bisterfinnen

4400 inlägg · 21277 besökare

bisterfinnen hockeyblogg

Nolaskogsandan på dekis...

Angående självgodhetsdebatten. Självgodhet, kaxighet, vi-känsla kan vara djävligt sexigt och det kan bygga en grym lokalpatriotism. Det är vi mot världen.

Men fylls det inte med substans och en känsla av att vi satsar alltid lite hårdare än alla andra så är man ute på djupt vatten. Om man som nu känner det som att det bara är ett luftslott och att man tvärtom gör det till en grej att man kan köra på halvfart och ändå mäta sig med de bästa så blir det ju pinsamt.

Nolaskogsandan är idag ett luftslott som saknar substans totalt. Vår världsledande industri vill ingen ha, våra idrottshjältar står allt närmare ättestupan utan att vi har några värdiga arvtagare och vi är i allt annat väsentligt kraftigt ifrånsprungna av vår samtid.

Detta konstaterande gör mig ont, men det gör mig också förbannad och revanschsugen. Jag är fortfarande övertygad om att seriös satsning, tyst tjurighet och Kabbens ande kan få oss på rätt köl igen. Inte med Tjalle vid rodret, men väl nästa säsong.

Jag unnar inte Tjalle någon framgång och jag är livrädd för att åka ur i år. Där har ni min målsättning. Ingenmansland och jag jublar.

Därefter vill jag att vi tar Ove Westrin eller någon annan lokal tränare och bygger långsiktigt, inte för SM-guld 2012 eller 2014 utan för en lång tid av framgång med framförallt lokala förmågor. Framgång utan storhetsvansinne. Framgång med ambitionen att under mycket lång tid visa att pengar och stor fin arena inte är kärnan i framgång utan att det är det hårda arbetet och strävsamheten som bygger karaktär. Heart of Hockey kompletteras med strävsam örnblick a' la en vansinnig Foppa. Orden får åter innebörd.

Tack för showen!!

Det är sällan man står med ett leende brett som småland och bara skakar på huvudet. Kalla kårar vandrar upp och ner längs ryggraden och man tackar gud allsmäktig att man fick uppleva magin igen. Jag tror jänkarna kallar det "a natural high". Jag tror att det är en bra liknelse.

Det finns inte ord som beskriver glädjen den mannen sprider. Alla, inklusive djurgårdare, var överens på Hovet igår. Dom hade upplevt en storhet. Må vara en storhet som passerat Zenit, men fortfarande så mycket bättre än näst bäste spelare i Sverige.

Jag upplevde något liknande mot Finland i VM i Helsingfors. Han tystade då en hel nation. Igår var det dags igen. Järnkaminerna stod för showen på läktarna, fy fan vilket tryck! Lumberjacks gjorde vad man kunde för att bjuda upp till dans, men igår var man helt enkelt ett nummer för små. Det enda värre jag varit med om hittills var just vid den där matchen i Helsingfors, efter Finlands chocköppning.

Återigen växer Foppa när publiken går "all in". Det syntes så väl hur mycket han älskar hockey igår. Hans leende efter avgörandet i sudden death var riktat mot alla som snackat skit om honom och som förlöjligat och förringat hans storhet.

Det är svårt att förstå hur dessa människor tänker. Är det den klassiska Jante som etsat sig fast och som förmörkar deras själ, är det oro över vad en Foppa i storform skulle innebära för deras favoritlag eller är det bara ren och skär avundsjuka?

Jag frågar mig om någon människa med vett och sans skulle försöka övertyga Armstrong att sluta cykla, Kasparov att lägga schackbrädet på hyllan eller Fritiofsson att sluta dricka vin? Vem vill beröva en passionerad människa sitt livselixir?

Jag hoppas att alla belackare sväljer sin stolthet och åtminstone i sinnevärlden ber Foppa om ursäkt. Måhända är hockey en banal petitess i förhållande till världsalltet, men i den lilla bubblan finns det en stjärna som lyser klarare än alla andra.

Jag vill bara säga: Tack för showen!!