Luleå HF

Sven.Savage:

Lyfter på den imaginära hatten och säger stort grattis till en imponeranade insats av Luleå i går kväll!

Ni tycks ha något intressant på gång....

Perioden med Försöksserien 1952-1975

Den här perioden från 1952 till 1975 var den tid då ishockeyn i norra Sverige, dvs i Norra Västerbotten och Norrbotten etablerades i landet.

Och det står helt klart att Norra Västerbottens lag var starkare än Norrbottens. I första hand genom Skellefteå AIK som i stort sett varje år vad det bästa laget och därefter kom Rönnskär och så småningom också Clemensnäs.

Skellefteå AIK tillhörde oftast Division 1 Norra under den här tiden, ibland också Rönnskär eller Clemensnäs. Medan de norrbottniska lagen endast vid ett tillfälle – Kiruna AIf 1973-1974 – spelade i norrettan.

Men helt klart är också att norrbottenslagen kom ifatt och under de senare 5-10 åren var det väsentligen bara Skellefteå AIK som låg före norrbottenslagen.

Och dessutom måste man beakta vilken tid det var. Jag vågar faktiskt påstå att Kiruna skulle ha haft Sveriges bästa lag senaste 5-10 åren av Elitserien. Varför det inte blev så beror på flera orsaker. För det första pga att styrkan i Kiruna splittrades mellan AIF och IFK, men än mer pga att Kirunas spelare köptes nedåt av andra klubbar, i första hand Brynäs förstås, men även av Stockholmslagen, av Skellefteå och av Luleå m fl. Dessutom var möjligheterna för Kiruna starkt begränsande då man uppe i division 1 hade 40-130 mils resa att se fram emot för varannan match.

När det gäller lagen vid Norrbottenskusten splittrades spelarna mellan Luleå, Boden och Piteå och i Luleå på flera lag. Nere i Skellefteå lyckades Skellefteå AIK, Rönnskär, Clemens och ibland Skellefteå IF trots konkurrensen hålla högre kvalitet. Men i Luleåomgivningen blev det inte ordning förrän IFK Luleå slogs ihop med Luleå SK, och laget avancerade till Elitserien; efter en tid valde då talangerna från Piteå och Boden m fl att gå till Luleå för att spela i Elitserien isf att flytta till föreningar och städer i Sydbotten. Detsamma har förstås skett i Skellefteå numera där föreningarna slagits ihop och de som har talang går till Skellefteå AIK.

”Anor”?

Nu har jag inte lyft fram hockeyhistorien från Elitseriens start och framåt. Jag tänker att den känner ev. läsare till men behövs det, sammanställer jag väl också den.

Anledningen till att jag plockat fram all denna historia, som jag faktiskt tror att de flesta inte känner närmare, är förstås den vidrige SS-Apan, pensionärstrollet som i åratal hävdat att Skellefteå AIK är ett anrikt lag medan Luleås hockey bildades 1977 och sedan dess varit ett köpelag, en uppkomling, ett gnetlag och på intet sätt kan jämföras med den mycket fiiiiinare Skellefteå AIK.

Häromdagen visade jag att namnbyten, ihopslagningar, start av hockey etc på intet sätt sätter Luleå bakom Skellefteå AIK. Det är snarare tvärtom. Skellefteå AIK tog upp hockey långt senare, har bytt namn så det stänker om det, har bildat egen förening, har slagit ihop sig med värste konkurrenten (AIKare och IFare i Skellefteå).

Sedan gällde det hockeyframgångar.

När det gäller hockeyn i nordligaste Sverige är det, efter min kartläggning helt klart att Skellefteå dominerade under ungefär första trettio åren, från början av femtiotalet till början av åttiotalet. Men det är förstås lika tydligt att därefter har Luleå Hockey i stort sett ägt nästa trettio år, fast på slutet har Skellefteå återigen gått i topp där man får ses som det bästa laget i landet senaste 2 (-4) åren – fast Luleå har nog varit nummer 2-3 under dessa år.

Men Skellefteå och Luleå totaldominerar naturligtvis. Hur mycket?

Skellefteå har visserligen många år ungefär 55-65 då man ofta tillhörde toppen. Men jag vågar nog påstå att den tiden inte var lika konkurrenskraftig som den varit under Elitserien. Det fanns två Division 1-serier, och 2x8=16 lag kunde därför anse sig tillhöra ”högsta serien” och helt klart var den Norra serien under den tiden svagare än den Södra. Att då ha tillhört Division 1 Norra är inte jämförbart riktigt med att ha tillhört Elitserien; snarast borde det jämföras med topp i Division 2-Division 1. Och slutspelen som Skellefteå nådde en handfull år, var betydligt mindre satsning på. Visst brukade de bästa lagen vinna – och Djurgården vann mycket riktigt mest hela tiden – men det spelades så få matcher att det blev lite lotteri över det hela. Ett SM-silver numera i Elitserien/SHL är definitivt en betydligt starkare merit än ett ”silver då”.

Skellefteå höll sig kvar i Elitserien och hade några år i slutet av 70-talet/början 80, då man var på topp och tog dessutom ett Glud. Men därefter gick det nedåt och laget hamnade som regel på botten, fick kvala sig kvar och ramlade ibland ur, till början av nittiotalet då man försvann och sedan inte kom tillbaka förrän långt in på 2000-talet. Men så har man förstås några starka år senast.

Luleå å andra sidan kom igång rejält efter ombildningen 1977 och därefter gick det bara bättre och bättre för varje år. 1984 nådde man Elitserien och därefter har man varit överlägset Skellefteå under en trettioårsperiod, med undantag för sista 4 åren då Luleå visserligen varit landets lag 2-3 men Skellefteå varit nummer 1.

Men under Luleås tid i elitserien från 1984 och framåt var vi oerhört starka under de första närmare tjugo åren och som regel lag 3-4 i landet, i princip alltid med när det vaknades slutspel och gick länge till minst semi. Tog ett Glud, har spelat final fyra gånger och som enda lag hållit sig kvar så länge att vi nu gör vår trettionde säsong utan att ens ha behövt kvala oss kvar.

Luleå Hockey och Skellefteå AIK är därmed i särklass mest framgångsrika bland lagen i norra Sverige. När det gäller meriter har Skellefteå fler men å andra sidan är flera av dessa från en tid med låg konkurrens och lättvunna medan Luleå har en lång och framgångsrik historia i den betydligt starkare Elitserien – Skellefteå har också haft toppar där, men väsentligen har man inte varit med eller, om man varit med, varit ett bottenlag.

Vilket lag är mest ”anrikt”?

Det kan nog ses som hugget som stucket. Jag kan förstå de som hävdar Skellefteå, jag kan också förstå de som hävdar Luleå.

Min väsentliga uppfattning är dock att det är meningslöst att tjafsa om. Personligen är jag glad åt både Skellefteå AIKs och Luleå Hockeys prestationer.

Däremot föraktar jag den pensionerade idiot som i åratal hävdat att Skellefteå är ”anrikt och fiiiint” medan Luleå är en ”uppkomling utan värde”. Den där jävla hatarmentaliteten bevisar för mig bara att vederbörande är en galenpanna. Inte oväntat har jag knäckt honom med fakta gång efter annan och nu anser jag att jag definitivt knäckt hans skitsnack om ”aaaanor” också. Helt j-a osannolikt hur det i Skellefteå kan finnas så många sluskar som inte klarar av att älska sitt eget hockeylag utan endast tycks få näring genom att hata andra lag. Inte speciellt överraskande att man funderar om snacket om inavel faktiskt stämmer...

Analys av lagen från Norrbotten och Norra Västerbotten under Försöksserien 1949-1975

Jag avstår alltså från södra Västerbotten men därifrån kan vi konstatera att de placerades i ”Södra Norrländska Division 2” eller ”Norra B” som den senare kallades med lag från mellannorrland som Alfredshem, WifstaÖstrand, Hffners och så vidrae. Ibland avancerade IFK Umeå till Division 1, och ibland Teg eller Sandåkern. I början av 70-talet slog IFK Umeå och Sanåkern ihop och bildade Burkölen.

Men nu tar vi lagen från norra Västerbotten och Norrbotten som historiskt hört ihop hela tiden. Fr o m 1952 bildade vi alltså en gemensam Division 2-grupp och fr om 1955 fick vi chans att avancera till Division 1 Norra.

Här kommer samtliga placeringar i Division 2 (Norra Västerbotten och Norrbotten) samt i Division 1 Norra under tiden 1952-1974

Redigerad kommentar

Den svenska hockeyeliten 1922-2014

När man diskuterar hockeyns historia i Sverige, och vill diskutera om man tillhört eliten under den historien, är det nödvändigt att ha en viss insikt om hur hockeyn i landet organiserats under denna tid.

Om någon hänvisar till bedrifter utförda för 50-60 år sedan kan man annars uppfatta att ”lag X tillhörde högsta serien, lag Y lyckades i slutspelet” att det motsvarar vad lag X eller lag Y skulle ha lyckats med under den struktur som gällt under senaste generationerna, dvs en elitserie med 12 lag varav 8 deltagit i slutspelet om SM, numera som matchserier på bäst av sju under kvartsfinal, semifinal och final, samt närmast under en Allsvensk serie på 16 lag inklusive att 0-2 lag avancerat från den nedersta eliten på 16 lag till den översta eliten på 12 lag årligen.

Så är det förstås inte.

Organisationen av hockeyn i Sverige har varierat väldigt från år till år men kan något så när beskrivas som tre perioder:

1.     1922-1948 Period 1: 26 säsonger av Oserien.

2.     1948-1974 Period 2: 26 säsonger av Försöksserien.

3.     1974-2014 Period 3: 40 säsonger av Elitserien (SHL)

Redigerad kommentar