Jag har ett problem som känns allt svårare att hantera. När jag tittar på hockey eller fotboll, sitter jag alltid och tjuter av glädje åt de målchanser, finter och underbara passningar som jag får se. Så skulle man ju kunna tro att de flesta sportälskare fungerar, men så fint beskaffad är tydligen inte sportvärlden.
I morse satt jag laddad och förväntansfull med min kompis R*ger och skulle kolla på Sverige - Nigeria. Allt kändes oerhört bra: Nu skulle vi krossa gubbarna från de djupa skogarna. Men, vad händer? Tio minuter efter nedsläpp börjar R*ger klaga hej vilt: " Vad gör den j*vla idioten?", "Skicka ut Mjällby/Linderoth/Svensson/Ljungberg! Han kan ju för fan inte spela fotboll!" "Klantskalle!", "Pajas!"
Vad ska jag göra? Själv njuter jag som sagt av varje finess som våra artister lyckas med, medan R*ger hängivet koncentrerade sig på att hitta fel. När vi till slut vann, satt jag och jublade, medan R*ger satt och muttrade: "Det var väl en j*vla tur att vi lyckades vinna, med såna här j*vla amatörer i laget"
Vad kan det här bero på? Jag känner mig både förbryllad och undrande.
Vad säger du mike? Hur ska jag gripa mig an detta problem? Eller vänder jag mig kanske till fel person? Isåfall hoppas jag Dr Dängroth kan ge ett klart och entydigt besked hur jag ska hantera denna känsliga situation...
Jag har ett problem som känns allt svårare att hantera. När jag tittar på hockey eller fotboll, sitter jag alltid och tjuter av glädje åt de målchanser, finter och underbara passningar som jag får se. Så skulle man ju kunna tro att de flesta sportälskare fungerar, men så fint beskaffad är tydligen inte sportvärlden.
I morse satt jag laddad och förväntansfull med min kompis R*ger och skulle kolla på Sverige - Nigeria. Allt kändes oerhört bra: Nu skulle vi krossa gubbarna från de djupa skogarna. Men, vad händer? Tio minuter efter nedsläpp börjar R*ger klaga hej vilt: " Vad gör den j*vla idioten?", "Skicka ut Mjällby/Linderoth/Svensson/Ljungberg! Han kan ju för fan inte spela fotboll!" "Klantskalle!", "Pajas!"
Vad ska jag göra? Själv njuter jag som sagt av varje finess som våra artister lyckas med, medan R*ger hängivet koncentrerade sig på att hitta fel. När vi till slut vann, satt jag och jublade, medan R*ger satt och muttrade: "Det var väl en j*vla tur att vi lyckades vinna, med såna här j*vla amatörer i laget"
Vad kan det här bero på? Jag känner mig både förbryllad och undrande.
Vad säger du mike? Hur ska jag gripa mig an detta problem? Eller vänder jag mig kanske till fel person? Isåfall hoppas jag Dr Dängroth kan ge ett klart och entydigt besked hur jag ska hantera denna känsliga situation...