Mora IK

För exakt 10 år sedan utspelades en av de tyngsta dagarna i mitt liv. På kvällen i Smidjegrav avled en mycket god vän och arbetskamrat till mig i en träningsmatch mellan Mora och Brynäs.
Det var en söndag i oktober som olyckan inträffade. På grund av en pågående strejk så hade svenska ishockeyförbundet ställt in alla seriematcher och för att hålla lagen igång så spelades istället en del träningsmatcher i de hallar som var i drift. Mora skulle få besök av det stora elitserielaget Brynäs och jag minns under veckan före att Bengt var mycket spänd inför detta, att få möta riktigt motstånd, istället för Surahammar, Grums och Fagersta som ingick i vår serie på den tiden.

Sju minuter in på den tredje perioden är Mora på väg att starta ett anfall på vänsterkanten. Andreas ”Abbe” Olsson för in pucken i anfallszon och mitt på blålinjen får han en perfekt tackling av en Brynäsback som gör att Abbe slår helt runt. Bengt som olyckligtvis följer Abbe alldeles för nära får en smäll av den skridsko som flyger upp i luften när Abbe slår runt. Skridskon träffar Bengt över halsen och skär upp halspulsådern och luftstrupen. Själv är jag placerad på läktaren ca tio meter från händelsen och uppfattar först inte vad som händer. Långsidorna var på den här tiden också ståplats och jag stod på den delen av läktaren som vi idag kallar för ”Globenläktaren”.
Först upptäcker vi inte att något har gått snett men när Bengt reser sig upp och åker mot båset ser jag att det inte står rätt till och att blodet pulserar ut från halsen där han försöker stoppa blödningen med handen. Framme vid Moras bås segnar han sen ner på isen och räddningspersonal som finns i hallen är snabbt på plats.

Resten av kvällen är en stor dimma för mig. Illamående och yr sitter jag länge kvar nedsjunken på min plats och bara stirrar framför mig på isen på den plats där olyckan inträffade. Ambulansens sirener tjuter utanför i höstmörkret när man snabbt försöker få Bengt under vård på Mora lasarett. När jag till slut kan resa mig upp så är hallen sedan länge tömd och bara ett fåtal personer finns kvar och vankar av och an utan att säga något. Det syns att flertalet av oss är i chocktillstånd och det var nog många flera som egentligen hade behövt någon form av vård eller stöd den kvällen. Promenaden hem till lägenheten tar säkert lång tid, mycket lång tid, och när jag kommer hem till lägenheten på Moragatan är den ovanligt mörk och tyst. Jag ringer till vår chef och berättar att en olycka skett, han försöker fråga mera men jag är nog ganska fåordig i mina beskrivningar av händelsen. Det enda jag minns så här efteråt att jag sa är ”det ser nog tyvärr inte alls bra ut”. Sittandes i soffan med radion påslagen väntar man sedan på något form av besked hur det har gått och några timmar senare får vi beskedet via radions nyheter att Bengt avlidit av skadorna. Senare får vi också veta att han fortfarande var vid liv när han kom fram till lasarettet men dog av de mycket svåra skadorna strax efter klockan 21.
När min dåvarande flickvän och numera hustru kommer hem senare på kvällen så brister det till slut för mig och gråtandes släpper jag ut det som funnits inombords under de timmar som gått. Till slut lyckas jag ta mig till sängen för att försöka sova bort all oro. När jag har lagt mig hör jag i trapphuset att Anders Lönn som bor i samma trappuppgång kommer hem från den samling som laget har haft i väntan på besked om Bengt.
Allt detta som händer den här kvällen påverkar mig mycket starkt, under en lång tid framåt har jag mardrömmar om händelsen och det tar flera år innan jag kan se blod på film utan att dagdrömma mig tillbaka till den här söndagskvällen i oktober 1995.

Bengt var en mycket snäll och lättsam arbetskamrat som jag hade den stora glädjen att lära känna under det dryga år som vi fick arbeta tillsammans. Han hann med att spela 5 säsonger i Mora IK och på de åren spelade han 176 seriematcher och gjorde 40 mål och 73 assist. Före det spelade han tre elitseriesäsonger med Djurgården, 53 matcher, 7 mål och 5 assist och aldrig utvisad i ES. Han är fortfarande än idag en av de spelare som spelat mest matcher i elitserien utan att ha blivit utvisad. Under de tre åren i Djurgården blev han svensk mästare 1989 och 1990. Dessutom spelade han och en och en halv säsong i division 1 med Nacka innan han blev handplockad till DIF.

Bengt, jag glömmer dig inte och jag vet att det finns många andra inom föreningen som inte heller gör det. Numera spelar vi i elitserien själva, det som du kämpade för under de åren som du stolt representerade vår förening. Men allt detta har du väl sett från din plats var den nu är. Vi kommer alltid att bära med oss ditt nummer 24, även om det numera inte finns med på alla spelares dräkter som det gjorde den där säsongen 95/96. Och är det inte lite av ett ödets nyck att vi nu idag den 15 oktober exakt 10 år efter din olycka återigen möter Brynäs IF och att Bengt en gång i tiden värvades till Mora IK tack vare att våran dåvarande tränare Leif Boork hade upptäckt hans storhet som ishockeyspelare.

/Stigsson