Luleå HF

Game seven. Igen.

Det känns alldeles overkligt att vi ska ha kunnat ta oss dit. Med alla skador och spelare vi tappat och med alla zebrainsatser som tyckts ägnade åt att bli av med Luleå ur slutspelet snarast möjligt.

Försöker tänka objektivt. Inser då att ett lag, som vunnit serien och bara har att städa bort en ynklig motståndare som knappt undvek kval men slirade sig in på en tiondeplats, men plötsligt står med 3-3 i matcher, måste ha det extremt jobbigt. Och att de helt oväntat funnit att deras under serien så extremt hyllade försvarsspel övertrumfas av en motståndare vars försvar växt till en gigantisk mur inklusive en målvakt som tar allt som överhuvudtaget är möjligt att ta. Hur ska de kunna göra sitt bästa när de är så enormt pressade och självförtroendet är som bortblåst?

Men på andra axeln sitter en annan korp och viskar "Minns Håtunaleken: I Plastvida arena när de hade 7-0 mot oss efter två perioder och sågade igenom vårt försvar som en glödhet motorsåg i smör".

Jag förstår inte var vi är, hur vi kom dit eller ens vad vi har här att göra. Ännu mindre vad som kommer att hända om sex timmar.

Men jag vet varför vi älskar hockey.