Bäckman är inte känd för att vara en god förlorare. I dessa sammanhang får det anses vara en god egenskap. Har svårt att tro att Bäckman skulle låta sig nöja med att inkassera lön utan att göra sitt yttersta för att det ska gå bra för laget. Han har ett stort fighterhjärta och viker inte ned sig i första taget.
För närvarande är han nog såväl förbannad, frustrerad och plågad av maktlöshet. Det förefaller som hans budskap till spelarna inte går hem. Känner att Abris och Bäckman är delvis likartade personer vars känsloutbrott inte biter på den äldre etablerade spelargenerationen. Spelarna förefaller helt enkelt inte vara villiga att underkasta sig smärta och känna blodsmak i munnen ute på isen. Flera av spelarna har valt att avsluta sin karriär i Mif och behagligare än det är nu kan det knappast bli för deras del. Viljan att vinna synes i alla fall vara bortblåst. Nu har dessutom rädslan för att förlora infunnit sig bland spelarna. När den känslan har infunnit sig är det dessutom oerhört svårt att vinna. Spelet blir osäkert, initiaven fåtaliga, ingen vill bära ansvaret för risktagande.
Det måste dock påpekas att Bäckman är en betydligt kunnigare coach än Abris och förhoppningsvis kan han styra om skutan innan det är för sent.
Det behövs dock ett antal nyförvärv som är i sin bästa ålder och en förändrad attityd bland övriga spelare för att vi ska kunna skörda några framgångar.
Men hoppet är det sista som överger människan. Det fanns trots allt en del ljusglimtar mot HV.
Stefan, jag noterade ditt inlägg beträffande uppdateringar av den officiella. Jag tycker själv det är konstigt då Bäckis var mycket noga med den varan under sin tid i MoDo. Det var utförliga kommentarer före och efter matcherna. kanske det inte längre är så viktigt för honom. Börjar kännas som att även tränarna har gått in i föreningen med mättnad och "ett lönsamt sätt att varva ner".
Nu är det faktiskt KRIS. Vad som än görs, låt oss slippa Burra...
· · 
För närvarande är han nog såväl förbannad, frustrerad och plågad av maktlöshet. Det förefaller som hans budskap till spelarna inte går hem. Känner att Abris och Bäckman är delvis likartade personer vars känsloutbrott inte biter på den äldre etablerade spelargenerationen. Spelarna förefaller helt enkelt inte vara villiga att underkasta sig smärta och känna blodsmak i munnen ute på isen. Flera av spelarna har valt att avsluta sin karriär i Mif och behagligare än det är nu kan det knappast bli för deras del. Viljan att vinna synes i alla fall vara bortblåst. Nu har dessutom rädslan för att förlora infunnit sig bland spelarna. När den känslan har infunnit sig är det dessutom oerhört svårt att vinna. Spelet blir osäkert, initiaven fåtaliga, ingen vill bära ansvaret för risktagande.
Det måste dock påpekas att Bäckman är en betydligt kunnigare coach än Abris och förhoppningsvis kan han styra om skutan innan det är för sent.
Det behövs dock ett antal nyförvärv som är i sin bästa ålder och en förändrad attityd bland övriga spelare för att vi ska kunna skörda några framgångar.
Men hoppet är det sista som överger människan. Det fanns trots allt en del ljusglimtar mot HV.
Ravne