Brynäs IF

En julsaga

”- Morfar, morfar, morfar, berätta sagan om när Brynäs skulle vinna SM”, ropade nissarna när Morfar slog sig nej i fåtöljen med en stor mugg fylld till bredden med glögg.
”- Snälla, snälla morfar...”, sade nissarna.
”- Jaja, men det blir sista gången”, sade den alltid lika lättövertalade morfar. Han tittade sig snabbt omkring på sina nissar. En del hyfsat ung nissar med rosenröda kinder hade under året anslutit sig till hans grupp, men de som varit med från början började nu gråna och anfäktas av artros, dålig hörsel och prostatit.
”- Jo, alltså”, började tomten, ”ni minns hur bra våra kompisar i Brynäs spelade förra hösten. Det var en fröjd att se deras matcher. Det var spelglädje, skicklighet och starkt självförtroende. Efter jul är ju Brynäs dessutom alltid bättre, det är ju sen gammalt, och de vann serien med god marginal.”
”- Precis”, pep lille Huge. ”De spelade fantastisk hockey men det hindrade inte en del sofftyckare, förståsigpåare, gamnackar och tangentbordsbedömare från att knarra hela tiden.”
”- Asså, ’tangentbordsbedömare’ refererar väl egentligen till bedömningar av tangentbord och inte till bedömningar av hockey” sade ordningsman Peja. Men det tänkte du kanske inte på?”
”- Jag tänkte mer på att du ännu en gång avslutar en mening med en preposition. Vad har vi sagt om det?”, väste Huge mellan sammanbitna käkar.
”- Nog med det här tjafset”, röt morfar och stoppade in skumtomtar i munnen på Peja och Huge. Jag accepterar inget Bergs syndrom här!” Munkas och Anders Berg gjorde tykna gester och rullade med ögonen mot lille Huge, som svarade med ett stort leende med han smaskade i sig godsakerna.
”- Men det heter väl Tourettes syndrom, morfar?”, frågade den alltid påläste Peja.
”- Det är olika saker, min kloke nisse”, svarade morfar. ”Tourettes syndrom är en tendens att vilja säga svordomar eller könsord. Bergs syndrom framkallar samma beteende fast hos personer i omgivningen.”

Morfar harklade sig, spände ögonen i nissarna och fortsatte sin berättelse. ”Kvartsfinalerna och semifinalerna vann man med små besvär. Hemmamatcherna var rena folkfester med utsålda arenor varenda gång, och pengarna vällde in på kontona. Überbyråkraten Svedmans ansiktsuttryck vid medlemsmötena förvandlades som Tyko Jonsson på TV från allvarstyngt krismedvetande till återhållen förtjusning. Men till skillnad från Tyko så fortsatte Svedman med att tala många ord utan att säga någonting som helst i sak. Och Alcén sken som solen i augusti men sade ännu mindre.”

”- I finalen skulle tomtarna från Brynäs möta ett gäng kaxiga nissar från Luleå. Det var en konstig inramning på matcherna i Luleå. Medialäktaren var full av agenter från Hollywood. De hade kommit för att de hade hört att det fanns flera spelare i hemmalaget som hade visat otroliga skådespelartalanger. Någon hade utvecklat en perfekt förmåga att falla handlöst bara man tittade på honom. En annan Luleåspelare kunde vrida sig i dödsplågor på isen i flera minuter och skrika ’ingen läkare, ingen läkare, ta hit en präst!’, men efter att bortalaget åkt på en fem minuters utvisning reste han sig mirakulöst och spelade i nästa byte. Varje kväll bjöds publiken på dessa bibliska återuppståndelser.”

”- Agenterna från Hollywood var lika lyriska som gubbarna i Disneys julafton som ska hämta en tjur till tjurfäktningen: ’Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha!’ ’Vi har sett mer övertygande skådespeleri här än vi någonsin sett på film’, sade en av dem. ’Jag tänker nominering som bästa nykomling och Oscarsnominering för några av de talanger vi ser här idag’ sade en annan.’Har aldrig hänt förr’”.

Medan morfar berättade hade en nisse smugit in och satt sig längst bak i rummet. ”Jamen tjenare, Pettis”, sade en av nissarna, ”vad kallar du dig idag?”. ”-Vad menar du?”, sade nykomlingen med en nervös blick. ”-Äh kom igen nu. Jag såg nog att du klottrade laguppställningar på tapeten i hallen. Mig lurar du inte”. ”OK då, men lova att inte berätta för Peja”, sade den lille nissen med rodnande kinder. ”Men nu har jag en uppställning som jag verkligen tror funkar”.

”Under året hade ett gäng nissar börjat intressera sig mer och mer för statistiken från matcherna. Som alltid med kvantitativa analyser finns det olika grupper med olika uppfattningar om nyttan av sådana analyser. Ett gäng, vi kan kalla dem Gavvetarna, verkade förstå vad de gjorde rent tekniskt, men slutsatserna blev ibland märkliga. Begrepp som vinst och förlust spelade liksom ingen roll längre. ’Det är lätt att stirra sig blind på tabellen’ är Gavvetarnas motto. I deras värld är gF, zontid och A-chanser betydligt viktigare än, ja, mål”, sade morfar och såg lite förvirrad ut. Han tog en rejäl klunk glögg och tittade ut genom fönstret på den fallande snön en stund innan han fortsatte.
”- Sen hade vi en annan grupp, vi kan kalla dem Pejasterna. De förstår inte riktigt vad de olika måtten betyder, men tycker om att använda dem ändå. De slänger index, koefficienter och skalor omkring sig och hoppas att ingen skulle fråga dem vad de betyder.”
”- Den tredje gruppen, kan vi kalla Jompeterna. Deras motto är ’tabellen ljuger inte’. De tycker att fler mål är bättre än färre mål, att vinst är bättre än förlust och att tabellplacering fortfarande betyder en hel del, medan antalet chanser eller zontid är ganska ointressant. Gavvetarna tycker att Jompeterna är konservativa perukstockar. Pejasterna har Gavvetarna som idoler, men innerst inne gillar de Jompeterna mer. Är ni med, nissar?”, frågade morfar.

”-Nu tror jag att du har förvirrat de små nissarna rätt ordentligt”, sade tomtemor. ”Varför berättar du inte hur sagan slutar?”
”- Hur sagan slutar”, sade morfar med ett slugt leende, ”det vet vi inte förrän nästa år”.

God Jul, Brynäsvänner.