Timrå IK

Eftersom jag precis som många andra härinne är en TIK-nörd, och spenderar allt för mycket tid både med att läsa om Timrå, samt hockey i allmänhet så har jag också varit inne och sneglat i andra lags forum. Jämför jag tonen i vårt med för stunden riktiga bottenlag så upplever jag att de är frustrerade, arga, besvikna och uppgivna för att de har en genuin känsla att de förtjänar och ska ha mer och bättre. Härinne är det så sjukt många som snackar ner Timråsjälen.

Det är som att vi vaknar varje morgon till pessimistkonsulten och sedan bara tar emot jämna plågor. Det är väl också därför just vi har "medgångssupportrar" som fyller arenan. För att gå på en match som kan bli förlust kräver ju mod. Det är ju en risk om man verkligen bryr sig, jag vet för jag är sån själv. Jag är dock övertygad om att vi måste ändra mindset, i hela föreningen och det kan lika gärna starta härinne.

Vi måste på riktigt våga vinna, och det handlar inte enbart om enskilda spelares prestation eller underprestation. I flera andra lag de senaste 20 åren (åtminstone) har det funnits en kultur och en förväntan som gjort att spelare höjt sig när de kommit dit, och sjunkit när de lämnat. Jag vill våga tro, jag tror att vi måste våga tro. Våga gå på matcherna, våga tro på laget, våga vara medlemmar och gå på möten för att påverka det som påverkas bör. Nu har vi den ledningen vi delvis själva valt, jag både tror och hoppas att de gör allt i sin makt för att stärka klubben på alla plan. Sen finns det vissa som kanske suttit för länge (jag syftar inte på Nubben) men det är upp till oss medlemmar att ändra i så fall.

Då jag har väldigt långt till arenan (100 mil) så ser jag bara ett par matcher per år på plats (ser alla på TV), och varje år slås jag av exakt samma sak. Var jag än lyssnar i arenan hör jag gamla jävla gubbar som gnäller på varje felpass eller felskär. Det börjar redan när spelarna kommer in på isen; "Jaha, ska den där jäveln spela idag igen, han är ju klappkass!!". Fan alltså, jag är säker på att det är det medelpadska svårmodet, det är som att vi gör allt i vår makt för att inte våga tro att det ska kunna gå. Om vi trott och det inte gick blir ju fallet så oerhört högt och hårt, eller?

Nä, jag har gått till psykolog i många år och upptäckt att spännandet av bågen är meningen med livet, om vi aldrig vågar tro, så riskerar vi inget men kommer heller aldrig få något. Kan vi inte bit för bit ändra detta? Måste vi ta ut förlusterna i förskott? Att vi gör det, påverkar det bara oss själva eller också de runt oss?

Frågorna är många, för Timrå IK, alltid.

Förlåt för långt och rörigt inlägg.