Det här är en känslig fråga som säkert flera har råkat ut för.
Inom företaget ingår det rätt ofta att personal ska åka ut i Sverige och driftsätta anläggningar som vi tillverkat. Och trots att jag är en av de senast anställda (4½ år sedan) så har jag blivit en av två "rutinerade" driftsättare, trots att det inte är min huvudsysselsättning.
Och det beror mycket på att jag fått bra utbildning av den andra rutinerade kollegan. En kollega som slår mig på fingrarna på varenda punkt när det gäller driftsättning och som jag ringer till om jag stöter på problem.
I samband med mina senaste driftsättningar hade jag med mig en annan kollega som var med för att se och lära. Och med 12 år i branschen som provare i vårt provrum så hade jag höga förhoppningar att han skulle ta in detta snabbt och kunna avlasta oss två som är ute mycket.
Tyvärr blev jag besviken och känner att han inte klarar att åka på driftsättningar ensam. Han själv tror dock att han skulle klara det hela och han räknar med att till hösten få göra sin egen första ensamma driftsättning.
Hur fasen säger man då detta och krossar hans självförtroende? Hade personen varit i min ålder och inte så erfaren i övrigt hade jag nog sagt det rätt ut. Men att gå och säga detta till någon som åldersmässigt kan vara min farsa och som jobbat i branschen långt mer än dubbelt så länge som mig känns besvärligt.
Det kommer heller inte ses med blida ögon bland vissa andra här på jobbet. På verkstaden och provningen, finns det ingen som varit anställd här mindre än 14 år. Och nu ska en snorunge som jag berätta för en av deras kollegor att han inte duger till.
Att låta chefen ta det hela är ju naturligtvis ett alternativ, men man behöver ju inte vara raketforskare för att inse att det är undertecknad som i grund och botten "tagit beslutet".
Hur skulle ni vilja få beskedet? Inte inför andra är naturligtvis gyllene regel nummer ett. Men sedan?
Inom företaget ingår det rätt ofta att personal ska åka ut i Sverige och driftsätta anläggningar som vi tillverkat. Och trots att jag är en av de senast anställda (4½ år sedan) så har jag blivit en av två "rutinerade" driftsättare, trots att det inte är min huvudsysselsättning.
Och det beror mycket på att jag fått bra utbildning av den andra rutinerade kollegan. En kollega som slår mig på fingrarna på varenda punkt när det gäller driftsättning och som jag ringer till om jag stöter på problem.
I samband med mina senaste driftsättningar hade jag med mig en annan kollega som var med för att se och lära. Och med 12 år i branschen som provare i vårt provrum så hade jag höga förhoppningar att han skulle ta in detta snabbt och kunna avlasta oss två som är ute mycket.
Tyvärr blev jag besviken och känner att han inte klarar att åka på driftsättningar ensam. Han själv tror dock att han skulle klara det hela och han räknar med att till hösten få göra sin egen första ensamma driftsättning.
Hur fasen säger man då detta och krossar hans självförtroende? Hade personen varit i min ålder och inte så erfaren i övrigt hade jag nog sagt det rätt ut. Men att gå och säga detta till någon som åldersmässigt kan vara min farsa och som jobbat i branschen långt mer än dubbelt så länge som mig känns besvärligt.
Det kommer heller inte ses med blida ögon bland vissa andra här på jobbet. På verkstaden och provningen, finns det ingen som varit anställd här mindre än 14 år. Och nu ska en snorunge som jag berätta för en av deras kollegor att han inte duger till.
Att låta chefen ta det hela är ju naturligtvis ett alternativ, men man behöver ju inte vara raketforskare för att inse att det är undertecknad som i grund och botten "tagit beslutet".
Hur skulle ni vilja få beskedet? Inte inför andra är naturligtvis gyllene regel nummer ett. Men sedan?
Hjälp mig, snälla!