Droppar ett gäng tunga rader från legenden Bruno K. Öijer.
Han är mannen som får Bergmans svartaste att framstå som glättig sockedrickapop.
JAG FRÖS!
Jag frös Jag hade inget att leva för Månader blev till år när jag måste ha dragit min kropp närmare intill mig Jag måste anat en blå strimma under alla lager av svärta
Vid banvallen låg ett omkullvält lok tungt och kallnat svart svartare än svart låg det på sidan och under kom blåsippor upp ömtåliga och små måste dom växt till sej på sina stjälkar och slagit ut till en blå rymd som långsamt pressade sej högre och högre och välte tillbaka loket lyfte upp det till rälsen igen
Fuck off.