Inledningsvis hade jag invändningar mot honom, eftersom Wikegård (med sin förkärlek för dödligt våld på hockeyis) kidnappade honom. Vilket innebar att Sanny kom att förespråka att spelare var i sin fulla rätt att sikta in sig på att dela ut fruktansvärda tacklingar med stenhårda axelkåpor i ansiktet på motståndare. Dessutom att delta i Wikegårds skratt när Joakim Lindström helt utan att bli bestraffad omotiverat slog klubban i ansiktet eller på pungen på oförberedda motståndare "den Jocke, den Jocke, hi hi hi".
Men han har skärpt sig. När det gäller övervåld på hockeyis vet han nu bättre och har anpassat sig.
Så senaste åren har han fullt utvecklats till en klippa, en person man kan lita på och som kan se och kommentera det som händer på isen med erfarenhet och kompetens.
Nu publicerar han sin "hockeynekrolog" över Bulan och det är så välskrivet att det är värt att delvis* publiceras här.
*Jag eliminerar första bokstaven i Sannys krönika, så har jag per definition inte äopypastat allt;-)
Sanny:
homas ”Bulan” Berglund är en av SHL:s största profiler genom tiderna.
Nu tackar han för sig. Jag tror definitivt att det är fler än mig som hoppas att han kommer återvända igen.
”Bulan” har varit Luleå trogen i 17 säsonger som spelare och sedan 16 som tränare. Han var med som spelare vid klubbens första SM-guld 1996 och coachade hem Luleås andra guld i fjol. Det är därför ingen överdrift att säga att han är klubbens största genom tiderna.
Luleå har under Berglunds nio säsonger som tränare (under denna sejour) varit synonymt med disciplin, hårt jobb och en kompromisslös lagmoral. Han har satt samma krav på det hårda jobbet oavsett om det varit en junior eller en stjärnspelare. Den strukturerade, hårt arbetande- och kompromisslösa hockeyn, som under hans första år ibland stämplades som tråkig, har över tid visat sig vara tämligen framgångsrik.
”Bulans” engagemang och driv har smittat av sig på omgivningen. Att se honom i båset under match ger en bild men spelare jag pratat med vittnar om en helt annan. Det har funnits en värme och humor i hans ledarskap vilket i kombination med hans ärliga framtoning gjort honom både respekterad och långvarig i en samma klubb.
Som spelare var han likadan. Hänsynslös mot sig själv och beredd att offra allt för att laget skulle vinna. Om det så var att ta en tackling eller köra upp en klubba mellan motståndarens ben för att hånle retfullt. Jag minns hur vi som spelare kunde vara fullkomligt galna på honom så till den grad att det nästan blev personligt.
Utanför isen var han dock trevlig och avslappnad de gånger man sprang på honom. Som tränare upplever jag att han varit likadan. Det som verkligen sticker ut är hur har älskat Luleå och stått upp för klubben. Han har nog tagit det personligt om Luleå förlorat eller om någon pratat illa om klubben vilket jag själv fått erfara.
Berglund har byggt upp något som sträcker sig långt bortom enskilda resultat. Han har format en identitet och ett sätt att spela på, han har höjt kravställan i vardagen och gjort Luleå till ett ständigt topplag.
Säsongen 19/20 var Luleå seriens i särklass bästa lag och storfavorit i det slutspel som ställdes in när pandemin lamslog en hel värld. 2022 förlorade Berglunds Luleå (det är oftast så vi benämnt dem som) match sju hemma mot Färjestad i en fullkomligt lysande finalserie. Revanschen och SM-guldet kom i stället i fjol när Luleå lyfte sitt spel och i slutändan var helt ostoppbara.
I år räckte de inte riktigt till. De har gjort det bra utan att riktigt få det att lyfta. Likväl tog de sig till en semifinal vilket säger väldigt mycket om vilka förväntningar som numera finns på Luleå.
33 år i samma klubb är respekt. År av envishet, aldrig fuska eller aldrig ta ledigt från jobbet.
Sådant sätter avtryck och kommer kunna leva vidare och vara en del av Luleås DNA.
Allt har dock sin tid.
Det kan, hur mycket än Berglund gjort och betytt för Luleå, vara utvecklade och bra att gå vidare. En en ny röst och nya ögon kan ge gruppen ny energi.
En sak är dock säker. De nya tränarna kommer att bygga vidare på och förädla det som Thomas ”Bulan” Berglund byggt upp.
Det är inte alla tränare som lämnar ett sådant arv efter sig.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
38% (22)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
Inledningsvis hade jag invändningar mot honom, eftersom Wikegård (med sin förkärlek för dödligt våld på hockeyis) kidnappade honom. Vilket innebar att Sanny kom att förespråka att spelare var i sin fulla rätt att sikta in sig på att dela ut fruktansvärda tacklingar med stenhårda axelkåpor i ansiktet på motståndare. Dessutom att delta i Wikegårds skratt när Joakim Lindström helt utan att bli bestraffad omotiverat slog klubban i ansiktet eller på pungen på oförberedda motståndare "den Jocke, den Jocke, hi hi hi".
Men han har skärpt sig. När det gäller övervåld på hockeyis vet han nu bättre och har anpassat sig.
Så senaste åren har han fullt utvecklats till en klippa, en person man kan lita på och som kan se och kommentera det som händer på isen med erfarenhet och kompetens.
Nu publicerar han sin "hockeynekrolog" över Bulan och det är så välskrivet att det är värt att delvis* publiceras här.
*Jag eliminerar första bokstaven i Sannys krönika, så har jag per definition inte äopypastat allt;-)
Sanny:
homas ”Bulan” Berglund är en av SHL:s största profiler genom tiderna.
Nu tackar han för sig. Jag tror definitivt att det är fler än mig som hoppas att han kommer återvända igen.
”Bulan” har varit Luleå trogen i 17 säsonger som spelare och sedan 16 som tränare. Han var med som spelare vid klubbens första SM-guld 1996 och coachade hem Luleås andra guld i fjol. Det är därför ingen överdrift att säga att han är klubbens största genom tiderna.
Luleå har under Berglunds nio säsonger som tränare (under denna sejour) varit synonymt med disciplin, hårt jobb och en kompromisslös lagmoral. Han har satt samma krav på det hårda jobbet oavsett om det varit en junior eller en stjärnspelare. Den strukturerade, hårt arbetande- och kompromisslösa hockeyn, som under hans första år ibland stämplades som tråkig, har över tid visat sig vara tämligen framgångsrik.
”Bulans” engagemang och driv har smittat av sig på omgivningen. Att se honom i båset under match ger en bild men spelare jag pratat med vittnar om en helt annan. Det har funnits en värme och humor i hans ledarskap vilket i kombination med hans ärliga framtoning gjort honom både respekterad och långvarig i en samma klubb.
Som spelare var han likadan. Hänsynslös mot sig själv och beredd att offra allt för att laget skulle vinna. Om det så var att ta en tackling eller köra upp en klubba mellan motståndarens ben för att hånle retfullt. Jag minns hur vi som spelare kunde vara fullkomligt galna på honom så till den grad att det nästan blev personligt.
Utanför isen var han dock trevlig och avslappnad de gånger man sprang på honom. Som tränare upplever jag att han varit likadan. Det som verkligen sticker ut är hur har älskat Luleå och stått upp för klubben. Han har nog tagit det personligt om Luleå förlorat eller om någon pratat illa om klubben vilket jag själv fått erfara.
Berglund har byggt upp något som sträcker sig långt bortom enskilda resultat. Han har format en identitet och ett sätt att spela på, han har höjt kravställan i vardagen och gjort Luleå till ett ständigt topplag.
Säsongen 19/20 var Luleå seriens i särklass bästa lag och storfavorit i det slutspel som ställdes in när pandemin lamslog en hel värld. 2022 förlorade Berglunds Luleå (det är oftast så vi benämnt dem som) match sju hemma mot Färjestad i en fullkomligt lysande finalserie. Revanschen och SM-guldet kom i stället i fjol när Luleå lyfte sitt spel och i slutändan var helt ostoppbara.
I år räckte de inte riktigt till. De har gjort det bra utan att riktigt få det att lyfta. Likväl tog de sig till en semifinal vilket säger väldigt mycket om vilka förväntningar som numera finns på Luleå.
33 år i samma klubb är respekt. År av envishet, aldrig fuska eller aldrig ta ledigt från jobbet.
Sådant sätter avtryck och kommer kunna leva vidare och vara en del av Luleås DNA.
Allt har dock sin tid.
Det kan, hur mycket än Berglund gjort och betytt för Luleå, vara utvecklade och bra att gå vidare. En en ny röst och nya ögon kan ge gruppen ny energi.
En sak är dock säker. De nya tränarna kommer att bygga vidare på och förädla det som Thomas ”Bulan” Berglund byggt upp.
Det är inte alla tränare som lämnar ett sådant arv efter sig.
Det gör bara de största.
Thomas ”Bulan” Berglund är definitivt en av dem.