Linköpings HC

”Från mig - Kristian Huselius - till alla er supportrar som hört av er med uppmuntran och vänliga ord.
Jag hoppas ni kan förlåta att det här tacket inte kommit mycket tidigare. Annat jag gjort behöver ni inte förlåta - för det går inte.
JAG VET VAD VI GJORDE under en dryg timme. Men Andreas, Henrik och jag får aldrig veta vad vi efteråt anklagades för att ha gjort.
För polisen lade direkt ner ärendet - efter att vi tre "förhörts upplysningsvis". Ingen, utom polisen och anmälaren, kommer någonsin att få veta anklagelsen som fick polisen att rycka ut och hämta oss till förhör.
För klubbarna - och hela hockeyvärlden - är det livsviktigt med goda relationer till sponsorer och annonsörer.
Då handlar det inte om vad vi verkligen gjorde - det avgörande blir hur det uppfattas. Och det bestämmer medierna.
Att då förlåta enskilda spelares felsteg kan för vissa klubbledningar kännas omöjligt - särskilt när mediestormen rasar som häftigast.
DET FÖRKASTLIGA OCH OMORALISKA vi ställde till med fick förstås journalisterna och Idrottssverige att reagera som de gjorde. Det är deras jobb och uppdrag.
Allt detta visste jag. Så självklart skulle jag ha gått och lagt mig att sova så snart vi kom till hotellet. Jag kan inte heller skylla hjärnsläppet på några öl - jag hade två CocaCola i kroppen.
Innan allt det här hände var jag en idol för många unga spelare. Jag hoppas kunna få chansen att bygga upp det förtroendet igen.
JAG SKYLLER INTE på press- radio och teve. Men ett råd vill jag ge till dig som hamnar inför mediedrevet; Tro inte att du efter en presskonferens alltid får se i tryck det du verkligen försökte säga.
Ni supportrar skall veta att just ert stöd betyder väldigt mycket. Även om jag samtidigt blir påmind om hur många jag svikit - inte bara mina allra närmaste.
MIN FAMILJ OCH NI FANS hjälper mig nu att gå vidare - en dag i taget. Jag är också tacksam för den goda psykologihjälp jag får.
SÅ ALLT ÄR INTE NATTSVART. Största glädjen är att min sambo Sara inte har lämnat mig. Tvärtom är hon nu mitt starkaste stöd. Vår dotter Stella har jag alltså kvar, nära.
Min dröm är att så snart som möjligt få göra det jag är bäst på - och längtar efter - att spela hockey. Alldeles särskilt tungt känns det att inte kunna ställa upp för er fans och lagkompisar i jakten på SM-guldet.
Det finns en sliten refräng: "Om tårar vore guld". I så fall skulle min lön som NHL-proffs just nu vara kaffepengar i jämförelse.