MoDo Hockey

atomragnar: Det känns som att hockeygudarna alltid ska hitta på något spratt när MoDo är på gång (bortsett från 2007).

- Finalen 1994 med tidernas sämsta domare och en #21 som blev krasslig lagom till att det skulle avgöras
- Finalen 1999 då Brynäs hade den mest osannolika tur jag någonsin skådat
- Säsongen 04/05 som blev förstörd av att #21 först bröt båtbenet och sedan blev brutalt överfallen psykopat-Peter.
- Säsongen 09/10 då vi på något bisarrt sätt lyckas missa slutspelet med det kanske bästa laget som någonsin har spelat i SHL (med undantag för lockoutsäsongerna).
- Matchserien mot Leksand då vi var så otroligt överlägsna att inte ens Perra trodde att Leksand hade någon chans och sedan lyckas vi klanta till det.

Och nu, efter att i princip varenda säsong efter guldet har varit kantad med ångest, faller pusselbitarna helt plötsligt på plats: Ekonomin är i sin ordning, den engagerade publiken är tillbaka och vi har sevärda spelare som verkar trivas ihop. Trots motgångar och frustration, har man någonstans i bakhuvudet haft den där känslan "I år händer det!". Vi lyckas på något galet sätt värva en VM-målvakt .Och sedan kommer en jävla pandemi och sätter stopp exakt när det roliga börjar. Det är inte klokt.

Årets lag reduceras till något man roar sig åt att kolla igenom på Elite Prospects om några år. "Ahh, just det, vi hade en tjeckisk VM-målvakt det året. Ahh, just det, den där Tambellini var ju rätt hyfsad":

Det är nu jag hoppas att laget är så sammansvetsat att de tänker "Fan, vi tänker inte låta ett jävla virus förstöra det roliga, vi kämpar vidare nästa säsong". Men sådant händer bara på film. Bartosak, Karlqvist, Tambellini, Kangasniemi, Johnsson, Toby, Hedberg, Berglund, Belov försvinner, ekonomin förstörs av publikfria matcher och vi är tillbaka på ruta ett igen.

Deus ex machina.

JonteD: Tycker synd om Barto, han förtjänar bättre än det här

Vem har smugit in med en Timrå flagga i arenan?