Silly: I den outtömliga serien, eller ska vi rättmätigt kalla den episka serien, mer eller mindre bisarra skivomslag titlar på album och låttitlar bjuds vi ikväll på bland annat detta:
Freddie Gage med "All my friends are dead" Ruht McKenny med "I´m so ho and I need you" Anna Russel "In darkest Africa" Barry Louis Polisar med "I eat kids and other songs for rebellious children" Svetlana Gruebbersolvik "My lips are made for blowing" Butch Yelton and Upbound "Swing that gospel axe" (där en av gruppens medlemmar bizzarrt nog är med på omslaget med en yxa i handen...)
I avdelningen more than cringe skivomslag kan man genom tiderna hitta det mesta. Här bjuds det upp till dans må jag säga. Några exempel:
* The SEX Symbol of the south, Elmer Fudpucker Sr. - Live in concert. * Dr. Juanita Bynum - Lord split me open - Volume 3 * Squirt does it´s thing - Semi-soft music in Tijuana style * Chick Willis with blues - Stoop down baby...let your daddy see * Ian Lodge - Whar you gonna do to me * Colourful stylings by THE CRUSADERS of Illinois and the Singing Midget * Richie Vandal´s Orch. LOVER BOY POLKA - Ge a horse * Tubby Boots - THIN MAY BE IN - BUT FAT´S WHERE I´TS AT - For the mature-minded adults * "I only arsked" - Bernard Bresslaw
Och icke att förglömma samlingsalbumet med alster från William S. Burroughs, Tom Waits, Butthole surfers, Einsturzende Neubauten, Nick Cave m.fl, betitlat det mer än passande namnet "Smack my crack".
{8225}: Den där låten - hur cringe det än må vara - ger mig alltid gåshud. Kastar mig tillbaka till sommaren då jag träffade min första flickvän. En varm sommarkväll, då vi sakta promenerade hem efter en middag, stannade jag vid för att dofta på en syrénblomma. Hon tittade på mig, med såväl nyfikenhet som skepticism.
"Du har luktat på den, smakat på den... men har du känt den?"
Sedan slet hon av syrénblomman från sin kvist och placerade den i min hand.
Den sommaren känns som en stor del av mitt liv. När jag inser att detta inträffade under den _första_ halvan av mitt liv, får jag kalla kårar. Den där ungdomliga drivkraften, att vilja bli medbjuden på en rolig fest, och den där ungdomliga oron, att oroa sig över huruvida min frisyr kommer gå hem, ligger fortfarande och gnager. En fin villa, en fin titel på jobbet etc. förändrar inte detta.
Jag tror att det är en av de saker som ishockey ger oss; En känsla av kontinuitet. Vi växer upp, skaffar vänner, blir svikna, gifter oss, skiljer oss... Ena sekunden stod vi på skolgården och drömde om att bli den näste Peter Forsberg, för att helt plötsligt inse att vi är för gamla och slitna för att vara med på jobbinnebandyn... Det är fascinerande och skrämmande på samma sak. Hur snabbt allting förändras, men hur vi likväl, återigen, sitter där och tjafsar om kedjekonstellationer och annat, vecka efter vecka.
Ursäkta, men har så svårt att släppa diskussionen vi hade igår. Har ännu en tragisk historia detta är om min granne och hans familj.
Vi umgicks som grannar gör, pratade, hjälpte varann, lånade saker även att vi lämnade tillbaka prylarna efter användning. Under alla år så tyckte jag att han var lite låg och reserverad, tänkte lite som att det är väl hans personlighet.
Men då för ett par år träffades vi och pratade och till min förvåning så var han glad och berättade att han skulle fska med dottern, han skulle ut med bilen och njuta efter vägen, ta ut frun på middag. Jag funderade på vad som gjort honom så glad, det jag inte förstod då var att han hade bestämt sig. Den helgen avslutade han sitt liv.
Efter denna tragiska bortgång fick jag svar på varför han varit som han var. Han hade varit sjuk i många år och burit på detta helt ensam och jag förstod tyvärr inte det.
Kan säga en sak som bevisar att när sjukdomen tagit sitt grepp då är det svårt. Hans liv var familjen han älskade dom över allt annat. Den kärlek han visade och att han skulle lämna dom det fanns inte. Tyvärr så kunde jag inte läsa av honom, det grämer mig än idag. :(
· 
· 
Det här var faktiskt helt galet kul!