Ännu en säsong är över, ännu ett misslyckande att lägga till handlingarna. Orden från ledningen handlar om “saknat driv”, “små marginaler” och “processer”. Men ärligt talat – hur länge ska samma förklaringar återvinnas innan någon faktiskt vågar säga som det är?
Problemet sitter djupare än enskilda matcher eller tillfälliga formsvackor. Det handlar om en kultur där man håller varandra om ryggen, där kravställningen är för svag och där man inte tar tjuren vid hornen i tid. När saker börjar gå snett reagerar man för sent – eller inte alls. Det som borde stoppas direkt tillåts istället fortgå, och till slut står man där med ännu en säsong som rinner ut i besvikelse.
Ett lag utan tydliga krav och konsekvenser blir just det vi sett: ojämnt, osynkat och mentalt svagt i avgörande lägen. Det räcker inte att prata om ansvar – det måste också märkas i handling. Vem ställs egentligen till svars när prestationerna uteblir?
Och tyvärr stannar inte problemet inom organisationen. Även den lokala bevakningen sviker sitt uppdrag. I stället för att ställa de obekväma frågorna och syna strukturerna, väljer vissa journalister att tassa runt kärnproblemen. Det blir försiktigt, tillrättalagt – och i värsta fall färgat av personliga relationer. När kritiken uteblir där den behövs som mest, bidrar man till att problemen kan fortsätta i det tysta.
Det här handlar inte om att hänga ut enskilda personer. Det handlar om att våga se helheten. En klubb som vill framåt måste tåla granskning, internt såväl som externt. Det kräver mod – från ledning, spelare och media.
Frågan är: finns den viljan?
För utan en verklig förändring i kultur och ansvarstagande lär vi sitta här igen nästa år – med samma tomma ord och samma tomma känsla.
KRB: Bra analys. AI eller ej. Men det känns som vi skrivit såhär i typ 1,5 år nu. Det blir ju ingen förändring i klubben. Karlin sparkas men ersätts av Freddan!?!?!? Karlberg är plockad av Hinken. Så visan lär fortsätta. I mars 2027 kommer Hinken stå och förklara nästa misslyckande med att budgeten var mindre, attityden hos vissa spelare inte var bra och att Modo inte hade marginalerna med sig som åkte i kvarten mot Kalmar.
Det sjuka är att jag tror det är ganska sannolikt att det blir något i närheten av det jag skrev.
· 
Det räcker nu – våga ta ansvar i Modo
Ännu en säsong är över, ännu ett misslyckande att lägga till handlingarna. Orden från ledningen handlar om “saknat driv”, “små marginaler” och “processer”. Men ärligt talat – hur länge ska samma förklaringar återvinnas innan någon faktiskt vågar säga som det är?
Problemet sitter djupare än enskilda matcher eller tillfälliga formsvackor. Det handlar om en kultur där man håller varandra om ryggen, där kravställningen är för svag och där man inte tar tjuren vid hornen i tid. När saker börjar gå snett reagerar man för sent – eller inte alls. Det som borde stoppas direkt tillåts istället fortgå, och till slut står man där med ännu en säsong som rinner ut i besvikelse.
Ett lag utan tydliga krav och konsekvenser blir just det vi sett: ojämnt, osynkat och mentalt svagt i avgörande lägen. Det räcker inte att prata om ansvar – det måste också märkas i handling. Vem ställs egentligen till svars när prestationerna uteblir?
Och tyvärr stannar inte problemet inom organisationen. Även den lokala bevakningen sviker sitt uppdrag. I stället för att ställa de obekväma frågorna och syna strukturerna, väljer vissa journalister att tassa runt kärnproblemen. Det blir försiktigt, tillrättalagt – och i värsta fall färgat av personliga relationer. När kritiken uteblir där den behövs som mest, bidrar man till att problemen kan fortsätta i det tysta.
Det här handlar inte om att hänga ut enskilda personer. Det handlar om att våga se helheten. En klubb som vill framåt måste tåla granskning, internt såväl som externt. Det kräver mod – från ledning, spelare och media.
Frågan är: finns den viljan?
För utan en verklig förändring i kultur och ansvarstagande lär vi sitta här igen nästa år – med samma tomma ord och samma tomma känsla.