1150x200-modo-header2.png

MoDo Hockey

482740 inlägg · 4079 ämnen

Inlägg #980196

Sv: Building the future, Silly Season 07-08
shinzawai: Ålrajt. You asked for it. Timrå har:

- sysslat med själva sporten ishockey betydligt längre än Modo ('den där nykomlingsklubben' som den heter i den medelpadske folkmunnen)

- ett genuint hockeyintresse, utan ett behov av att - på falskeliga grunder - hävda att detta är störst i Sverige. Modo gjorde som bekant precis detta, trots ungefär 4000 på sina matcher i något decennium. Om man frågat någon i arenan 'hur kan ni påstå detta?' är jag säker på att svaret blivit 'Jamen, he begrip väl alla!'.

- en förening som genom åren ständigt stått på egna ben, till skillnad från andra sponsorpumpade klubbar av Modo och Team Boro-snitt. Visst, dalarna har varit djupa och stålbaden många. Men det har samtidigt resulterat i något som ovannämnda klubbar saknar: självinsikt, -respekt och ödmjukhet.

- En aura av rockn'roll. Modo ger som bekant en doft av Ulf Ekman, IOGT-NTO och parodisk lokalpatriotism. På matcherna sitter man knäpptysta, undantaget buandet på domare och motståndare vilket sitter som en självklar reflex i ryggraden: dom är ju utsocknes, för bövelen. Och därmed Djävulens Apostlar. Denna hållning är f ö en av anledningarna till att man sällan finner en modoit på en arena utanför hemkommunen.
Timrå är då, givetvis, den totala motpolen. Här associerar vi en doft av diesel, dödsförakt samt - vilket ska erkännas - den typ av dödliga attraktion som ofta återfinns hos den kategori män som har en svårförklarad lockelse på vackra kvinnor.
Här är hockey passion. Även en match som timråiter självkritisk betraktar som 'helt död stämningsmässigt' skulle vara nog för att flytta hela Swedbank Arena en halv decimeter.

- Influenser utifrån. Kan kopplas ihop med den punkt ovan som behandlar modoiters syn på 'utomsocknes aktiviteter'. Detta hävdar givetvis den öviksfödde som varandes något positivt. Delar av forskningsvärlden som sysslar med specifika problemområden, liksom landets övriga befolkning fnissar överslätande. I Timrå är ögonen öppna för Det Nya. Här betraktas inte en som passerar länsgränsen som 'han den där nyanlände' i tolv generationer. Det berikar. Ökar förståelsen. Utvecklar, givetvis, sporten som sådan. Det är ingen slump att Timrå även under de mest krampaktiga av säsonger spelat en betydligt mer attraktiv form av ishockey än Modo.
Det räcker inte med att 'vara Hägglunds pöjk' för att få spela. Det tarvas mer än så.

- Ekonomiskt snille. Utan sponsorer med såväl hängsle, livrem och stege (se ovan) fick Timrå tidigt lära sig vikten av att ligga steget före ekonomiskt. Detta gör att man, år efter år, på ett oförklarligt vis kan vara med och utmana/utkonkurrera klubbar med betydligt större ekonomiskt utrymme. Modo ska dock ha en eloge för att man, mycket tack vare en bygdens son (känns temat igen) som pumpade in pengar i en arena som attraherade vinsugna tjejgäng. Detta stoppade den svårartade ekonomiska blödning som gjorde att man förlorade, vadå...14 mille på tre år? Be till Gud att klubben aldrig behöver förlita sig på sitt eget kunnande allena igen.

- En hockeyarena med kultur. Visst är det mysigt att vara i Globen eller SA. Många kiosker, toaletter, högt i tak. Sköna säten och behaglig ljudvolym. Som en bio, fastän det är hockey man bevittnar. Eller så gillar man det genuina: en dragig, trång, sextiotalsdoftande arena med läktare brantare än Mount Everets sydspets. En smaksak. Tradion eller nyamerikansk sportkultur. Fritt att välja.

--- Nu är det dags för lunch. Ett oerhört trevligt ämne som jag känner att jag enbart börjat skumma på ytan av. Ber ni snällt kan jag fortsätta detta alster lite senare.
Kommentera