplag i mina ögon. Backsidan är den starkaste i hela Elitserien, men forwardsuppställningen är aningen för tunn för att jag ska våga betrakta laget som någon riktigt guldaspirant. Ett litet frågetecken måste även sättas kring målvakterna. Wesslau var otrolig under slutspelet för två år sedan, men den gångna säsongen borta i Nordamerika blev nog inte vad han hade tänkt sig. Nu är det upp till honom att bevisa att han är en målvakt att räkna med, och med tanke på vilket försvar han har framför sig så borde han ha goda möjligheter att lyckas ännu en gång.

5. HV 71

Tradition. Det är den huvudsakliga anledningen till att jag placerar HV 71 så pass högt. HV 71 har inte gjort någon bra Silly Season – tunga namn som Laine, Thörnberg och Puistola har försvunnit och ersättarna håller inte alls samma klass. Det finns visserligen mycket hockeykunnande kvar i laget, och forwardssidan håller hög elitserieklass. Backuppställningen är emellertid ett stort frågetecken och Mikko Louma kommer att få dra ett mycket tungt lass och skulle jag vara HV-tränare så skulle jag matcha honom så mycket som möjligt. I mina ögon finns det en risk att HV 71 blir säsongens stora flopp. En skada på någon av nyckelspelarna och laget kan mycket väl bli inblandat i bottenstriden.

6. Frölunda

Magkänslan säger att Frölunda kommer att bli bättre än sexa, men med tanke på de senaste årens prestationer så väljer jag att tippa aningen försiktigt. Det känns som om Frölunda har tänkt om en hel del sedan de senaste årens misslyckande, och lagbygget verkar mer genomtänkt i år. De spektakulära värvningarna har blivit färre, och det verkar som om planen är att bygga ett lag. Håller satsningen så kan Frölunda vara med och kämpa om SM-guldet. Men då krävs det att flera spelare rycker upp sig betänkligt, gentemot den gångna säsongen, och någon av lagets målvakter behöver få ett genombrott.

7. Skellefteå AIK

Fjolårets SM-finalist har inför årets säsong tappat hela sin fruktade förstakedja och en trio högklassiga backar, samtidigt som ersättarna inte håller närmelsevis lika hög standard. NHL-meriterade Oscar Möller och poängstarke backen Hannu Pikkarainen kommer utan tvekan att bli betydelsefulla för laget, men det verkar otroligt att SAIK:s nyförvärv ska kunna fylla tomrummet. Vill det sig illa så kan det bli en tung vinter för Skellefteå, ändå betraktar jag västerbottningarna som ett slutspelslag i dagsläget. Samtliga lagdelar håller god elitserieklass på förhand, medan många lag präglas av frågetecken.

8. AIK

AIK är det femte och sista laget som kommer att vara inblandat i bottenstriden, och huruvida det blir slutspel, ingenmansland eller kvalserien är mycket svårt att sia om. Att jag i dagsläget rankar AIK som starkast i kvintetten beror till stor del på Viktor Fasth.  Fasth hade en magnifik fjolårssäsong och efter succéerna i slutspelet och i VM så var jag övertygad om att han skulle få chansen i NHL. Nu blev det inte så, och AIK lär jubla över beskedet. AIK har även lyckats locka till sig fina nyförvärv i form av Linus Videll och Robert Rosén, medan spelarförlusterna har varit försumbara. Det gör AIK till en slutspelskandidat även detta år.

9. Timrå

Nederlagstippade som få, men så dåliga är inte Timrå. Spelaromsättningen har i vanlig ordning varit hög, och givetvis är det ett tungt slag för föreningen att förlora Anton Lander och Sebastian Erixon. Men vad övriga förluster anbelangar så ska de inte överskattas. De flesta av de spelare som lämnat Timrå inför säsongen motsvarade inte alls förväntningarna, utan tvärtom så floppade flera av dem ordentligt. I dagsläget vågar jag hävda att Timrå har en starkare målvaktsuppställning än under den gångna säsongen, och att varken back- eller forwardssidan är märkbart försvagade. Om nyförvärven slår väl ut, och man lyckas hitta en habil försvarare att komplettera den befintliga backuppsättningen med – då kan Timrå vara med och kriga om en slutspelsplats. 

10. Brynäs

Ett lag som på förhand känns habilt, men frågan är hur hög kapaciteten egentligen är. Bortsett från Järnkrok och Silfverberg är det få spelare som sticker ut, och om Brynäs ska lyckas i år så krävs ett gediget lagarbete. Man behöver också ha en del tur med nyförvärven. NHL-flyktade Mattias Ekholm lämnar ett stort tomrum efter sig, och i dagsläget är det tveksamt om en spelare som Ryan Gunderson verkligen kan axla hans mantel. Även målvaktsfrågan känns osäker, men i det fallet handlar det om ett angenämt problem. Honken hade säkert planerat att bli förstemålvakt vid återkomsten i Brynäs, men jag är inte säker på att Svedberg kommer att släppa den platsen ifrån sig i första taget.

11. Växjö

I vanliga fall brukar nykomlingarna få finna sig i att vara nederlagstippade, men experterna har varit välvilligt inställda till Växjö. Själv tror jag dock att de kommer att få kämpa för sin överlevnad i hockeyns finrum.  Liam Reddox och Martin Gerber är visserligen välmeriterade nyförvärv, och även om Tomi Kallio är på nedgående så är han fortfarande en kapabel hockeyspelare. Växjös problem är att många spelare är oprövade i Elitserien, och det är ingen självklarhet att en spelare som Josh Soares klarar av omställningen. Men blir frågetecknen utropstecken, då kan det mycket väl bära ända till slutspel.

12. Modo

Kanske det verkar som ren elakhet att en Timråsupporter tippar att Modo hamnar på sista plats i Elitserien, men anledningen att jag placerar dem där är inte rivaliteten med länskonkurrenten. För Modo är ett lag som skapar huvudbry hos mig vartenda år när det är dags att tippa Elitserien. På papperet ser laget alltid bra ut, men när serien väl drar igång brukar det sluta med kräftgång. Jag kan inte se att det ska gå på något annat sätt i år. Man har gjort en del tunga nyförvärv, där Dick Axelsson sticker ut mest, men är det verkligen tillräckligt för att jag ska tro på laget? Nej, det gick inget vidare när man hade Zuccarello i laget heller. Det enda som talar för att det ska gå bättre i år är att man har äntligen har hittat en stabil förstemålvakt i Mikael Tellqvist.

Såhär i kristider har i alla fall jag funderat en hel del kring Timrås lagbygge och varför spelet inte fungerar. Min bestående uppfattning är att det är en attitydfråga. Spelarna som ska bära laget har inte den karaktär som behövs. Jag är ganska säker på att kunnandet är tillräckligt, men hjärtat saknas. I mina ögon har få, om ens någon, av Timrås tilltänkta toppspelare något hjärta för klubben. Jag kan mycket väl ha fel, men om man summerar säsongen hittills så finns det faktorer som talar för att mitt antagande stämmer.

Vid en tidigare diskussion på hockeysnack betonade flera andra skribenter att Timrå har gått i Frölunda-fällan. Man bygger ett lag på mätta spelare med bristande motivation. Det har fått mig att undra hur man ska bygga ett vinnande lag, utifrån Timrås resurser, och jag har kommit fram till att den bästa lösningen är en förfining av det gamla konceptet. Det finns sammanlagt fyra spelarkategorier som är önskvärda, och det är följande:

De egna juniorerna: På senare år har juniorverksamheten börjat löna sig på allvar. Anton Lander och Sebastian Erixon är två unga herrar med mycket ljus hockeyframtid, och flera av de juniorer som fått prova på a-lagsspel under vintern har stått för gedigna insatser. Inom föreningen strävar man efter att utveckla en av landets bästa juniorverksamheter, och jag hoppas att man är på rätt väg. I förlängningen skulle det innebära mycket för a-laget.

 Unga spelare: Alla unga talanger får givetvis inte plats i det egna juniorlaget, men de finns tillgängliga ute på marknaden. Många klubbar i de lägre serierna är mer eller mindre tvungna att släppa fram de egna produkterna och här finns säkert ett och annat guldkorna att hämta. Det har även blivit vanligare att svenska juniorer provar lyckan borta i Nordamerika, och även där finns en del spelare som skulle kunna vara intressanta för föreningen. Personligen tycker jag att Hampus Gustafsson i WHL-laget Brandon Wheat Kings är spännande.

 Ratade spelare: När Timrå etablerade sig i Elitserien så gjorde man det med spelare som blivit ratade av andra klubbar, och Nubben visade en stundtals fantastisk fingertoppskänsla när han valde ut spelare som var värda en ny chans. Jag tror väldigt mycket på det konceptet. Många ratade spelare känner säkert en stor revanschlust och är beredda att ge allt och lite till ute på planen för att visa att de verkligen duger. Det har vi sett många prov på i Timrå.

 Betala för karaktär: Vilka spelare får egentligen kosta? Enligt den nuvarande filosofin verkar svaret vara: Potentiella poängkungar. Jag delar inte den uppfattningen. Jag vet inte hur många gånger jag har hört allsköns experter vurma för olika poängkungar, men i min värld är poängkungens betydelse en teori med dålig förankring i verkligheten. Exempelvis vräkte Fredrik Bremberg i poäng under sin tid i Djurgården – men laget missade ändå slutspel. Därför är min idé att man ska lägga de stora pengarna på spelare med karaktär, och lägga fokus på vad spelaren presterar på planen och inte på papperet. Kanske känns det fel för en sportchef att lägga ut hundratusentals kronor i månaden på en Manderville-typ, som gör tjugo poäng på en säsong. Men om man betänker hur mycket en sådan spelare betyder för laget så är det välinvesterade pengar.

 Avslutningsvis kan man börja undra vem som ska göra målen. Ja… tanken inför den här säsongen var att Pikkarainen skulle göra dem, assisterad av Hirschovits. Sedan gick det som det gick.  

Kring jul förra året läste jag i Modos gästbok att någon ville komponera en julsång till annandagsderbyt. Sången skulle heta "Challe med röda näsan" och ha melodin från "Rudolf med röda mulen". Jag såg aldrig någon färdigställd text, men det är väl inte förvånande. När Esaias Tegnér vårdades på mentalsjukhus planerade han att skriva en rimsaga om Fet-Mats försvinnande i Falu koppargruva, men allt han lyckades klämma ur sig var fyra rader. I övrigt vill jag inte dra några paralleller mellan öviksbor och Esaias Tegnér.

Hursomhelst. Jag hade lite tid över, så jag passade på att göra en egen Rudolfversion. Stäm banjon och lira med ;)

Foppa med onda foten
Är en hockeyinvalid
Som har fått ont i foten
Och har sett sin bästa tid

Ändå försöker Foppa
Göra comeback varje år
Men efter några matcher
Stackaren på kryckor går

Men ett år vid juletid
Markus Näslund sa:
Vill du inte gamla vän
Göra ett försök igen?

Kvällspressen genast utbrast
Modo tar hem guldet nu
Ja, den harrangen kan vi
Den har vi hört sen -97

Jag brukar inte posta ep-länkar, men nu när krisen blir allt djupare känner jag ett behov. Kanske någon av följande spelare vore något för Timrå att titta närmare på, nu eller i framtiden.

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=574

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=15201

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=3696

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=7219

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=4508

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=4120

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=5650

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=5566

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=6403

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=24848

http://www.eliteprospects.com/player.php?player=6017

Jag har inte hunnit skriva mycket om hockey den senaste tiden, då jag varit fullt upptagen med annat. Men jag har åtminstone lyckats knåpa ihop en ny krönika, som finns att läsa på tikare.se. Där ger jag min syn på lagets stora problem för tillfället.

http://tikare.se/2010/11/07/kronika-patr-om-att-kanna-sig-ohotad/

8. Luleå

Luleå har blivit utdömt av en del tyckare inför säsongen. Rikslallaren Tomas Ros anser exempelvis att laget är en främlingslegion som kommer att få inrikta sig på kvalspel. Sanningshalten i påståendet kan diskuteras, men å andra sidan så handlar hockeytyckande om just tyckande, och som hockeyexpert på någon av landets kvällstidningar behöver man inte mycket mer än en åsikt.

Men visst, Luleå kan hamna i kvalserien. För mig tillhör de inte huvudkandidaterna till en av platserna, men samtidigt kan man inte bortse från att det är lite som skiljer de tippade bottenlagen åt, och när tabellen summeras kan det mycket väl bara skilja några enstaka poäng mellan spel i kvalserien och spel i SM-slutspelet.

Med det sagt så ska jag försöka motivera varför jag tror att Luleå tillsist kniper en slutspelsplats. Mitt starkaste argument är att jag tror mycket på nye tränaren, Jonas Rönnqvist. Hans arbete med Almtuna under de senaste säsongerna är anmärkningsvärt – klubben saknar ekonomiska resurser, men har ändå kämpat om spel i allsvenskans play off. Därmed ser jag Rönnqvist som en tränare som kan få ut mycket av sina spelare och en tränare som kan bygga en vinnande lagmaskin.

Förlusterna av Johan Fransson och Kristofer Berglund är givetvis blytunga, och även om Topi Jaakola och Janne Niinimaa håller hög elitserieklass så har lagets backsida utan tvekan försvagats. När dessutom båda finländarna har haft en del skadebekymmer de senaste säsongerna så tornar orosmolnen upp sig. Huruvida Elias Fälth och norrmannen Lars Lokken Östli kommer att göra bestående intryck är oskrivet i dagsläget.

På forwardssidan kan vi notera att Jonathan Hedström och Martin Chabada försvinner. Ingen av dem hade någon bra säsong i fjol och som bekant valde klubben att bryta Hedströms kontrakt. Nyförvärven hämtas mestadels från allsvenskan och två av lagets nya forwards kommer från Almtuna. Man får med andra ord förutsätta att de är välscoutade.

Mest meriterade nyförvärvet är Joonas Vihko, en kapabel målskytt som närmast kommer från spel i SM-liiga. Ryktet säger att Luleå planerar att använda honom i en kedja tillsammans med tvillingarna Abbott, något som på förhand låter mycket spännande. Därutöver måste jag framhäva underskattade Mats Lavander, samt Niklas Olausson och Pär Arlbrant. Samtliga gjorde bra säsonger i fjol, och jag tror på trion även i år.   

Målvaktssidan är osäker och utan tvekan den svagaste lagdelen. Jag vet heller inte vilken av målvakterna Luleå planerar att satsa på. Varken Rautio eller Nilsson känns som något givet förstaval, även om jag tror att Anders Nilsson kan växa. Det handlar trots allt om en ung kille som får ses som en stor talang.

Striden kring strecken kommer bli stenhård, men jag tror att Luleå drar längsta strået. På papperet är de relativt jämbördiga med andra lag – skillnaden är att det här laget har närmare till ett vinnande spel.

7. Timrå

Ett svårbedömt lag. Försäsongen bådar gott, och på papperet ser det lovande ut, även om truppen skulle behöva ytterligare en forward för att kännas komplett. Förra årets skyttekung, Martin Sonnenbergs, vara eller icke vara i klubben är fortfarande ovisst och det är också därför jag inte vågar placera Timrå högre.

I båset har två nya ansikten dykt upp, Perra Johnsson och Clas Eriksson. Av allt att döma hade Timråledningen i ett tidigt skede siktat in sig på att få Perra som huvudtränare, och analytiker har hävdat att det är en direkt reaktion mot tidigare tränaren Challe Berglunds ledarskap. Perras främsta egenskap är hans förmåga att skapa sammansvetsade grupper, medan hans föregångare i första hand var en taktiker. Perras hockeyfilosofi är i övrig enkel: Det är full fart framåt som gäller, och till vintern kommer vi återigen få se ett Timrå som åker mycket skridskor – det var några år sedan senast.

Spelarförlusterna har generellt sett inte varit särskilt besvärande. Att Petr Caslava försvann till KHL var lika tråkigt som väntat, men ersättaren Mikko Jokela har kapacitet att fylla luckan. Eric Moe fick inget nytt kontrakt, utan ersätts av Antti Halonen – en spelare med hyggliga meriter från finska ligan och som har fått en del lovord under försäsongen.

Det var också väntat att Magnus Pääjärvi skulle lämna laget för spel hos Edmonton Oilers i NHL. Självklart hade Timrå gärna sett att han stannade ytterligare en säsong i Sverige – men samtidigt ska förlusten inte överskattas. Pääjärvis definitiva genombrott kom inte förrän i VM i Tyskland, där han spelade sitt livs hockey. Den spelnivå han uppvisade där fick vi bara se glimtar av under hans tid i Timrå.

Av de nya anfallarna är duon Kim Hirschovits och Ilkka Pikkarainen de absolut intressantaste. Senaste säsongen de spelade tillsammans slutade med succé, och de kommer troligtvis bli ett fruktat anfallsvapen även i Elitserien. Kedjan kompletteras med Timo Pärssinen, och sålunda får Timrå en ny ”finnkedja”. Konceptet har burit frukt tidigare.

Tyvärr ser det i dagsläget lite tunt ut i anfallsväg. Daniel Corso vann visserligen den interna skytteligan ifjol, kedjan med Gabriel Karlsson, Fredrik Hynning och Björn Svensson håller god elitserienivå och Anton Lander är en jättetalang som bara väntar på att få blomma ut. Men trots det kan en eller ett par skador ha förödande effekt och som supporter hoppas jag att klubbledningen kan skaka fram tillräckligt med pengar för att förlänga med Sonnenberg. Det skulle i så fall betyda att laget har tre starka kedjor, framför en av seriens bättre backuppställningar – och då finns kapaciteten att slåss i toppen av tabellen.

Målvaktssidan känns emellertid osäker, och man kan bara hoppas att Mika Tarvainen visste vad han gjorde när Pitkämäki värvades. Magnus Åkerlund hade ett tungt fjolår, och det är tveksamt om han kan kliva fram som förstemålvakt i år. Nämnde Pitkämäki var riktigt bra i Mora för några säsonger sedan, men därefter har karriären dalat. Att han ska kunna fylla luckan efter Anders Lindbäck är otroligt, förhoppningsvis kan han prestera en räddningsprocent på strax över nittio – vilket behövs om Timrå ska vara med i slutspelkampen.

10. Brynäs

Spelaromsättningen i Brynästruppen har varit förhållandevis liten det senaste året. Ändå har Brynäs varit något av rubrikernas lag under Silly Season, då man fått se tre (!) målvakter försvinna till NHL. Att Markström skulle ta steget över var visserligen en självklarhet, däremot var det betydligt mer överraskande att Eddie Läck och Mattias Modig skulle göra detsamma. Förlusterna var givetvis inte bra för Brynäs och målvaktssidan är utan tvivel lagets akilleshäl.

Inför säsongen ställer laget förhoppningarna till Niklas Svedberg och Björn Bjurling. Frågetecknen är därmed betydligt fler än utropstecknen. Bjurlings senaste säsong i Södertälje var medioker, och det är svårt att sia om vart han befinner sig idag rent formmässigt. I grund och botten ser jag emellertid Bjurling som en kapabel elitseriemålvakt – knappast med kapacitet att axla Markströms mantel – man habil.

Svedberg är ung och talangfull, men har ännu inte fått något definitivt genombrott. Ska man tro experttyckarna är det bara en tidsfråga innan genombrottet kommer, och det är sålunda inte otroligt att Svedberg växer ut till en fullfjädrad elitmålvakt under kommande säsong. Gör han det, eller om Bjurling kan spela den hockey han spelade i Södertälje för ett par säsonger sedan, då blir Brynäs att räkna med.

För på utespelarsidan är läget stabilt. Tyngsta förlusten är Juuso Heitanen, som bestämt sig för spel i HV till vintern, men i övrigt finns det direkt inga förluster att tala om. Förvisso ställer jag mig lite frågande till varför man inte försökte förlänga med kanadensaren Stephen Dixon, som stod för tjugo mål förra säsongen, men jag får förmoda att klubbledningen vet vad den gör.

Då förlusterna varit få blir det sällan särskilt många nyförvärv, och det gäller även för årets Brynäs. Värvningen som sticker ut mest är den av Mattias Ekholm, Moras juniorlandslagsback. Flera klubbar var ute efter Ekholm och tillsist vann Brynäs budgivningen. Laget kommer nog ha stor glädje av den segern i vinter.

Forwardssidan är inte någon skrämmande läsning, men det finns en del spetskompetens i spelare som Somervuori och Kahnberg. Dackell bidrar med värdefull rutin, och jag har en känsla av att Sebastian Lauritzén kan göra en riktigt bra säsong. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att truppen ser skadekänslig ut.

Min stundade övertygelse är att Brynäs hamnar i det så kallade ”Ingenmanslandet”. Laget känns för stabilt för att hamna i kvalserien, men inte tillräckligt vasst för att nå slutspelet. Samtidigt finns det kapacitet i truppen, och kliver en av målvakterna fram och presterar på sin högsta nivå – då finns det möjligheter att Brynäs spelar hockey även i april.

9. Södertälje

Ett lag med skrällpotential. Södertälje har de senaste två säsongerna fått försvara sin elitseriestatus i kvalserien, och flera tippare tror att detta kommer att upprepas även i år. Själv är jag inte lika säker, utan höjer ett varningens finger för Sportklubben.

Förlusten av Linus Klasen är givetvis blytung, och någon potentiell ersättare finns inte i den befintliga truppen. Jag misstänker att man från klubbledningens sida inte heller är fullt tillfredställda med förlusten av Daniel Josefsson, som varit en av lagets bästa backar de senaste säsongerna.

Därutöver har spelarförlusterna varit relativt ringa, samtidigt som man gjort en del intressanta nyförvärv. Backsidan har blivit så fullproppad med finnar att den närmast kan liknas vid svår acne, och satsningen har goda möjligheter att slå väl ut.  Markus Seikola vräkte in poäng i SM-liiga förra säsongen, och Arto Laatikainen är en riktigt bra elitserieback förutsatt att han får vara skadefri. Kalteva och Seppänen har inte alls samma meriter som sina landsmän, men rapporterna talar om god potential.

Även i anfallet återfinns ett finskt nyförvärv, Pekka Saarenheimo. Saarenheimo kommer från en tung säsong i Kärpät och har värvats som ersättare för skadad Petri Pakaslahti. Jag är osäker på Saarenheimos status, och har inte hört någon förklaring till den landslagsmeriterade centerns misslyckade under förra säsongen. Men här kan Södertälje definitivt ha en guldklimp.

Av övriga nyförvärv känns förre Linköpingskaptenen Joakim Eriksson och amerikanen Ryan Lasch som de mest intressanta. Lasch gjorde förövrigt en lyckad debutmatch i Södertäljetröjan och jag bedömer honom som en spelare som kan bli ett utropstecken i Elitserien till vintern.

Det viktigaste som hände i SSK under Silly Season var nog ändå att lånet av målvakten Riku Helenius förlängdes ytterligare en säsong. I Helenius har man en riktigt bra målvakt. Redan under fjolåret gjorde Helenius ett stort avtryck i klubben, och var en av de främsta anledningarna till det stabila och vinnande spelet laget visade upp under kvalserien.

Sammantaget är samtliga lagdelar i Södertälje välbyggda och som jag inledningsvis påtalade så har laget stora chanser att överraska – slutspel är ingen omöjlighet. Att jag inte tippar laget högre beror främst på traditionen. Södertälje har för vana att inte riktigt räcka hela vägen fram, och jag vet inte om den här säsongen blir en upprepning av gamla synder eller ett trendbrott.

12. AIK

Jag tror inte att särskilt många förvånas över att jag placerar AIK på jumboplatsen. Nykomlingen är redan nederlagstippad, och ju fler av alla mer eller mindre kvalificerade tyckare som siar om sluttabellen, desto mer nederlagstippade kommer laget att bli. För det finns verkligen inte mycket som talar för AIK i dagsläget.

Några ljusglimtar finns det emellertid. Först och främst har laget en spännande målvaktssida, som i mina ögon håller god elitserieklass. Visserligen saknar Viktor Fasth rutin från spel på toppnivå, och Heino-Lindberg vacklade betänkligt under vårens kvalserie. Men på det hela taget finns det ändå en hög kapacitet i AIK-kassen – en kapacitet som kommer att bli oumbärlig i vinter.

På backsidan är Dick Tärnström det största utropstecknet. Man skulle väl möjligen kunna se honom som AIK:s svar på Kenny Jönsson, även om han inte når upp i Kennys nivå. I övrigt tycker jag att värvningen av MacNevin är intressant, och kanadensaren bör kunna bidra med spetskompetens, särskilt i spel i nummerärt överläge. Peter Nolander är också värd att framhäva, men i övrigt känns backsidan ganska slätstruken.

Nyförvärven på forwardsidan imponerar föga. Här tror jag snarare att man i första hand får förlita sig på Sandberg, Bång och Gynge. Samtliga var mycket bra i Allsvenskan och borde även kunna ställa till det för elitserielagens försvar. Daniel Rudslätt kommer närmast från en bra säsong i Tyskland och kan säkerligen även producera hemma i Sverige, men samtidigt ska man nog inte förvänta sig mirakel.

När AIK tog steget upp i Elitserien skrevs det mycket i kvällspressen om visioner att locka till sig gamla AIK:are och på det sättet bygga ett slagkraftigt lag. Nu, med facit i hand, inser vi att visionen aldrig besannades. De stora nyförvärven uteblev helt och AIK får förlita sig till lagmaskinen i vinter.

Det är inte helt otroligt att man kan lyckas med det, även om jag inte ger dem några större chanser. På papperet är de det sämsta elitserielaget på många år, och jag har svårt att se att de ska kunna ha två klubbar bakom sig när den femtiofemte omgången är färdigspelad. Säkerligen kan de inleda bra och vara med om kampen om slutspelsplatserna inledningsvis. Men serien är precis som vintern: lång. Och i det långa loppet bör AIK vara det sämsta av de tolv elitserielagen och allt annat än spel i kvalserien vore nästan en sensation.

11. Modo

I många säsonger har jag tippat Modo som ett topplag, och varje år har de svikit de högt ställda förväntningarna. Och nu får det definitivt vara nog. Jag har inte längre något som helst förtroende för Örnsköldsviks hockeystolthet. Det är dags att se sanningen i vitögat: Ända sedan SM-guldet har Modo varit på väg utför, och i dagsläget finns det inte mycket som talar för att den negativa trenden ska brytas.

Förra säsongen hände det äntligen. Kvällspressreportrarna, med Mats Wennerholm i spetsen har mässat i årtionden om hur Modo ska ta SM-guld när Foppa, Näslund och Sundström återförenas en sista gång, något som alltså besannades under säsongen 09/10. Nu blev det inget SM-guld, det blev inte ens slutspel, utan en antiklimax som överskuggar det mesta inom svensk hockey under de senaste åren. Spontant känner jag att man får gå tillbaka ända till OS-kvartsfinalen mot Vitryssland 2002 för att hitta ett större misslyckande på en hockeyrink med svensk inblandning.

Till den här säsongen har Foppa och Näslund försvunnit, liksom skyttekungen Mats Zuccarello-Aasen. Kvar är dock stommen som misslyckats säsong efter säsong, och därutöver har man kompletterat truppen med några allsvenska talanger och några mer rutinerade herrar.

Jag tycker de allsvenska spelarna är oerhört intressanta. Både Rosén och Blomqvist var poängstarka den senaste säsongen och rapporterna om Anton Hedman lovar gott. Nyförvärvet från Södertälje, Daniel Josefsson, känns som en klockren investering, men det tänkte jag å andra också sidan om namne Sondell inför förra säsongen.

Byron Ritchie och Niko Dimitrakos kostar antagligen mer än de kommer att tillföra, däremot har man förhoppningsvis lyckats lösa de senaste årens målvaktsproblem genom värvningen av Toumas Tarkki. Jag har aldrig sett Tarkki spela, men om jag ska tro på allt jag hört har Modo gjort ett kanonförvärv.

På papperet är Modo ett slutspelslag, utan tvekan – men ändå tror jag på kvalseriespel. I mina ögon är laget inne i en negativ spiral, och nye tränaren Challe Berglund är inte rätt man att bryta den. Challe är en taktiker, inte en lagbyggare – och är det något Modo behöver så är det en tränare som kan bygga ett vinnande lag. Den tränaren är inte Challe Berglund.

Tomas Ros kommer med sina sista synpunkter angående Timrås trupp:

Peter Nylander försvinner:

Svidande förlust. Hans rutin och hårda arbete var avgörande för Timrås upphämtning förra säsongen. Blir svår att ersätta.

Laurent Meunier försvinner:

Katastrofalt i alla avseenden. Slet hårt ute på isen, bidrog med massvis med rutin och hade dessutom en framträdande roll i powerplay. Ersättaren Pikkarainen saknar hans internationella meriter och får kämpa för en plats i landslaget – där var Meunier given.

Petr Caslava till CSKA Moskva:

Ännu en gång skördas frukten av Timrås backbesättning. För tredje året i rad tappar Timrå sin försvarsstöttepelare till en mer etablerad klubb. Först var det Sanny Lindström, sedan Mikko Lehtonen och nu alltså Caslava. Timrås försvar har varit på väg att urholkas länge nu, frågan är om inte förlusten av Caslava är den definitiva dödsstöten.

Då har alltså Ros uttalat sig om Timrås förluster och värvningar. Det mesta tyder på allsvenskan, skulle jag vilja påstå, men vi får väl se till vintern. Själv tror jag att Timrå kommer att lyckas bra. Och att Tomas Ros kommer tillbaka.

Tomas Ros bjuder på nya åsikter om nyförvärv och förluster:

Martin Röymark:

Timrås hämnd på Frölunda. De senaste åren har Frölunda mjölkat Timrå på stjärnspelare, och nu försöker Timrå göra detsamma, trots betydligt mindre plånbok. Värvningen av Röymark imponerar dock inte. Norrmannen har inga erfarenheter från den riktiga hetluften.

Jesper Samuelsson till Vita Hästen:

Jobbade hårt i det tysta, och kommer att saknas mer än Timråfansen anar. Dessutom ett stort minus till föreningen, som inte lyckades förädla denna talang till en etablerad elitseriespelare. Men Timrå saknar å andra sidan förmågan att få fram talanger.

Kamil Piros till HV 71:

En spelare Timrå ville behålla. Men när HV 71 gav sig in kampen hade man inget att sätta emot. I och med det förlorar man kreativitet, teknik, spelintelligens och målfarlighet. Frågan är inte om det blir förödande, utan snarare hur stor förödelsen blir.

Kirill Starkov till Esbjerg:

Att förlora landslagsspelare är aldrig önskvärt. Särskilt inte för lag som Timrå, som har svårigheter att knyta till sig etablerade namn. Förlusten av Starkov är dräpande. Trots att han bara är tjugotre år har han redan hunnit med spel i Nordamerika, i KHL och i VM. Sådana spelare kryllar det inte av på marknaden, och han blir omöjlig att ersätta.