MoDo Hockey

Domsjö: Det är mycket historierevisionism som pågår i MoDo-kretsar. Många har intalat sig själva att det var bristen på kontinuitet som blev början på fallet. Att det blev kaos eftersom vi sparkade för många tränare.

Men sanningen är att vi har exakt samma problem idag. Vi sätter inkompetenta personer på ledande positioner, inte på grund av deras kvaliteter, utan på grund av att de är MoDoiter. Problemet har _alltid_ varit nepotism.

Början till fallet började säsongen efter guldet. Istället för att fullt nyttja statusen som Sveriges bästa lag, brände vi alla pengar på att värva tillbaka Wernblom, Warg och Hållberg. Dessa värvningar hade kanske inte varit så tokiga, om det inte hade varit för att man redan hade Svartvadet, Salomonsson, Jonsson, Timander, Hedin med flera. Vi gav sedan monsterkontrakt till flertalet "trotjänare", gissningsvis som ett tack för guldet.

Till slut blev det uppenbart att Ecke inte kunde vara kvar. Så vad gjorde man? Jo, vi plockade Fredrik Andersson som General Manager, vars erfarenhet vid detta tillfälle var FYRA säsonger som assisterande tränare. Första säsongen med Andersson så missade vi slutspel trots Forsberg, Näslund, Zuccarello, Sundström, Skröder, Svartvadet i laget. Vem stod i båset? Den inte helt obekante Miroslav Horava...

Säsongen var kaos, men... Freddan fick fortsätta. Utan Forsberg och Näslund, och med en stomme som blivit ett år äldre, skulle det säker bli succé, eller? Vi hamnade i negativt kval och var en hårsmån från att åka ur.

Då kom Näslund in, som hade varit kapten i många år i NHL, som hade suttit med i styrelsen och som hade spelat med MoDo bara ett år innan. Han hade visioner; MoDo skulle bli ett topplag. Det blev inte dundersuccé, men laget nådde ändå kvartsfinal i två år och åttondelsfinal det tredje året. Ett steg i rätt riktning.

Vad gjorde vi då? Jo, då var det dags för gamle Svarten att bli belönad för sitt sina fina insatser som spelare, trots NOLL erfarenheter inom området. Svartens track record, innan han fick gå, var: Plats 12 i SHL, plats 13 i SHL (och nedflyttad) och slutligen plats 12 i HA).

Därefter började vandringen uppåt. Visst, Sundlöv kanske inte var perfekt, men inom ett par säsonger hade vi ett av allsvenskans bästa lag genom tiderna (i ärlighetens namn ett betydligt bättre lag än det vi gick upp med).

Sedan blev det trassel med Covid, Hellkvist och en Glader som kom från damishockeyn, och alla var lyriska över att få in Karlin som coach. När vi sedan gick upp inom två säsonger, var det nog många som tänkte: "Äntligen har vi riktiga MoDoiter vid rodret, inte svikare som Hellkvist eller folk med hemlängtan som Sundlöv!".

Folk blev blinda. När det började gå dåligt, var fansen snabba med att säga: "Det SISTA vi ska göra är att sparka tränare, det var så vi åkte ur förra gången!".

Men det är inte sant. Vi åkte inte ur för att vi sparkade för många tränare. Vi åkte ur för att vi gjorde dåliga rekryteringar. En dålig chef rekryterar dåliga medarbetare. Felet var aldrig att vi sparkade Freddan, Horava, Forsberg, Huras, Johansson, Svartvadet, Nieminen med flera för snabbt. Felet var att vi inte sparkade dem TILLRÄCKLIGT snabbt. Och allra helst skulle de aldrig ha blivit rekryterade från första början.

Det enda som är värre än att fatta dåliga beslut, är att fatta dåliga beslut och sedan försvara dem till graven. Mycket bättre att säga "Vi hade förhoppningar på Svarten, men det blev fel, därför byter vi ut honom". Att istället säga "Vi vet att Karlin suger på sitt jobb, men vi värdesätter kontinuitet!" är just någonting som passar en självdestruktiv sekt.