1150x200-modo-header2-kopiera.webp

MoDo Hockey

HockeyAllsvenskan · 542453 inlägg · 4147 ämnen

Inlägg: 2942411

Sv: MoDo Hockey - Apropå Ingenting
NuMo: Jag känner att det ofta blir väldigt förenklat när vi ska försöka kartlägga vad som är fel. Gavelo har länge tjatat om vikten av tydligt ledarskap, men det reduceras ofta till en diskussion om mjuka kontra hårda chefer.

Det ligger mycket i talesättet "Delat ansvar är ingens ansvar".

I en normal linjeorganisation hade det varit enkelt.

- Medlemmarna utser styrelse
- Styrelse utser VD
- VD utser sportchef
- Sportchef utser tränare

I vanliga fall, om spelet hade varit dåligt över tid, hade det första steget varit att sportchefen utvärderar tränarstaben och spelarna. Sportchefen skulle sedan kunna begära VD:ns godkännande för att få byta ut en tränare. Om det skulle visa sig vara ett dåligt beslut, så skulle det minska sportchefens chanser till ett förlängt kontrakt, och till viss del även VD:n, som godkände det hela.

Så, vad blir då lösningen? Medlemmarna är tydliga gentemot styrelsen att man inte är nöjda med resultaten. Styrelsen byter då ut VD:n mot en ny VD, som anställer en ny sportslig ledning.

Men i MoDo verkar det vara hela havet stormar. VD:n vill tillsätta en tränare, men blir överkörd av styrelsen som vill tillsätta en annan. Styrelsen anställer sedan själva en sportchef som ska gå direkt under VD:n. Sedan anställer man en VD som tycks stå helt utanför sporten utan som mest verkar fokusera på matteringbaserat ledarskap. Folk säger "Hinken har gjort det bra, det är tränarna som är problemet", vilket i vanliga fall hade varit fullkomlig logisk lapsus då Hinken är Karlins chef, men i MoDo tycks det krävas styrelsebeslut för att få byta ut en tränare... Och styrelsen gillar Karlin. Så...

Man kan tycka att jag skriver spaltmeter och tråkig byråkrati. Men problem uppstår när ansvarsfördelningen är diffus. Jag har upplevt det i min egen karriär; Vi har kunnat vara 10 personer som alla sliter som djur och jobbar 16 timmar om dagen, men ingen vet vem som egentligen har det sista ordet, och då blir det lätt att tänka:

"Jag har gjort allt jag kan, jag kan inte jobba hårdare. Nu är det upp till någon annan."

Det borde såklart vara totalt orimligt att försvara Hinken och samtidigt kritisera Karlin. Tänk er att ni har en obehaglig kollega på jobbet, som börjar kladda på de unga tjejerna och beter sig allmänt obehagligt. Om chefen då skulle säga "Jag har satt ihop en grupp jag tror på, nu är det upp till er" så hade han blivit kölhalad. Men i MoDo är det extremt diffust. Hinken kan stånka över att tränarna gör ett dåligt jobb, samtidigt som det är helt uppenbart att han inte ser det som sitt ansvar, åtminstone inte helt och hållet. Och uppenbarligen ser inte Kedén det som sitt ansvar heller. Och för Strinnholm är ju detta bara ett extraknäck, hela styrelsen kan ju ryka närsomhelst.

Jag känner att denna brist på tydlighet är det största problemet. Jag har varit extremt kritisk mot Hinken, Karlin och även Strinnholm, men jag börjar tro att problemet är större än så.

Svarskommentarer

Sv: MoDo Hockey - Apropå Ingenting
Bad_Brett: Mycket bra inlägg!

Ett tydligt ledarskap är A och O i alla företag.

Problemet som jag analyserat mig fram till på min kammare är att Modo är lite på väg tillbaka till tiden då Pirro tränade Modo och samtidigt hängde med vissa spelare privat!
/svågerpolitik/
Jag får känslan att det är lite så i Modo även nu, jag förstår vad hinken menade när han basunerade ut att Modo skulle vara en sekt, vi mot världen och det är nog fullt gångbart när det fungerar, när alla är ombord och laget presterar, men hur blir det när någon i vänskapskretsen skall offras för lagets framgångar?!

Sv: MoDo Hockey - Apropå Ingenting
Bad_Brett: Detta är någonting jag kan erkänna att jag brottas med själv i mitt eget yrkesliv. Jag är van vid att sätta ribban väldigt högt, och om mina kollegor inte presterar på en nivå som jag anser är tillräckligt god, så kommer jag sitta vaken på nätter och helger för att korrigera det.

Jag vill hävda att detta är altruistiskt, men jag vet att många inte delar min mening. Vanliga synpunkter är:

- Varför ska jag kämpa om du ändå gör om allt i slutändan?
- När du jobbar nätter och helger, höjer du de generella förväntningarna på oss andra, utan att vi vinner någonting på det!

Dvs säga... om jag är anställd för vika 1000 pizzakartonger om dagen, och så åker min kollega till kontoret i smyg på nätterna och viker 1000 kartonger till utan att rapportera övertid, då kommer de se ut som att en "vanlig" arbetare bör klara av att vika 2000 kartonger om dagen, och att den som "bara" viker 1000 är en latmask. Man ser det som en typ av fusk.

Men... med samma resonemang skulle man kunna hävda att 73:orna fuskade när de smygtränade på kvällarna för att de ville bli bäst. Vi är riktigt illa ute om vi bygger en kultur där vi ser ner på folk som arbetar extra utan att få betalt för det. Det finns ingenting finare än att ge mer till din arbetsgivare än vad din arbetsgivare ger till dig. Att höja ribban för alla, kommer höja konkurrensen, skilja agnarna från vetet...

Jag vill ha en kultur där "tillräckligt" aldrig är tillräckligt. Där medarbetarna tävlar om positionerna... tävlar om att bli bäst. Där man gör vad som krävs för att ta sig fram. Det är så man skapar en vinnarkultur. Inte genom otydligt ledarskap och kurser i "mattering".