LULEÅ En efter en rätar in sig i ledet.
Skriver välformulerade rader om hur fantastiskt hockeylag Skellefteå har. Vilket strålande jobb som klubben gör och varför de har blivit en maktfaktor. De är förblindade. Fast i en normaliseringsprocess - oförmögen att se våldet de är utsatt för.
För att låna ett filmcitat från filmen Miracle och den legendariska tränaren Herb Brooks.
Jag är spyless på att höra vilket bra ishockeylag Skellefteå har.
Det är inget snack om att Skellefteå AIK har gjort ett bra jobb.
Riktigt bra till och med. På alla plan.
Sedan klubben tog klivet upp i SHL har de spelat fyra raka SM-finaler. Vunnit två SM-guld, tjänat mest pengar och exporterat fler spelare till NHL än någon annan förening.
Det förtjänar respekt.
Samtidigt så är inte Skellefteå ett lika bra lag i år.
De har inte lika bra spelare. De spelar inte lika bra ishockey.
Trots det så leder de SHL överlägset och det beror bara på en sak - att övriga lag är sämre än någonsin.
Jag kan inte komma på när serien har varit lika profillös.
Ta bara en sådan händelse som när Johannes Gullbrand och hans kollegor på SHL ska välja ut veckans snyggaste mål. Ibland är det så fattigt att ett simpelt handledsskott kommer med på topp 5-listan. Ett mål som du ser i varje islada i valfri kalottliga.
Att Skellefteå leder elitserien så överlägset som de gör - med det lag som de har och med tanke på den ishockey som de spelar - är ingenting annat än ett hån från övriga elva SHL-klubbar. Ett långfinger rätt mot publiken som förväntas lätta på börsen för att se dugliga hockeyspelare spela på en större scen än vad de egentligen borde.
Jag köper inte heller argumentet att det handlar om pengar.
Visst Skellefteå har tjänat mycket pengar de senaste åren, de är förmodligen det lag som spenderat mest den här säsongen också, men få lag har också så många högavlönade spelare som inte har presterat som förväntat. Ändå leder de serien med ett upplopp till godo.
Och absolut, ligan är inte lika stark som tidigare. De bästa och skickliga spelarna spelar där sedelbuntarna är tjocka.
Men enligt mig handlar det om en inställningsfråga.
Lagen bygger trupper för att inte förlora - snarare än för att vinna.
Där är SHL:s problem och därför kan ett underpresterande Skellefteå dominera.
Så för att slutföra filmcitaten:
"Screw 'em. This is your time. Now go out there and take it"
Helt korrekt tycker jag. Inte bara så, dessutom var det korrekt i fjol också. Och åren innan dess. Apan har för bövelen inte haft något lag som är "unikt bäst i historien" även om nu Vennernors tycks ha fått för sig det.
Blister Brigade: Det var ju ett allmänt svar från hans sida - precis som han svarar om alla typ. Så jag blir inte övertygad av det bara.
Men Murray sågas av den ene och den andre och Osten nekar inte och det är ju anmärkningsvärt.
Kanske ÄR han intresserad? Eller så är han bara okunnig i fråga om Murray, han kanske räknatr att Murray kan knappast lockas från Djurgårn o s v, och har inte bedömt saken.
Hur som helst är det förstås riktigt att vår backsida är ett problem. Näkyvä är förstås en magisk lycklott, en fantastiskt fin back. Och landslagsjanne håller år efter år. Men annars är vi nakna. Förhoppningsvis kan Robin Jonsson komma tillbaka och förhoppningsvis kan han bli lika defensivt säker som tidigare. Men det vet vi inte. För övrigt har vi Fagerudd, Kukan och kanske Savilahti-Nagander som med rätt omgivning, uppbackning och säkerhet skulle kunna bli bra. Men nu känns de inte så. Och de andra t ex Oscarsson, Hjelmen etc, känns inte trygga. Så visst har vi stora problem där som måste ordnas och det är nog i Ostens huvud från det att han vaknar till dess att han somnar.
Murray tänkbar?
Vet inte. Han är knappast någon Niinimaa eller annan komplett suverän back. Men kanske kan han bli en bra backpartner till de övriga och äga området framför mål? Kanske?