Smokey

Jag förstår alla trötta supporters. Timrå IK börjar tyvär att likna ett fallande korthus...

Det synes som om bromsledningarna gick åt helvete när Peo tog sitt ansvar och drog. Sedan kan man fundera på vad alla panikvärvningar kostat? Misstänker att det kan dra iväg... Medgångspubliken sviker (jag klandrar inga medgångsupporters, dom är resultatet av god underhållning)

Andra supporters bryter ihop och börjar håna dom allt mer nervdallriga spelare som förvirrat finns kvar i den klart skadeskjutna rödvita fregatten.

Peoeffekten synes nu börja bli en typisk "pissapåsigeffekt" dvs. först lite värme men sedan en isande kyla.

Hur ska Freddan lyckas vända sitt självförtroende? Det kan inte vara kul att bli hånad för sitt spel... Jag tror ändå många gör så gott dom kan... Men ångesten och låsningarna börjar nog bli rätt påfrestande nu... Ordet är nära panik.

Visst blir det bättre för oss om vi supporters får spy galla på laget... Nu är det inte längre Vi!

Utan det är Dom (!) Som misslyckas och spelar som krattor... Har Ni tänkt på det?

Jag vägrar att svika Timrå IK.

Jag skämms lika mycket som spelarna. Jag har faktiskt åkt på färre matcher i år än förra året. Det kanske är mitt fel att allt håller på att gå åt helvete?

Nu måste vi spana in handbromsen! Spelare, ledare, supporters mfl. Nu måste vi byta målsättning... Timrå IK måste hitta ett nytt focus.

Lägg ner träningen en hel jävla vecka. Ge spelarna ledigt. Låt dom ta jullov redan nu. Bryt mönstret!!!

Sluta hata! Bryt ihop och gå vidare. Ingen blir gladare av att höra att man är en sopa eller nolla. Visst finns kunnandet i Timrå IK. Det gäller bara att plocka fram det.

HELVETE!!!!

Ni som bor i och runt Timrå är ett gäng veklingar som inte har en aning om hur det är att lida.

Som exilsupporter så står man inte bara med elitserietabellen som en förbannad davidstjärna på bröstet. Man saknar dessutom möjligheten till kollektivt sorgearbete. Här kan man inte gömma sig i flockar av ångestfyllda grågubbar som i sin digerdödsundergångsprofetsia likt Monty Pytongänget försöker överträffa varandra i elende.

Näää... Vi står som jävla ohuggda furor på ett gigantiskt kalhygge bland Djurgårdare, SSK:are, Leksingar, Färjestadsäckel och alla upptänkta elakingar som inte missar ett jävla tillfälle till brutalpåhopp på en hårt prövad rödvit.

Visst kan vi fly i sprit, måla över våra färger, komvertera till basket eller dra oss tillbaka till grottorna och bergen...

No way!
Jag tänker inte vända några spelare eller ledare ryggen bara för att vi förlorat några matcher... Aldrig! Jag buade inte ens när Timrå IK plötsligt bara tynade bort och försvann någon gång på åttiotalet... Jag berättade historierna om Strimma, Bulla, Pekka mfl. om och om igen för mina barn. Jag läste högt ur böcker och matchprogram som hyllade Timrå IK och mina hjältar.

Varenda kväll bad jag till högre makter. Och till slut så hörde någon min bön.

Det vänder. Jag lovar. Mycket vatten kan flyta i Indalsälven... Men en dag så ska det åter vara glädje och guldkant i tillvaron.

Ibland så måste man svälta för att känna smaken av god mat.

Älska Timrå IK