Linköpings HC

Metal Guru skrev:

 

"Det man i moralpanikens namn gör är att man då plötsligt väger in egna sexuella värderingar om vad som är 'normalt' och 'icke normalt', och dömer därefter. I mitt tycke är den motiveringen lite klen, och inte värdig ett rättssamhälle."

 

Visst är det så. Men jag vet ju inte om man kan kalla det moralpanik. Det handlar ju istället om hur man allmänt anser vad gränsen för utsvävningar ligger när man representerar sitt land. Eller vad som är gängse gångbart för sådana som är idoler/föredömen för svensk ungdomshockey.

 

LHC:s "dom" mot sina spelare ligger nog en bra bit utanför styrelserummet. I sitt beslut har man säkert vägt in ett flertal allmänna uppfattningar om "moral". Förmodligen tar man hänsyn till:

 

-Hockeyförbundet
-Lagkamrater i landslaget
-Lagkamrater i klubblaget
-Landslagets sponsorer
-Klubblagets sponsorer
-Publik till landslaget
-Publik till klubblagen
-Klubblagsorganisationen med styrelsen i spetsen som betalar deras höga löner.
-Hela svenska ungdomshockeyn som förebilder och idoler.

 

Förutom etik och moral handlar det också om tolerans och social kompetens. Då är det lite svårt att ta hänsyn till den enskilde individens uppfatting om moral.

 

Själv skall jag ikväll gå på grabbmiddag med arbetskamraterna. Alkoholintaget kommer säkert att vara ymnigt. Liksom att jargongen och skämten knappast kommer ligga över midjehöjd.

 

I veckan som kommer blir det barnkalas samt till nästa helg tillhörande middag med svärmor och morföräldrar vid bordet.

 

I vissa sammanhang om än inte på någon högre nivå så representerar jag ibland både mitt företag och en idrottsklubb.

 

För helvete, man måste ju kunna läsa sin omgivning. Blandar man ihop dessa saker så är det väl inte så konstigt om man gör sig omöjlig?

 

Om vi ponerar att tre landslagsspelare blivit tagna med byxorna nere på ett hotellrum, förlustandes med ett får, under en landslagssamling. Skulle det också vara ok? Skulle vi slippa "skuldfrågan"? Hade vi sluppit debatten om moralpanik?