Plastjö önskar jag ingen framgång. De var ett hoppsansalag utan stil, plockade in samhallam från Bofors och denne insåg att Rönken/Bulan etablerat framtidens hockey hos Luleå. Så den f d defensive backen samhallam följde Rönkens exempel och satsade på extremt försvarsstarkt Plastjö, med hjälp av en duktig sportchef som köpte bäst i Elitserien från Nordamerika. Faktum är att deras Rönkenvariant slog Rönkens Luleå med Linusarna Klasen och Omark, tack vare Luleåutbildade Victor Fasth, och något år senare tog Plastjö sitt första glud, varefter de tagit tre till. Hur då? De har köpt ihop starka spelare med förkärlek för att vara brutala vid behov. Så långt inget direkt att gilla men inte heller att ogilla. Fast då kommer vi till publiken som varit stabilt värdelösa under alla är. Har de inte fört oljud med klappor har de skämt ut sig genom att inte begripa hockey utan bara vråla och skrika på motståndare, helt okunniga. För att illustrera deras hockeykompetens påminner vi om hur galva publiken lämnade läktarna en slutspelsmatch för att i stället gå och titta på landhockey eller vad det var. Och vidare har de haft helt otroligt frekventa hemmadomare år efter år, svårt att förklara på annat sätt än att dessa pulver till domare blivit rika på köpet. Usch!
Pölsan då? Under många år hade jag inga speciella känslor för Pölsan, annat än att jag motvilligt beundrade den så kallade Pölsaandan, vilket innebär att de slagit oss varje gång vi mötts i slutspel, vanligen efter att vi mer eller mindre vunnit, men så lyckades de vända, alltid. Sedan kom åren när Bulan tränade Pölsan, i kombination med att vi tog in Pölsaspelare i Luleå och Pölsan detsamma i Jävle. Då kom man närmare Pölsan och följde laget med sympati. Så fortsatte det fram till finalen förra våren. Då fann jag att de hatade oss redan innan finalen, skällde oss för fuskare och filmare och fan och hans moster. Deras sida formligen dräglade av en masshysterisk vilja att hata, hata och hata och det fyllde mig med äckelkänsla. Numera har jag kommit underfund med att det tycks vara pölsaandan, lagets själ, att skälla och gnälla och hata sitt eget lag i allmänhet och än mer motståndare speciellt i slutspel. En sorts enkelhet att se allt i svart eller vitt, inklusive att de själva vet bäst om allt och alla, inklusive en enorm oförmåga att erkänna när man har fel - vilket är patetiskt. T ex i finalen senast var det Silfverberg som var för dålig att delta i försvaret och direkt orsakade i princip alla mål Pölsan släppte in första matcherna. Men eftersom han är ofelbar i pölserliga ögon - segerhjälten mot Apan för drygt tio år sedan - skyllde alla på målvakten i stället. Som plockades ut och in och tappade självförtroendet och pölsorna fick sin syndabock. Nåja. Det där handlar om supportrarna, laget och spelarna är oskyldiga. Så laget kan man gilla och hoppas på.
Nu sitter det många vitklädda supportrar med sorg i hjärtat på läktarna i Leksand. Och många supportrar i hockey-Sverige har varit med om detsamma och är därför med masarna nu.
Warulfven tog första matchen av Röglet. Hur många fler matcher kommer de att vinna i vår? Elva?
Och tråkigt och trist vinner Plastjö efter att ha krossat Pölsan i sista perioden. Jag har vare sig sett eller hört något om matchen men vi kan nog räkna med att Pölsasupportrarna vet varför det gick som det gick: det var i första hand målvaktens fel och i andra hand sportchefens fel som inte köpte in bättre vakt.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
38% (22)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
Pölsan då? Under många år hade jag inga speciella känslor för Pölsan, annat än att jag motvilligt beundrade den så kallade Pölsaandan, vilket innebär att de slagit oss varje gång vi mötts i slutspel, vanligen efter att vi mer eller mindre vunnit, men så lyckades de vända, alltid. Sedan kom åren när Bulan tränade Pölsan, i kombination med att vi tog in Pölsaspelare i Luleå och Pölsan detsamma i Jävle. Då kom man närmare Pölsan och följde laget med sympati. Så fortsatte det fram till finalen förra våren. Då fann jag att de hatade oss redan innan finalen, skällde oss för fuskare och filmare och fan och hans moster. Deras sida formligen dräglade av en masshysterisk vilja att hata, hata och hata och det fyllde mig med äckelkänsla. Numera har jag kommit underfund med att det tycks vara pölsaandan, lagets själ, att skälla och gnälla och hata sitt eget lag i allmänhet och än mer motståndare speciellt i slutspel. En sorts enkelhet att se allt i svart eller vitt, inklusive att de själva vet bäst om allt och alla, inklusive en enorm oförmåga att erkänna när man har fel - vilket är patetiskt. T ex i finalen senast var det Silfverberg som var för dålig att delta i försvaret och direkt orsakade i princip alla mål Pölsan släppte in första matcherna. Men eftersom han är ofelbar i pölserliga ögon - segerhjälten mot Apan för drygt tio år sedan - skyllde alla på målvakten i stället. Som plockades ut och in och tappade självförtroendet och pölsorna fick sin syndabock. Nåja. Det där handlar om supportrarna, laget och spelarna är oskyldiga. Så laget kan man gilla och hoppas på.