MoDo Hockey

Jag började intressera mig för hockey 1994. MoDo spelade SM-final och det var helt omöjligt att missa det. Hade min mor fått tag i biljetter hade jag varit på plats, men nu blev det inte så. Min först match på plats såg jag därför på hösten -94. Sen var jag fast.

Nu är vi inne på 2007, och jag har alltså följt MoDo under tolv säsonger. Vissa har väntat på SM-guld i 28 år, jag har väntat i tretton. Det känns som tretton väldigt långa år.

Jag har inte vågat tro på SM-guld den här säsongen. Faktum är att jag slutade tro på SM-guld 1999, när vi nere i Gävle bara behövde hålla undan men inte gjorde det utan förlorade matchen och sen inte klarade av att vinna hemma. Sen dess har jag bara kunnat hoppas, och längta. Aldrig trott.

Den här säsongen har varit magisk. Bygget av Swedbank arena är helt klart det bästa som har hänt MoDo sedan jag började följa laget. Att femtusen personer kom till arenan för att kolla på MoDos första isträning för säsongen, det var magiskt. Att Susse, prinsen av New York, kom tillbaka hem innan han blivit en föredetting (och innan Foppa kom hem)…det är klubbkänsla, det är kärlek. Det är stort. Så jävla stort.

Till på köpet var MoDo aningen oväntat riktigt bra i början av säsongen. Van vid nederlag brukar jag utgå ifrån att vi ska hamna i kvalserien eller i alla fall missa slutspel, men nu var vi helt plötsligt ett lag i toppen av tabellen. Vi spelade för en förstaplats. Nästan alla nyförvärv gjorde succé och nya sportchefen Ecke blev snabbt höjd till skyarna för sitt jobb.

Fredag den 29 december spelades vad som då var den dittills bästa matchen i Swedbank arena. MoDo mötte Färjestad, publiken var stor och högljudd och det var omöjligt att inte uppfyllas av lyckokänslor. Det var en match som fick mig att hoppas.

Men det var den matchen... Hockeyvåren har varit konstig, tycker jag. I stället för att följa upp Färjestadsmatchen med bländande spel och idel hemmavinster började vi (i alla fall kändes det så då) förlora hemma. Och borta. Detta varvade vi med ibland solklara vinster. De två sista matcherna för säsongen mötte vi Mora och förlorade både borta och hemma i Swedbank arena. För mig känns det nästan som ett under att vi knep tredjeplatsen i elitserien den här säsongen. I höstas skulle jag inte ha trott att jag skulle känna så, då trodde jag nästan att vi skulle vinna serien, men som det hela artade sig får en tredjeplats anses som mer än godkänd.

Slutspelet har varit en enda lång pärs för mig. Vi började med att förlora borta, sen vinna hemma och sen sno en match borta. Efter det förlorade vi två raka hemma, den senare med 2-5. Då var det för mig helt omöjligt att tro på ett avancemang till semifinalen. Jag tror att jag faktiskt undrade hur de egentligen tänkte när de valde Timrå som kvartsfinalmotståndare, mest för att jag inte kan komma på något som skulle vara värre än att åka ut mot just Timrå (med tanke på hur många dryga, idiotiska fans de har lyckats samla ihop och visa upp på HS och till viss del i Swedbank under slutspelet).

Men vi vände! Vi vände faktiskt matchserien mot Timrå. Den sjunde och avgörande matchen var helt otrolig, som om en mästerregissör hade planerat det hela. Oavgjort efter full tid och förlängning. Per Svartvadet avgjorde efter fyra minuter och tjugo sekunder av förlängningsperioden och det jubel som utbröt i Swedbank arena hade lika gärna kunnat vara ett guldjubel. Det var nästan så det kändes, i alla fall trodde jag det då… Efter kvartsfinalen var jag nöjd med säsongen. Det viktiga var att slå ut Timrå, sen tyckte jag att det kunde få gå lite som det ville.

HV i kvarten då, ett lag som faktiskt hamnade före oss i sluttabellen och därmed fick fördel av fler hemmamatcher. Vi inledde med att vinna de två första matcherna och det var omöjligt att inte tro att vi ändå hade chans på SM-final. Sen vann HV tre raka, varav den första i Swedbank. Hade vi vunnit den hade finalplatsen varit kvar, det visade statistiken på, men nu förlorade vi. Inför den sjätte matchen i kvartsfinalserien mot HV låg vi alltså återigen under med 3-2 i matcher. Och jag började såklart misströsta.

Men vad hände? I den sjätte matchen hemma i Swedbank tog vi ledningen några minuter in på andra perioden. Ungefär 25 minuters spel senare släppte vi in en puck i BP. Jag vet i ärlighetens namn inte hur den matchen egentligen såg ut, men jag kan läsa mig till att Susse gjorde 2-1 med 44 sekunder kvar av matchen. Var jublet stort? Förmodligen.

Sista matchen mot HV vann vi i deras hemmaarena med 5-2. Jag såg matchen på O’Learys med två av mina tre chefer och chefens sambo. Det var en konstig upplevelse, de är inte särskilt intresserade av hockey och vi hamnade i VIP-rummet där projektorn var trasig så det bara fanns små TV-apparater. Jag hann aldrig bli nervös, förmodligen för att vi pratade om så mycket annat än hockey medan matchen pågick. Sju minuter in i sista perioden gjorde vi vårt fjärde mål. Då stod det 4-0. Att vi släppte in två mål får närmast ses som olycksfall i arbetet. HV var aldrig nära. Utklassning. Final! Med lätta steg vandrade jag hemåt igen (grubblandes på hur dyrt det här slutspelet egentligen skulle bli, kostnaden för slutspelsbiljetterna kommer som en klumpsumma på en faktura framöver).

Ja, nu var vi alltså i final. Vi spelade sju matcher i kvarten och sju matcher i semin. I finalen skulle vi få möta Linköping, ett lag vi hade klar plusstatistik på under grundserien men som tog sig till final genom att först slå ut Luleå med 4-0 i matcher och sedan det finaltippade Färjestad med 4-1 i matcher. Jag visste inte vad jag skulle tro. Fast SM-guld kunde man ju inte tro på, inte när man håller på MoDo och är realist som jag.

Det började inte så bra heller. Jag såg inte matchen, för jag var i Sundsvall och jobbade, men jag försökte lyssna på radio. Det var svårt. Det enda de pratade om var hur bra Linköping såg ut och att Svarten och Susse var bleka. Dessutom gjorde LHC mål hela tiden. Jag bytte från P4 till andra kanaler och tillbaka ungefär var femte minut, minst. 5-1 slutade matchen, och jag började fundera på om MoDo faktiskt var för trötta. De hade trots allt spelat lite fler matcher än LHC för att ta sig till final.

Den andra matchen var en hemmamatch som till slut blev onödigt spännande. Vi hade ledningen med 3-0 men släppte upp till 3-2. Lyckligtvis tog matchen slut innan LHC gjorde sitt tredje mål. Adam Andersson blev lätt oväntat matchhjälte med två mål. Stämningen i Swedbank under den matchen var något alldeles extra. Magiskt! När hela arenan var med på ”MoDo Hockey, klapp-klapp-klapp”, då bara ekade det. Dubbla ekon tror jag att Anders räknade till. Det var faktiskt likadant efter den avgörande matchen mot Timrå, men det var när segern var klar det. Den här gången var det under matchens gång.

Den tredje matchen vann Linköping med 2-1 hemma i Cloetta Center, och jag konstaterade att om vi kunde fortsätta på det viset så skulle vi ändå vinna guldet. Om alla vann sina hemmamatcher, alltså. Jag sa det till många, men jag trodde inte på det.

Den fjärde matchen var återigen en hemmamatch, en match vi vann med 5-1. Nu måste jag vara ärlig igen och säga att jag inte minns något från matchen. Vi gjorde 1-0 genom Timander efter 42 sekunder, möjligtvis kan det ha varit början till succén den kvällen. Nu stod det 2-2 i matcher.

SM-final fyra spelades på en tisdag. På onsdagen ringde Maria, en Sollefteåbo som nu bor i Västerås, till mig och lät alldeles förtvivlad. ”Kan du fixa biljett till matchen på lördag åt mig? Man måste vara medlem i någon supporterklubb eller i MODO Hockey för att få biljett, och jag är inte det. Jag måste få se den! Det är den sista matchen jag kan se den här säsongen.” Jag var aningen tveksam, men lovade att jag skulle se vad jag kunde göra åt saken. Hon var ju så förtvivlad… Kikade på MODO Syds hemsida och kunde läsa mig till att om man hade medlemskap hos dem, MODO Support eller i MODO Hockey kunde man boka biljett. Kändes aningen konstigt att boka biljett i mitt namn till någon som hette något annat, så efter lite funderande och diskussion med Frisco sms:ade jag och bokade tre biljetter. En åt Maria, en åt mig och en åt Frisco.

Den reseplanering som sen följde var ett enda stort kaos. Det tog ända till torsdag eftermiddag innan det blev klart vilka av alla som anmält intresse som fick biljett. Vi hann innan det fundera igenom de flesta resealternativ som innehöll fordon med fyra hjul. Faktum är att när jag strax före fem på torsdagen ringde och bokade en minibuss visste vi fortfarande inte vilka som hade biljett och skulle åka ner. Men sådant ordnar sig alltid.

Torsdagens hemmamatch, den femte i matchserien, blev lite för spännande. Hade vi förlorat hade Linköping kunnat vinna SM-guld på hemmaplan på lördagen, den match vi hade biljetter till och skulle lägga ganska mycket pengar och ännu mer tid på att åka ner för att se. Kalla mig gärna medgångssupporter, men det hade känts mindre lockande att åka ner om vi hade förlorat på torsdagen. ”I sådana fall gör jag det för Maria”, konstaterade jag innan matchen.

Det dröjde ända till andra halvan av andra perioden innan något lag gjorde mål, och när det väl hände var det MoDo genom Per-Åge Skröder. Innan målet var jag faktiskt inte så jättenervös, men efter målet… Det är nervöst när man leder! För min del hade matchen gärna fått vara slut efter sista perioden. Det här slutspelet har hockeyn nästan varit mer plågsam än njutningsbar. Matcherna är för långa, med tanke på hur dåliga MoDo har varit på att vinna sistaperioderna. Den här sistaperioden satt jag och ville att tiden skulle gå mycket fortare än vad den gjorde. Det var så nära. Med ungefär tre och en halv minut kvar höll det inte längre, Linköping gjorde mål. I det läget kände jag mig ganska uppgiven. Jag hatar sudden death, det är för nervöst.

Förlängning. 17 minuter och 1 sekund hann gå innan Kristian Kuusela tryckte in det vinnande målet för MODO. Vi vann! Vi vann den femte matchen och ledde med 3-2 i matcher. Vi var bara en match ifrån SM-guld…

Klockan 9.00 på morgonen, lördag den 14:e april, hämtade jag de första tre passagerarna. Efter ett kort stopp på OKQ8 för att hämta en gömd Gabba gabba hey-flagga plockade vi upp två till i Bjästa vid kvart över nio. 9.45, på exakt uträknad tid, stannade vi i Sundsvall för att plocka upp den sjunde passageraren. Efter att ha ätit på Tönnebro åkte vi vidare mot Västerås för att plocka upp Maria. Innan vi hann fram till Västerås ringde bisterfinnen (Mr biljettfixarhjälp) och meddelade att samlingen inför match inte var 18.00 längre utan 17.00 och att polisen hade gett order om att vi inte fick ha matchtröjorna på oss utanför arenan. När vi hade plockat upp Maria i Västerås bestod minibussen därför av ett antal personer som var nervösa för att inte hinna fram till 17, ett par personer (inklusive jag, men inte mest jag) som var nervösa för att råka ut för LHC-huliganer och så en Maria som var jättenervös inför matchen. Det är möjligt att fler var nervösa inför matchen också, men det var inte lika tydligt som det var på Maria.

17.09 parkerade vi på parkeringen utanför Cloetta center och köpte en parkeringsbiljett för 60:-. De har p-automater utanför arenan! Hur fanken tänker de då? Tänk om det blir förlängning? Tjänar de bra med extrapengar på att folk alltid lägger i mer än vad de egentligen behöver, för att det riskerar att bli förlängning?

Vid kortsidan av arenan hade massor av MoDoiter samlats, de allra flesta i matchtröja. Så var det med den polisordern. Ett gäng av spelarna stod utanför och värmde upp med fotboll. Döme haltade omkring i cykelbyxor (osexigt). Verkligen haltade omkring. Med tanke på hur han haltade förstod jag inte hur han skulle kunna spela match, men det kunde han uppenbarligen.

På trappan upp till vad som enligt ett rykte jag hörde var den gamla ishallen satt bisterfinnen med sällskap och nymålade tvåpinnsflaggor, samt två pinnar till den flagga jag hade målat kvällen innan. En viss Alfred Awful var ganska intresserad av hur min flagga såg ut, men det var inte dags att visa den riktigt då.

Efter att ha väntat ute i solen ganska länge blev vi vid sextiden insläppta i arenan någon sorts bakväg. En sak som inte blev insläppt i arenan var en av bisters tvåpinnsflaggor, en flagga som Frisco hade förutspått inte skulle vara särskilt omtyckt av klubben LHC. Han hade nämligen modifierat deras klubbmärke, och det får man visst inte göra.

Väl i arenan blev det ungefär en timmes väntan. Frisco köpte en kall korv och en dricka i mugg med plastlock åt mig. Den kalla korven fick han äta upp, och så fick jag en varm i stället. MoDoklacken höll igång bra innan match. Själv brukar jag försöka spara rösten tills det verkligen gäller, så jag iakttog mest.

Innan matchen började stod Frisco och höll upp min tvåpinnars, och efter en liten stund började det rasa in sms på våra mobiler från folk som hade sett flaggan med 401 på i TV. Vi fick också tummen upp från några i klacken. Fast de flesta var nog bara förvirrade, och det kunde de få vara. Huvudsaken att vissa förstod.

Sen var det match. Jag minns inte så mycket. Introt var töntigt, LHC-publiken var enögd. Linköping gjorde tidigt första målet och jag blev inte mer nervös av det. Sen kvitterade vi och jag blev lite mer nervös. En stund senare gjorde dock LHC 2-1, så när det blev paus var jag ganska lugn. Sen upptäckte jag helt plötsligt en gammal bekant från MODO Syd, en visst Stefan Borg, som resten av matchen stod bredvid mig och var mer nervös än vad jag var.

I andra perioden jävlades MoDo med mig genom att göra både 2-2 och sedan efter ungefär halva perioden 2-3. Vi hade alltså ledningen. Jag pallar inte sådant, jag blir jättenervös. Fast på något underligt vis kände jag samtidigt som jag var nervös ett konstigt lugn. Jag funderade på om det var för att MoDo kändes bättre och i princip redan hade segern klar, men Frisco satte ord på det under firandet i Swedbank på söndagen: ”Jag var aldrig riktigt nervös i slutet, för jag visste att Linköping skulle göra mål”. Så var det faktiskt.

Sista perioden. MoDo-klacken höll igång hela tiden med ”MODO Hockey är de bästa – heja, heja, heja MODO”. Linköpingsklacken hörde jag inte mycket av. Lät de något överhuvudtaget? Klockan gick…långsamt. Den sjunde minuten av tredje perioden minns jag som den längsta på hela matchen. Jag kollade på klockan hela tiden, och den stod fortfarande på 7 och någonting. Hockeymatcher är för långa! Varför måste de vara i tre perioder? Två hade varit alldeles lagom.

De sista sex-sju minuterna av matchen var nästan outhärdliga. Bredvid mig stod Stefan och höll händerna för ansiktet. Själv visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag stod och stampade, klarade inte av att stå still. Linköping försökte och försökte, men vi lät dem inte lyckas. Till höger om mig, på andra sidan ingången, stod ett gäng LHC-supporters och drygade sig så mycket de kunde. Jag misstänker att ingen i vår klack brydde sig om dem, så deras bekräftelsebehov blev nog inte uppfyllt just då.

Med två minuter kvar av matchen fick jag ett sms: ”Det här kommer att bli de två längsta minuterna i ditt liv”. Det visade sig inte bli riktigt sant. Den sista halvminuten gick hur fort som helst. Jag hann tänka ”Det här händer inte. Vi är på väg att ta SM-guld, på riktigt, här och nu. Vi tar aldrig SM-guld. Det här är inte sant.” Sen hände det. Slutsignalen ljöd och vi var svenska mästare. Svenska mästare! Jag skrek i någon sorts falsett rakt ut. Vi kramades. Och kramades. Och skrek. Och mobilen vibrerade i fickan, gång på gång på gång. Sen sjöng vi, och skrek. Upp i klacken kom löpsedlar och fjantiga guldhår som gav Aftonbladet massor av reklam. Sen blev det liksom konstigt tyst. Jag satt på räcket och funderade på vad som egentligen hade hänt. Vi hade tagit SM-guld. Vi tar aldrig SM-guld. Då kom tårarna. Spelarna jublade på isen och vi på läktaren och helst av allt hade vi nog alla bara velat storma isen, men det gick ju inte.

Sen kändes det helt plötsligt konstigt tomt. Det vi har väntat på så länge, nu var det uppnått och liksom över. Jag vet inte om fler kände så, men helt plötsligt stod vi ett par hundra MODOiter på läktaren i Cloetta center och var tysta. Spelarna hade lämnat isen och vi stod kvar. Vad skulle man göra då?

Men folk fann på råd. En stund senare hade större delen av klacken samlats där vi samlades före match, fast den här gången hade de dragit för grindarna så att det inte gick att komma fram till utgången där spelarna senare skulle kliva ut ur arenan. Bakom grindarna stod ett helt gäng med poliser och försökte hindra oss från att ta oss fram.

Jag vet inte hur korrekt kronologin i följande blir, men det är ungefär så jag minns det. Och egentligen är det ju skitsamma.

Sen kom Skröder ut, fast genom en dörr som var utanför grindarna. Folk rusade fram till honom och kramades (iaf Maria), tog autografer och gratulerade till guldet. Efter en stund försvann han in igen. Då visade sig Alexander Steen. Maria tvingade på honom sådant där fult Aftonbladetguldhår, men han slet av sig det innan hon hade hunnit fotografera. Den enda som fick det på bild var en tjej som var i sällskap med Steen och en kille till. Synd.

En liten stund senare kom Svarten och Timmy och Le Mat ut innanför grindarna och gick fram till oss. Poliserna hade ingen möjlighet att hålla oss borta, vi fick upp grindarna och skrek och jublade och sjöng tillsammans med våra hjältar. Någon med filmkamera var med och man kunde sen se Maria springa fram och kramas på klipp på internet (och på TV, tror jag). De åt makaroner och sprutade champagne. Timmy var med på ”Vad, vad, vad var det?” och dansade sedan för oss.

Sen kom Enström ut, full och lycklig. Även han bjöd på en dans. Han var klibbig och luktade champagne. Vid det här laget tror jag att alla var innanför grindarna. Poliserna började mota bort oss mot grindarna igen. Där stod vi och var snälla. Sen ropade en polis plötsligt ”ni kan gå till er buss nu” och alla rusade till bussen som stod utanför ingången till arenan. Problemet var bara att polisen trodde att alla skulle med bussen, när det i själva verket bara var några ur den stora klungan MoDoiter som faktiskt skulle åka med den. Tråkigt för poliserna. ;)

Någonstans mitt i allt kom Harald ut också. Han var mycket trevlig och sansad och tog sig tid att prata med fansen. En kille som var där ställde samma fråga upprepade gånger utan att Harald hörde vad han sa. När han till slut hörde svarade han med ett litet leende: ”Är du från Gotland, du?”

Sen vet jag inte vad som hände. Jag och Maria smög oss lite bortåt, jag ville hitta Mia för att be om en SM-guldtröja eftersom jag blev utan när de delade ut dem tidigare. Helt plötsligt märkte vi att det typ var vi två och Wayne Gresky som var borta vid ingången till arenan, resten stod bakom grindarna igen med poliser som vaktade. Efter ett tag fick vi tag i Mia, och jag och Wayne fick varsin tröja av henne. Vi fick också tag i några av spelarna som kom ut. Vi kramade Döme och jag kom inte på något vettigare att säga till honom än ”skitbra”. Jag hoppas att han hade lärt sig så pass mycket svenska. Han nickade i alla fall och såg ut att hålla med. Något som var förvånande med Döme var att han var ganska lugn och sansad, jag hade förväntat mig att han skulle vara galen. Efter en misslyckad fotosession där Maria glömde fokusera innan hon tryckte på knappen haltade han in i arenan igen, och när han sen kom ut igen var han faktiskt galen.

Jag skakade hand med Ecke och tackade så jävla mycket, ”det är tack vare dig!” sa jag. Jag hoppas att han tog åt sig. En stund senare trodde vi att Horava kom ut, men det var Fredrik Andersson som hade bytt frisyr… Länge väntade vi på Krizan, som jag hade stor lust att kasta mig om halsen på, men han haltade rejält när han kom ut och såg inte ut att vilja bli kramad just då. Vi gjorde i alla fall tummen upp och uttryckte vår glädje… Sen var det helt plötsligt slut på spelare och bussarna började rulla. Då sammanstrålade vi med de andra MODOiterna som var kvar, skrek lite i telefon till hellge och kramades lite. Sen satte vi oss i minibussen och började färden hemåt. Jag tror att vi var de sista som lämnade arenan. Klockan var då någonstans runt midnatt.

I minibussen på vägen hem konstaterade vi gång på gång på gång att vi faktiskt hade tagit SM-guld. Vi lyssnade på (på hög volym) och sjöng med i Kentas Just idag är jag stark och den stämde in så jävla bra. Jag har alltid trott att jag skulle gråta till tonerna av We are the champions när MoDo tog SM-guld, men det här var bättre. Mycket bättre. Det var ren glädje och tårar.
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer

1994 såg jag dem ta silver (kanske inte just i bemärkelsen att jag faktiskt SÅG dem ta silvret, men nästan) mot Malmö. 1999 såg jag dem ta silver mot Brynäs. 2000 såg jag dem ta silver mot Djurgården i Globen. 2002 såg jag dem ta silver mot Färjestad. 2007 SÅG JAG DEM TA GULD MOT LINKÖPING i Linköping. Jag var där! Jag var där när det hände. Jag var där, 28 år efter senaste guldet… Tretton år efter min första MODO-match.

(Nästa gång tar vi guldet på hemmaplan, så att jag också får uppleva euforin på stan i Övik tillsammans med tusentals andra.)