Jag tänker inte dras med i någon klipp&klistra-batalj, min egen erfarenhet säger mig att det enda det leder till är att man undviker de saker man inte vill svara på. Dessutom tröttsamt för de som ska läsa.
Dock skulle det ju förvisso vara intressant att se var jag har pratat om någon publikmässig kris i nuläget? Mitt resonemang vill få svar på frågan/orna om vad som var NYTTAN med de åtgärder som genomfördes 96/97-->98/99, och, om den finns, hur fastslår man isf den?
Vad det gäller antalet omgångar så tycker jag inte jämförelserna med andra europeiska ligor är speciellt relevanta - det är ju den svenska publiken man skall tala till. En svensk publik som i.o.m. valet av fotbollen visar att den inte har kraven på spelare i absolut världsklass, eller? Är det viktigare att man trivs - tillsammans med många andra? Återigen en fråga för Hockeyligan, inte för mig.
Tour de France? F1? Har då iaf jag fått uppfattningen att de följs av väldigt initierade och engagerade supportrar till respektive stall och förare. I likhet med Wimbledon är de evenemang som för de flesta enbart finns möjlighet att se på live, på plats under någon eftermiddag/år - hur kan man göra någon jämförelse med Elitserien, där målet är att få folk sätta av 25 kvällar (+slutspel) varje säsong?
Att någon frågeställning skulle vara märklig har jag svårt att hålla med om - däremot är de drastiska och tillspetsade. "Säg så här": arenasport i har varit en stor angelägenhet, publikmässigt sett, i 50-70 år - vad är det som säger att något (fotboll inräknat) skulle vara för evigt?
Tja, så var vill vi komma egentligen? Själv har jag ju aldrig haft några illusioner om att hockeyn på lång sikt skall utmana fotbollen, jag kan njuta av en bandymatch utan närvaro av vare sig TV-kameror el. 330000 andra själar runt omkring mig, jag kan gå och se på handboll och volleyboll med ribbstolar som närmsta grannar...
Varför skall jag bry mig?
(...innebär det automatiskt att Hockeyligan inte skall bry sig?)
Jag tänker inte dras med i någon klipp&klistra-batalj, min egen erfarenhet säger mig att det enda det leder till är att man undviker de saker man inte vill svara på. Dessutom tröttsamt för de som ska läsa.
Dock skulle det ju förvisso vara intressant att se var jag har pratat om någon publikmässig kris i nuläget? Mitt resonemang vill få svar på frågan/orna om vad som var NYTTAN med de åtgärder som genomfördes 96/97-->98/99, och, om den finns, hur fastslår man isf den?
Vad det gäller antalet omgångar så tycker jag inte jämförelserna med andra europeiska ligor är speciellt relevanta - det är ju den svenska publiken man skall tala till. En svensk publik som i.o.m. valet av fotbollen visar att den inte har kraven på spelare i absolut världsklass, eller? Är det viktigare att man trivs - tillsammans med många andra? Återigen en fråga för Hockeyligan, inte för mig.
Tour de France? F1? Har då iaf jag fått uppfattningen att de följs av väldigt initierade och engagerade supportrar till respektive stall och förare. I likhet med Wimbledon är de evenemang som för de flesta enbart finns möjlighet att se på live, på plats under någon eftermiddag/år - hur kan man göra någon jämförelse med Elitserien, där målet är att få folk sätta av 25 kvällar (+slutspel) varje säsong?
Att någon frågeställning skulle vara märklig har jag svårt att hålla med om - däremot är de drastiska och tillspetsade. "Säg så här": arenasport i har varit en stor angelägenhet, publikmässigt sett, i 50-70 år - vad är det som säger att något (fotboll inräknat) skulle vara för evigt?
Tja, så var vill vi komma egentligen? Själv har jag ju aldrig haft några illusioner om att hockeyn på lång sikt skall utmana fotbollen, jag kan njuta av en bandymatch utan närvaro av vare sig TV-kameror el. 330000 andra själar runt omkring mig, jag kan gå och se på handboll och volleyboll med ribbstolar som närmsta grannar...
Varför skall jag bry mig?
(...innebär det automatiskt att Hockeyligan inte skall bry sig?)