I avdelningen more than cringe skivomslag kan man genom tiderna hitta det mesta. Här bjuds det upp till dans må jag säga. Några exempel:
* The SEX Symbol of the south, Elmer Fudpucker Sr. - Live in concert. * Dr. Juanita Bynum - Lord split me open - Volume 3 * Squirt does it´s thing - Semi-soft music in Tijuana style * Chick Willis with blues - Stoop down baby...let your daddy see * Ian Lodge - Whar you gonna do to me * Colourful stylings by THE CRUSADERS of Illinois and the Singing Midget * Richie Vandal´s Orch. LOVER BOY POLKA - Ge a horse * Tubby Boots - THIN MAY BE IN - BUT FAT´S WHERE I´TS AT - For the mature-minded adults * "I only arsked" - Bernard Bresslaw
Och icke att förglömma samlingsalbumet med alster från William S. Burroughs, Tom Waits, Butthole surfers, Einsturzende Neubauten, Nick Cave m.fl, betitlat det mer än passande namnet "Smack my crack".
{8225}: Den där låten - hur cringe det än må vara - ger mig alltid gåshud. Kastar mig tillbaka till sommaren då jag träffade min första flickvän. En varm sommarkväll, då vi sakta promenerade hem efter en middag, stannade jag vid för att dofta på en syrénblomma. Hon tittade på mig, med såväl nyfikenhet som skepticism.
"Du har luktat på den, smakat på den... men har du känt den?"
Sedan slet hon av syrénblomman från sin kvist och placerade den i min hand.
Den sommaren känns som en stor del av mitt liv. När jag inser att detta inträffade under den _första_ halvan av mitt liv, får jag kalla kårar. Den där ungdomliga drivkraften, att vilja bli medbjuden på en rolig fest, och den där ungdomliga oron, att oroa sig över huruvida min frisyr kommer gå hem, ligger fortfarande och gnager. En fin villa, en fin titel på jobbet etc. förändrar inte detta.
Jag tror att det är en av de saker som ishockey ger oss; En känsla av kontinuitet. Vi växer upp, skaffar vänner, blir svikna, gifter oss, skiljer oss... Ena sekunden stod vi på skolgården och drömde om att bli den näste Peter Forsberg, för att helt plötsligt inse att vi är för gamla och slitna för att vara med på jobbinnebandyn... Det är fascinerande och skrämmande på samma sak. Hur snabbt allting förändras, men hur vi likväl, återigen, sitter där och tjafsar om kedjekonstellationer och annat, vecka efter vecka.
Ursäkta, men har så svårt att släppa diskussionen vi hade igår. Har ännu en tragisk historia detta är om min granne och hans familj.
Vi umgicks som grannar gör, pratade, hjälpte varann, lånade saker även att vi lämnade tillbaka prylarna efter användning. Under alla år så tyckte jag att han var lite låg och reserverad, tänkte lite som att det är väl hans personlighet.
Men då för ett par år träffades vi och pratade och till min förvåning så var han glad och berättade att han skulle fska med dottern, han skulle ut med bilen och njuta efter vägen, ta ut frun på middag. Jag funderade på vad som gjort honom så glad, det jag inte förstod då var att han hade bestämt sig. Den helgen avslutade han sitt liv.
Efter denna tragiska bortgång fick jag svar på varför han varit som han var. Han hade varit sjuk i många år och burit på detta helt ensam och jag förstod tyvärr inte det.
Kan säga en sak som bevisar att när sjukdomen tagit sitt grepp då är det svårt. Hans liv var familjen han älskade dom över allt annat. Den kärlek han visade och att han skulle lämna dom det fanns inte. Tyvärr så kunde jag inte läsa av honom, det grämer mig än idag. :(
Bad_Brett: Fanns tvättbjörnar då. De hade för vana att söka mat i vattnet och doppa maten i vattnet vilket inte var så lyckat då man slängde in snabb-bitsocker.
Bad_Brett: Där har jag varit många gånger i min barndom tillsammans med mormor och morfar. Minns tydligt hur jag matade tvättbjörnarna med sockerbitar. Typisk mänsklig humor eller bara elakt…?
Rip Kirby: Till skillnad från woke-vänstern, kan jag uppskatta politisk musik även om jag inte delar budskapet. Sitter i bilen på väg hem från en Bad Religion-spelning i detta nu.
Nationalteatern har förgyllt många kvällar i mitt liv. Ulf lever vidare genom musiken.
{8225}: En klassisk och synnerligen episk göteborgsröst har gått ur tiden. RIP Ulf Dageby. Ur en tid när rock´n´roll på svenska var mer politisk och i många ögon också bättre än någon gång tidigare.
Det är något visst med just 70-talet. Inte nog med att man är född där och då, det gjordes en hel drös med både bra musik och episka filmer i alla möjliga genrer där och då som blivit stilbildande. Jag plöjer just nu igenom en lång rad TV-serier från den tiden. Se bara här: The Streets of San Francisco, Dallas, Hulken (originalserien), Mission: Impossible (också det orignalserien), Columbo, The Invisible man, Star Trek, för att nämna några. Parallellt ser jag ytterligare några serier eller filmer men som jag ser mer efter hur andan faler på så att säga. Om jag har någon ledig tid för annat på min semester? Tja, emellan regnskurarna dyker det väl upp nån timme nu och då för andra saker :)
Charliejfz: She sells sanctuary är ju en episk låt. Jag vet inte hur många gånger jag hört den, men det är en sån låt man aldrig kommer sluta gilla. I Fire woman har du ytterligare en låt som är nästan lika bra med helt grymt bra gitarrsound.
· 
· 
Snart dax för seriestart,
Börja längta nu!
m.youtube.com/watch?v=asvmPy2caxY&pp=ygUVaGVyZSB3ZSBnbyB0b20gcmhvZGVz