LULEÅ En efter en rätar in sig i ledet.
Skriver välformulerade rader om hur fantastiskt hockeylag Skellefteå har. Vilket strålande jobb som klubben gör och varför de har blivit en maktfaktor. De är förblindade. Fast i en normaliseringsprocess - oförmögen att se våldet de är utsatt för.
För att låna ett filmcitat från filmen Miracle och den legendariska tränaren Herb Brooks.
Jag är spyless på att höra vilket bra ishockeylag Skellefteå har.
Det är inget snack om att Skellefteå AIK har gjort ett bra jobb.
Riktigt bra till och med. På alla plan.
Sedan klubben tog klivet upp i SHL har de spelat fyra raka SM-finaler. Vunnit två SM-guld, tjänat mest pengar och exporterat fler spelare till NHL än någon annan förening.
Det förtjänar respekt.
Samtidigt så är inte Skellefteå ett lika bra lag i år.
De har inte lika bra spelare. De spelar inte lika bra ishockey.
Trots det så leder de SHL överlägset och det beror bara på en sak - att övriga lag är sämre än någonsin.
Jag kan inte komma på när serien har varit lika profillös.
Ta bara en sådan händelse som när Johannes Gullbrand och hans kollegor på SHL ska välja ut veckans snyggaste mål. Ibland är det så fattigt att ett simpelt handledsskott kommer med på topp 5-listan. Ett mål som du ser i varje islada i valfri kalottliga.
Att Skellefteå leder elitserien så överlägset som de gör - med det lag som de har och med tanke på den ishockey som de spelar - är ingenting annat än ett hån från övriga elva SHL-klubbar. Ett långfinger rätt mot publiken som förväntas lätta på börsen för att se dugliga hockeyspelare spela på en större scen än vad de egentligen borde.
Jag köper inte heller argumentet att det handlar om pengar.
Visst Skellefteå har tjänat mycket pengar de senaste åren, de är förmodligen det lag som spenderat mest den här säsongen också, men få lag har också så många högavlönade spelare som inte har presterat som förväntat. Ändå leder de serien med ett upplopp till godo.
Och absolut, ligan är inte lika stark som tidigare. De bästa och skickliga spelarna spelar där sedelbuntarna är tjocka.
Men enligt mig handlar det om en inställningsfråga.
Lagen bygger trupper för att inte förlora - snarare än för att vinna.
Där är SHL:s problem och därför kan ett underpresterande Skellefteå dominera.
Så för att slutföra filmcitaten:
"Screw 'em. This is your time. Now go out there and take it"
Helt korrekt tycker jag. Inte bara så, dessutom var det korrekt i fjol också. Och åren innan dess. Apan har för bövelen inte haft något lag som är "unikt bäst i historien" även om nu Vennernors tycks ha fått för sig det.
Alla Apsupportrar som delar Vennersons uppfattning om att Apans framgångar med final fyra år i rad, två Glud i rad och nu överlägset toppande av SHL beviiiiisar att Apan är bästigast någonsin, ja ett unikt hockeylag som genom sin värdegrunnnnnnd egentligen borde spela i en egen internationell liga där bara Apan tillåts delta så att de får möta sig själv för att få motstånd - alla sådana apsupportrar rekommenderas nu sluta läsa detta inlägg för att spara hjärtat och få uppleva julen.
- Vi har nu cirka 250 spelare ute i världen om du räknar in alla som också spelar i Ryssland, Schweiz och andra ligor i Europa. I Nordamerika finns 140 svenska spelare, varav 65-70 i NHL.
Häromdagen påstod jag att över 150 svenska spelare, varav alla våra bästa, numera spelar utomlands och att den utarmningen av de svenska lagen inneburit att nivån på SHL sjunkit så snabbt och till blivit så låg att t o m ett relativt ostarkt lag som Apan kan uppfattas som jättebästigast, för de som inte vet bättre. Men jag hade fel. Det var 100 spelare ytterligare...
Vi som tillhört Elitserien SHL längre tid än bara senaste åren vet ju detta. Vi kan ju med egna ögon se hur standarden reducerats och hur bristen på riktigt duktiga spelare i varje klubb inneburit att lagen väsentligen kommit att bestå av fyra brunkarfemmor. APorna begriper det förstås inte, men det beror ju på att de inte tillhört svensk elithockey, inte har sådana anor, annat än senaste åren.
Några år hade man turen att medan alla andra drabbats av detta manfall, denna drift till utlandet, fick man behålla en stark stomme, delvis ihopvärvad på råd av den kunnige och kloke Anders Forsberg. Men till slut drbbades även Apan och i år lämnade halva laget och kvar fanns bara ett kommande vrak, som enligt Lasse Bagdad-Bob J skulle fightas om Glud eftersom han avsåg lyfta upp junisar. Men i stället värvade han ju köpespelare från rekordantalet nio länder och genom denna konstgjorda ekonomiska andning håller man sig i topp i år igen. Men det är förstås en Ebberöds bank det är frågan om. Hur länge kan Bagdad-Bob lägga ut en miljon i handen bara för att skriva på ett kontrakt om 300 000 i månaden till sådana halvspelare som Zachris - och samtidigt förvänta sig att underbetalda Apspelare i övrigt slänger sig och räddar skott med tänderna, medan sådana som Lehtonen står och vilar sig mot sargen och kategoriskt vägrar gå in framför mål för att fightas, eftersom han då riskerar ett blåmärke och mamma inte är där med Bamseplåster? Kommer det att gå i år, igen? Kanske, kanske inte. Men förr eller senare faller Apan. Vi som varit med har sett det hända gång på gång och det kommer att hända igen.
Elitserien SHL senaste åren: 12 lag med c:a 20-25 spelare i varje, inalles 250-300 spelare. Samtidigt som 250 svenska spelare inklusive alla våra bästa spelar utomlands.
Faller poletten ned?
Skulle Apans Gludlag 2014 ha vunnit mot Köplustan eller Warulfvens lag av 2005? Eller Warulfven 2002?
Är det en seriös fråga? Det skulle ha varit som att se ett seniorlag möta ett pojklag.
Apan modell 2014 skulle ha fått stryk av Luleå Hockey modell 1996.