Bragd-Birger

Jaha, så var första trean bortskänkt. Vilket skedde i exakt det ögonblick då Hagos dammade in i sargen. Det här var ingen förlust pga 'dålig kämpaglöd', 'brist på samarbetsvilja' el dyl. Nä, förlusten får helt tillskrivas det orimliga i att gå in i en säsong med två centrar för lite.

Timrå har i dagsläget endast två fungerande härförare: Krykov och Hagos. Jinman är bra, men han ska fortsätta som vinge (i en fast kedja, med en bra center). Koivunen är för svag. Han har bra blick för spelet men kan inte teka, vinna sargdueller eller bana väg. Tyvärr.

När Hagos gick sönder fanns ju, i praktiken, endast EN duglig center i Timrå. Klart att det hela kukar ur då. Känns så jävla onödigt. Samt alarmerande inför framtiden. Vad ska man göra egentligen?

Någon ny back behövs inte. Där har vi i a f fullt manskap, t o m så många att vi kan låta Halvardson lattja alssvenskt. Dessutom håller backarna god klass. Att försvarsarbetet trots detta sviktar betänkligt understundom tillskriver jag centerkontot. Kolla +- för håen. Krykov och Hagos ligger på plus, Koivunen och Jinman fetminus. Men skit i statistiken, kolla på hur det ser ut ute på isen istället.

Så. Varför bäddade man för sig på detta sätt? Varför går man in i en säsong med endast ELVA kontrakterade forwards? Mindre än fyra fulla kedjor? Tog pengarna slut? Kanske det. Måhända är det en medveten avvägning av Nubben och Kenta. 'Vi kör så här så länge, så kanske vi tar in ngn artistare sen om det tryter'. Idiotiskt i s f.
Jag säger bara Henke Eriksson. Varför skeppades han iväg? Omedelbara fördelar med att ha haft honom kvar i truppen:

1. Man får ihop fyra kedjor.
2. Han kan spela center hyfsat
3. Han kostar typ nada.

Gnälligt idag, men jag får fan inte ihop det. Hade vi haft Lind kvar hade vi skuggat FBK i tabellen nu, det är jag fullkomligt övertygad om. Istället får man se poäng skänkas bort till höger och vänster. Dessutom, den här nötningen av nyckelspelare kommer inte hålla längre än 15-20 omgångar. Får vi ihop två femmor sen tro?

Jösses amalia, gott folk...gårdagskvällen kvalar fanimej in på en top5, alla kategorier. Vilken sanslös arena! Och vilket ohyggligt jävla tryck! Och en sån djävulsk match! Hade gåshud av modell hönsägg matchen igenom.

Annars var förutsättnigarna de sämsta tänkbara för egen del. Sjuk som en bäver redan vid avfärd och i hudiksvallstrakten såg jag syner. Febern antog absurda nivåer, kallsvetten sprutade och jag började så smått fila på en sista hälsning hem till de mina. Hallicunerade om nakna, insmorda dvärgar som spelade flipper med svenska bikinilandslaget. En karta alvedon, skänkt av en vänlig statoilsnäppa, fick dock ner temperaturen till hanterliga nivåer.

På plats i hallen lagom till invigningstalen. Sicken syn man möttes av! Folk överallt! Lodräta rader upp till tak, som en gigantisk jävla gryta. Så fruktansvärt mäktigt! Satt själv i kurvan snett emot klacken, och trots att jag satt ganska högt upp var man så nära att jag fanimej kunde läsa reklamen på insidan av sargörnet nedanför. Otroligt bra överblick. 5+ klockrent.

Själva matchen sen, gott in himmel...har Timrå någonsin spelat bättre än i den första perioden? Propagandahockey räcker inte, det här var ett spel som skulle få självaste Tichonov att falla på knä och utbrista "I'm not worthy"...att det bara stod 2-1 torde fått Conny att i pausen köpa varenda trisslott inom fem mils radie.

Resten av matchen var gåshud, gastkramning och slutligen förlösning. Vrålet som följde på 4-3 målet borde rendera i en ommätning av takhöjden. Sicket jävla liv! Själv vrålade jag sönder strupen tror jag, känns som att jag har en biljardboll nerkörd i halsen idag och jag korsar mig varenda gång jag ska svälja.

I övrigt var det bara...magnifikt. Hagos min vän, hur kunde jag uttrycka tvivel angående dina kvaliteter när du värvades? Otroligt bra igår. Inte minst vid sargerna, där kedjan med Hallin, Hagos och Crippe var fullständigt outstanding. Hallin får dock linda tejpen åt andra hållet... misstänker att hans grubblerier i natt resulterade i en vajersplitsning av lakanen. Hur många lägen brände han egentligen?

Krykov alltid lika mäktig. Fan vad stabil han är. Att se honom böka längs sargen är en kulturupplevelse. Långsamt, makligt och så liksom kommer han utglidande med klubban i enhandsfattning, pucken under full kontroll och motståndaren på armlängds avstånd... mäktigt var ordet.

Resten av laget förtjänar också überberöm. Ingen föll ur ramen igår. Kapanen hade det svårt, rykten förtäljer att han satte på sig dubbla underställ i första pausen för att undvika förkylning.

Slutligen: den som påstår att publikens betydelse för matchutgången är obetydlig skulle närvarat igår. När klacken drog igång 'Vi är Timrå och vi ger aldrig upp' vid ställningen 3-3, tekning i frölundas zon, och h e l a jämrans hallen klappade med så det sjöng i bygget....då SÅG man fan hur det gick liksom en elektrisk ström genom spelarna. Ett matchavgörande moment, sanna mina ord.

Nu väntar sängen, en stor mugg honungste och kvällstidningarnas sportbilagor. Om det är så här det känns att vara sjuk vill jag aldrig bli frisk igen.

...kanske läget inte är så jävligt trots allt. Slog mig själv med häpnad genom att vakna på ett riktigt gott humör i morse.
Insåg följande:

1. Vi har en av seriens absolut bästa målvakter på treårskontrakt. Ett i princip ovärderligt faktum.

2. Vi har en grymt stark ytterforwardsbesättning. Nordgren, Carlsson och Matthiasson håller alla yppersta elitserieklass. Samtidigt som Söderström och Hallin har kapacitet att ta klivet upp till ovanstående nivå i vinter.

3. Centerbesättningen har (med lite positivt tänkande) potential att bli lika bra som, eller t o m ännu bättre än, förra säsongen. Krykov och Koivunen är kvar. Lind/Eriksson/Åkerblom byts mot Hagos och X (Jinman?). Lind är visserligen ett grymt tapp, men Hagos är sannolikt ett bättre alternativ än Eriksson/Åkerblom. En ny center i paritet med Koivunen (men bättre på att teka!), så...tammefan om inte centeruppsättningen ser intressantare ut än fjolårets. I a f om man kollar rakt över.

4. Tre backförluster hittills. Att Lindman inte sörjs högljutt må förvåna övriga hockeyfans, men han känns faktiskt inte som en extremt stor förlust. Märkligt många defensiva missar samtidigt som hans offensiva räder förvånansvärt sällan resulterade i något vettigt. Kommer förmodligen att passa in ypperligt i FBK dock.

Jindrich är ingen förlust om man ser till vad han bidragit med under två fulla säsonger. Ett bra slutspel, that's it. Oerhörd potential, men frågan är om han någonsin skulle ha levererat under en hel säsong?

Cassel är en tung förlust känslomässigt. Bedömt efter hockeykvalitet är det dock ingen fara på taket. Hans två senaste grundserier var ytterst mediokra. Hade den i mina ögon synnerligen irriterande ovanan att - vid press i egen zon - rensa i 'fel hörn', dvs där motståndarbackar stod omarkerade och tackade för bjudningen.

4. Förutsatt att Styf signar så finns hopp. Hansson ersätter Cassel. Ett garanterat lyft på något års sikt. Jindrich lyfte sannolikt en del deg, borde gå att lägga på en ersättare (Pasi?). Lindman svårare att ersätta, dock inte omöjligt. Problemet på backsidan är att samtliga som lämnat varit offensiva. Men, med Pasi och Hansson samt ett ytterligare nyförvärv ser den bakre linjen fortsatt stark ut.

5. Den hårda linjen mot Åkerblom angående individuell sommarträning är positiv. Även om jag kan känna att 'va faen, ge snubben lite svängrum' så tror jag att denna linje är rätt väg att gå. Timrå måste träna hårt som satan. Dessutom tillsammans, så att man får den där oerhört viktiga vi-känslan. Individuella förluster smärtar, men kollektivet är trots allt viktigast.

Mitt i den här semifinalserien, vid ställningen 2-2 drabbades jag av akut sentimentalångest. Minns ni scenen ur 'Nionde Kompaniet', där en av killarna plötsligt bryter ihop och börjar snorgråta eftersom den fantastiska tid han upplever snart är över?
Ungefär så kände jag. Fram till den tidpunkten hade hela hockeysäsongen varit ett enda långt, eskalerande glädjerus. Klart att det tar slut någon gång. Alla sagor gör det, oavsett hur vackra dom än är.

Idag känner jag mig bara helt tom. Visst kommer jag att summera med en rörelsens tår i ögonvrån, men det får komma senare. För nu är det verkligen över. Denna once-in-a-lifetime-säsong. Säsongen då Timrå IK utförde ett av de vackraste, märkligaste konstycken som elitserien någonsin upplevt. Att få ha varit med om detta är fantastiskt, en ynnest. Omöjligt att beskriva i ord.

Men. Det borde inte vara över redan nu. Det borde inte vara så fruktansvärt kort mellan eufori och tomhet. Det borde inte vara så förjävla äckelorättvist att Timrå torskade med 0-4 igår.

Men. Det är över nu. Jag kan inte förstå att det är över nu.