1150x200-modo-header2-kopiera.webp

MoDo Hockey

HockeyAllsvenskan · 542464 inlägg · 4147 ämnen

Inlägg: 2942447

Sv: MoDo Hockey - Apropå Ingenting
Bad_Brett: Det där är intressant, men inte så enkelt. Den där kulturen leder ibland till att medarbetare snabbt byter jobb för att få en ny utmaning/mer lön/högre befattning.
Man jobbar extra och kanske kortsiktigt är nöjd med det, men efter ett tag så tar den mänskliga naturen över och man förväntar sig saker för att man jobbar så hårt.

Svarskommentarer

Sv: MoDo Hockey - Apropå Ingenting
Willow: Du har helt rätt i det, och det kan man se på att såväl företag som hockeyklubbar tenderar att följa sinuskurvan:

1. Det går bra, allt är frid och fröjd. Lukrativa kontrakt skrivs.
2. Motgångarna kommer. Man lever i förnekelse. "Det gick ju så bra nyss, det är nog bara en tillfällig svacka!"
3. Till slut närmar man sig botten, och något måste göras. Det mjuka ersätts med det hårda. "Kämpa hårt, annars kommer vi inte ha råd med någonting!"
4. Det hårda ledarskapet bär frukt. Resultatet vänder. De som säger upp sig ses som "lågpresterare som inte klarade av de högre kraven"... med andra ord, onödiga löneposter.
5. Allt är frid och fröjd, men plötsligt inser man att det börjar bli brist på kompetens. "Hur gick det till? Nåväl, ekonomin är så bra, så vi har råd att betala saftiga löner för att köpa in rätt kompetenser!".
6. Trotjänare inser att de nya stjärnorna får mycket mer betalt för att göra samma, eller kanske till och med ett sämre jobb. Samtidigt ökar kraven ständigt och till slut går inte ekvationen ihop längre. Man säger upp sig.
7. Till sist inser man "Shit, personalomsättningen har ökat exponentiellt, vi måste göra något!". Man re-brandar organisationen till att fokusera mer på mjuka värden och man lägger mer medel på att personalen ska må bra.
8. Detta lockar till sig nya medarbetare, som har valt att fly från den där hårdnackade slavdrivarna i konkurrerande verksamheter. Här får de en plats att landa och må bra.
9. I en tid kommer allt vara frid och fröjd. Efterdyningarna av det hårda ledarskapet kommer leva kvar, samtidigt som den ny versionen är varm och inkluderande.

Jag upplever det som att det är såhär överallt. Men... Så har vi lag som Växjö och Skellefteå, som trots allt tycks får det att fungera rätt bra i år efter år. Har de mjukisar som Kedén, eller en führer som Widebro? Kanske sanningen ligger någonstans där mitt emellan? Kanske man har hittat ett sätt att undvika denna naturliga cykel och kan upprätta hålla en hög kravbild över tid utan att personalen går in i väggen?