Bragd-Birger

Fattar ingenting av denna säsong. Här har man hållit på TIK i sisådär tjugofem års tid och liksom hittat en skön rytm. Man är glad på sommaren, full av förhoppningar under hösten, lamslagen runt juletid och bitter framåt vårkanten. Så har det rullat på, år efter år. En icke helt angenäm tillvaro möjligen, men ändå trygg och stabil. Dessutom karaktärsdanande.

Innevarande säsong trodde man ju i sin enfald skulle rulla på i samma spår. Med snöpliga uddamålsförluster, misslyckade värvningar, krav på avgångar och en önskelista över före-den-trettiförsta-januari-övergångar längre än en rulle Lambi.

Så frågan är vad fan dom håller på med. Har Nubben glömt informera Kent-Anders om vilket ansvar man har inför supportrarna egentligen? Och hur ska man som luttrad supporter förhålla sig till denna tvära scenförändring?

Jag vet inte hur ni känner det, men...mina cirklar är rubbade. Min personlighet börjar präglas av tveksam misstrogenhet. Jag tar varje form av beröm som ett dolt knivhugg i ryggen, tabellen som en subtil form av hån. Något stinker i förorten. Någon behagar driva gäck med mig. Jag vet inte hur eller varför, bara att det någonstans finns en djävulsk baktanke med detta. Men mig lurar ni inte!
Jag tänker icke förledas in på okända stigar. Jag ämnar fortsätta lyssna till läktarnas mumlande gnällprofeter och hjälpa till att sprida dess budskap.

Så, mina vänner. Detta är en illusion. Ni är alla delar i en djävulsk plan. Låten eder icke förledas i frestelse! Behåll bitterheten, vårda den som den allra käraste av skatter. Efter solsken kommer regn!

Jaha, så har Weiderstål klivit av. Ersättare blir gamle Bendelin, fårhockeyns fader.