250kg kärlek

Nu jäma tuppen ska det bli fiska av. Så snart ryggen är bättre vill säga. Har åkt på ett seglivat ryggskott som inte vill ge med sig. Går på diclofenac sedan någon dag tillbaka och redan känns det bättre.

Med den minskade värken väcks abstinensen efter fisket också. En hel sommar utan fiske i princip. Tiden har inte funnits och handen på hjärtat är jag inte särskilt road av sommarfisket. Okej, det ska vara att lura någon vårgädda kanske men i övrigt...njae.
Eller jo, rockenkläckningen runt midsommar, den är häftig. Då rödingen kommer fram från deras gömmor för att i lugn och ro äta upp sig efter vinterns relativt dåliga mattillgång.

Den som inte upplevt ett vatten med röding då rockenkläckningen expolderar har verkligen missat något. Det är något så häftigt att det är svårt att beskriva med ord. Det finns tillfällen då jag besökt min favorittjärn då jag varit helt hundra på att det inte finns någon fisk i den. Det kan vara spegelblankt på ytan, bra med insektsliv på vattenytan, men inte ett vak, inte ett liv i övrigt. För den som inte varit till denna tjärn och möts av detta lugn tror jag att personen i fråga aldrig åker dit igen. Men det är detta som är charmen med fisket, nyckfullheten.

Två tillfällen hann jag med innan midsommar att besöka denna tjärn i sommar. Vid båda tillfällena kläcktes rocken och det var rätt bra med fart i vattnet. Stora munnar som lugnt och försiktigt var upp till vattenytan och nyfade i godan ro. Båda tillfällena drog vi fisk, men det var inte det där hysteriska som jag varit med om tidigare. Men jag ser fram mot det nu i stället.

Den absolut bästa gången jag varit med om var nu tidig höst. Det var den första gången jag besökte denna tjärn skall tilläggas. Vi kom dit runt 17-tiden och första timmen var ett enda stort gäspande. Inte ett liv, inte ett vak, inte nåt. Jag var tämligen säker på att den jag blivit tipsad av satt hemma och skrattade åt mig hur lättlurad jag var. Och vad skulle min fiskepolare tycka? Jag var eld och lågor över detta vatten och hade lovat att nu skulle vi minsann dra fisk.
Ungefär efter en timme så lugnade sig blåsten en aning. Någonstans där ute i kruset av vågorna tyckte jag mig höra några tunga vak. Men jag kunde inte lokaliera dem, utan det var en känsla jag hade.
Då började det hända saker. Min polare höjde rösten en aning och sade att han hade något på. Grejen är den att jag visste inte vad för fisk som fanns i tjärn mer än att det fanns ädelfisk. Men vilken sort och hur stor hade jag ingen aning om, "åk till XXXXXXXXX, där får ni fisk" hade min tipsare sagt.
Efter en stunds drillande så landade Lennart sin fisk, en präktig rödbukad röding på 7-8 hg. Wow, liksom. Kanske hade vi hittat ett vatten rätt nära från där jag bor som inte någon fiskat i på 10-talet år...med allt det kunde innebära.

Eld och lågor efter fångsten så började mina kast att blir mer trovärdiga, med större känsla än den tidigare timmen. Jag kastade med en blå, 9 gr, Lotto-spinnare. Den har visat sig vara riktigt effektiv i andra Ljustorpssjöar på framförallt öring. Det hann inte gå många minuter innan det tog stopp för mig också. Med ett UL-spö i handen och flätad lina blev det en spännande kamp. Jag lyckades landa en röding, lite större än den Lennart lite tidigare dragit. Nu pumpade adrenalinet rejält. Det var fin fisk skall tilläggas, som tyvärr var på tillbakagång. Såg ut som att de hade varit större men med åldern tappat lite i vikt.

Nästa kontakt med fisk kommer jag nog aldrig att glömma. Detta trots att det var Lennart som fick känna den. Han ropade på mi´g att jag skulle skynda mig till honom för att få se något jag sällan/aldrig hade sett. Jag vevade upp och sprang dit. Jag hann se skymten av en röding som uppskattningsvis inte vägde under 3kg, fet som få och riktigt röd och grann. Svetten pärlades i pannan och hjärtat slog många fler slag än normalt. Vilken fisk, fanns det såna verkligen? I den här tjärnen? My gosh! Nu lyckades inte Lennart landa den utan den slet sig alldeles intill strandkanten så något bildbevis har jag inte. Jag vet vad jag såg och det var inget litet.

Fisket fortsatte därefter med gott resultat. Vi landade ett gäng rödingar till, i ungefär samma storlek som de vi lyckats landa, runt 7-8 hg. Tror att jag fick någon öring också. Mörkret började falla och vi bestämde oss för att bege oss till bilen. Som alla fiskevatten där det fortfarande finns naturliga bestånd i Ljustorp skall det vara en bit från vägen. annars är de ganska snart utfiskade. Problemet var att vi inte hittade på vägen vi hade gått så det blev en timme med funderingar och huvudbry innan vi prickade rätt.

Efter denna gång så har jag varit dit ett tiotal gånger till. Ibland har det varit bra, andra gånger har det varit helt dött. Det jag lärt mig är att vill man ha röding skall man besöka tjärnen någon vecka innan midsommar då rocken kläcks eller nu i Augusti om vattnet har hunnit kylas ner efter sommarens värme. Rödingen är en typisk kallvattenfisk som trivs i kalla vatten. Så snart temperaturen stiger i vattnet går det ner i vila oftast på djupt vatten där temperaturen är behaglig. Då är det mycket svårt att locka fram dem, för att inte säga omöjligt. Men när vattnet börjar kylas ner, som nu, då blir rödingen mer aktiv igen och börjar sin jakt för att äta upp sig för att klara vintern då isen lägger sig och insektslivet avtar.

Jag har aldrig testat första isen på denna tjärn men har jag hälsan och tiden ska jag göra det i år. Jag tror nämligen att det kan vara riktigt bra då. Jag har testat vinterfiske på denna tjärn 4-5 gånger men aldrig fått något. Jag har haft ett hugg på kanske 25-30 timmars fiske under vintern. Det förvånar mig. Så mycket fisk som finns i detta vatten, var tar de vägen på vintern? Jag har borrat runt hela tjärn, lodat, sett att det finns fisk men inget tycks locka? Jag är van med att rödingen gärna hugger på vårkanten då värmen kommer och isen tunnas ut. Sista gången jag var där var vintern för två säsonger sedan. Allt var perfekt. 10 cm tjock is, solen sken från klarblå himmel, säkert 5-6 grader varmt och i princip vindstilla. Men icke, inte ett hugg, inte en tillstymmelse till fisk på hela dagen. Då hade jag, skall nämnas, med mig en kille som är oerhört duktig på vinterfiske. Mycket märkligt.

Nåväl. Nästa vecka skall jag nog dit igen. Det borde vara på gång. Dessutom har jag funnit ytterligare ett vatten som blivit bortglömd efter att ha varit ett VIP-vatten för SCA för många herrans år sedan. Där drog en vän till mig en öring på drygt 2 kg i somras och där tappade jag en fisk som slet av linan som skulle hålla för nästan 5kg. Där har min fiskekompis sett en röding som han aldrig sett maken till tidigare. Så, det är bara att börja ladda. Min frus bror kommer dessutom ner ikväll och blir kvar några veckor. Så allt är upplagt för några spännande fiskeveckor i Ljustorps djupa skogar.

Om nu ryggen håller, vill säga. Jag återkommer med besked hur fisket gått.

Vilken vinter vi har haft. Jag har svårt att minnas när vi hade en sån snörik vinter, och så kall. Det har ställt till det en aning. Mina fiskedagar har varit få, antingen p.g.a. kyla eller så har flunsan härjat.
09/10 går till ett av de sämsta vintrar när det gäller fiskelycka för egen del. Det är nästan pinsamt att berätta. Men men, alltid förnöjer det någon människa.

Först av allt vill jag tillägga att jag har årets höjdpunkt kvar. Vi åker på onsdag till Arjeplog och de riktigt svettiga vatten som finns där och som inte så många får chans att fiska i.

Här en bild på väg till ett av de vatten vi skall besöka.

Stället vi åker till heter Vuonatjviken. Att vi ens känner till stället beror främst på mig som efter en oförglömlig resa i sommar upp mot Vaimok lärde känna Per-Erik, han som körde helikoptern dit. Han berättade under resans gång att han och hans fru Eva hade en camping dit många sökte sig under vinterhalvåret. Och på den vägen är det...

Det är alltså en fantastiskt område där man förblindas av den mäktiga massiven och dess omgivning.

Nåväl, vi får se vad denna resa ger för minnen. Vi har inte varit där än och jag har ingen koll på om det verkligen är ett ställe att rekommendera. Vad jag vet är att sommarens fiske var ett fiske som man inte upplever så många gånger under sitt liv. Dessutom är halva nöjet att få uppleva naturen. Jag längtar!

Tillbaka till året som gått.

Som jag sagt så har det verkligen inte varit en säsong som jag kommer att minnas. Det har varit en grym vinter, endera har det snöat så att man inte ens tänkt på att åka ut. Eller så har det varit så kallt att fiske inte lämpar sig. Eller så har jag haft flunsan, oförmögen att orka mig ut för att fiska.
Min säsong började relativt sent eftersom vi åkte till Thailand i mitten av December och var där i nästan en månad. Innan vi for så vågade man sig inte ut på isen eftersom den inte var speciellt tjock. Vi gjorde faktiskt våra försök men insåg våra begränsningar då en av oss gick igenom.

Tänk på att isen kan vara förrädisk.

 Så mitt fiske startade efter att jag kommit hem från Thailand. Första dagen jag packade väskan var i mitten av Januari. Vi åkte iväg till en tjärn som ligger inom Öbacka fiksevårdsområde där man hade planterat in en hel del fisk. Jag, Freddan och Micke var de som skulle ta dom...

Efter en trög start, utan ett napp på nära två timmar, så började vi att känna lite fisk. Små försiktiga nafs där inget ville hugga sådär direkt. Vi bytte våra blänken mot mindre saker, balansare och mormyska, men fortfarande var det trögt.
Till slut lyckades Micke landa en grann röding på sådär 7-8 hg och hoppet levde.

Lägg märke till hur blött det är...samt fenan på rödingen som inte är vacker.

Resten av dagen var trög, inte speciellt mycket hände. Vi lyckades dock landa två rödingar till som jag inte fotograferade.

Nästa anhalt var Lapptjärn. Ett fiskevatten som SCA/Östrand äger rätten till. Där får man fiska om man antingen jobbar där eller så får man följa med som gästfiskare. Det här är en liten tjärn men med massor av inplanterad fisk. Här är det nästan omöjligt att bli utan fisk. Vi lyckades väl sisådär, det var helt klart dåligt fiske men lyckades trots allt landa en enda liten röding.

Ingen skönhet men bättre än första bilden. Även om man inte ser stjärtfenan så är den betydligt snyggare.

Det hann inte gå mer än två dagar så var vi upe på Lapptjärn igen. Vi ville ge det en chans till, det finns mycket, och grov fisk där, och vi tyckte att det senaste besöket inte var tillräckligt bra. Full av förhoppning i -27 grader skulle vi ta dom. Det var en bitande kyla som inte var särskilt snäll mot oss under morgontimmarna. Blåsten var ihärdig och vid något tillfälle undrade jag vad som får den inbitne fiskaren att ge sig ut i detta väder?
Fisken lyste med sin frånvaro. Vi hade bra med hugg under förmiddagen men inget som ville upp och faktiskt blev vi helt utan fisk den här dagen. Det var en ordentlig bom som verkligen satte fiskepsyket i bryderier.

Bilden är tagen men symboliserar väl den dag jag var med om.

Alla ni som bor i Sundsvall vet sedan hur resten av Januari och stora delar av Februari såg ut. Svinkallt och massor av snö. Inget direkt idealiskt fiskeväder. Därför lät jag saker bero in i Mars då det äntligen blev lite värme och fina fiskedagar.

Vi åkte upp till svärmor på sportlovet. I nära anslutning till hennes hus ligger en sjö som är riktigt bra. Sjön heter Sandträsk och har de flesta fiskar boende hos sig. Det som gör denna sjö så bra är att den inte är speciellt hårdfiskad och att man sätter ut massor av röding varje år. Dessutom har man byggt lekbotten till rödingen och jag vet att rödingen reproducerar sig (har fått många små rödingar....)
Ni kan göra ett besök genom att besöka www.sandtraskfiske.se
Där finns många fina bilder och även information om sjön.

Jag vill inte gå händelserna i förväg men det blev inget vidare fiske i Sandträsk heller. Det måste bero på den karga vintern och att rödingen gjort sig beredd på en vargavinter. Det är sällan jag varit med om makn till dåligt fiske. Inte ens mörten ville hugga i Sandträsk och det säger inte lite. Däremot har jag sällan/aldrig fått aborre eller sik i sjön men nu fick vi några. Helt klart är att väder och vind inte var det rätta för rödingfiske.

Sonen kom ner och dominerade...

Nu gick jag inte helt lottlös från sandträsk. Vi fick en del röding. Men för att vara en sjö där man blivit bortskämd med att dra 15-20 fiskar per dag, där man varit tvungen att lösa flera fiskekort så var det dåligt.

Här en grann Sandträskare i vacker röd-vit skrud

Här kommer några bilder på vacker röding från Sandträsk. Personligen gilar jag denna bil bäst. Så vacker, så långt ifrån uppodlad det går att komma. Fjällets Greta Garbo.

Nu kan det bli riktigt bra fiske under våren. Jag skulle tro det i alla fall. Rödingen har förmågan att som en björn äta upp sig och leva sparsamt under vintern. Men när värmen kommer, när föda dyker upp, ja då kan inte ens rödingen låta bli. Därför tror jag att våren blir enorm. Många isdagar är kvar och dessa dagar kommer att bli riktigt häftig.

Hoppas att hälsan får vara med mig. Då bör rödingarna se upp, nu är det dags att ta dem.

Skitfiske!!!!

3 viktiga poäng i kvällens match mot Djurgården. 3 nödvändiga poäng dessutom. Frågan kvarstår dock: var kvällens vinst det bästa som kunde hända Timrå IK? Nej, jag tror inte det.

Nu skulle jag tro att Challe sitter säkert minst två matcher till. Vinner laget någon av dessa matcher lär föreningen förlänga med Challe ytterligare några matcher, och så kommer det antagligen fortsätta. Det är just det här jag är orolig för. Jag tycker nämligen att Challe får och har fått ut alldeles för lite av laget. Vi är inte så dålig som tabellen visar. Vi har ett lag som åtminstone bör nå en relativt komfortabel slutspelsplats. Och visst, det bästa är om Challe fick stanna och att laget plötsligt börjar klättra. Men finns några som helst tecken att laget helt plötsligt skulle vända denna trend? Jag har svårt att se det.

Oavsett vad som händer med Challe skulle jag tro att vi väldigt snart kommer få se ett par nyförvärv i Timrå. Jag hoppas att det blir klasspelare. Tiden finns inte att exprimentera, nu gäller det att finna säkra kort som vi vet levererar. Det kommer också att kosta pengar, men bättre det än att försöka sig på en kvalserie som kanske innebär degradering. Det kommer bli dyrt, såväl ekonomiskt som sportsligt. Jag skulle också helst se med dessa troliga nyförvärv, att Challe får kliva åt sidan. Jag tycker fortfarande att han inte får ut det jag och fler med mig anser vara tillräckligt bra, med tanke på spelarmaterial.

Nåja, med all sannolikhet får jag nöja mig med att föreningen meddelar att man förstärker truppen med 1-2 forwards och nån back på korttidskontrakt. Och ja, det är väl bättre än ingenting, även om jag med en dåres envishet är övertygad om att Challe är en energitjuv som skulle göra föreningen en tjänst genom att ställa sin plats till förfogande.

Skönt hur som helst med tre pinnar i kväll. Och grattis Challe! Du lyckades förlänga din anställning en tid till.

Jag blir så less. Less på människor som förstör för andra. I mitt senaste inlägg tog jag upp det "fusk" som bl.a. skett i Landösjön. Fiskare som tar för många fiskar, eller för små.
I dagens lokaltidning står att läsa om ytterligare en avart människor, nämligen de som står långt upp vid Bergeforsens laxodling och rycker fast stor fisk. Om det är för att sälja eller för att visa upp sin trofé för släkt, vänner och kompisar står skrivet i stjärnorna. Men en sak är klar: oavsett motiv så är alla totalt idiotiska. Jävla sätt, helt enkelt.

Artikeln (tyvärr en av massor) finns på länken http://st.nu/start/timra/1.1331632 . Jag var personligen där då polisen ertappade dessa "idioter". Dessa ryckte på axlarna efter att ha klippt linan och liksom visslade som om inget hade hänt. Det jag såg innan polisen kom dit var något helt annat. Trekrokar som var ca 10 cm bred satt på linan. Trekrokarna kastade ut och sedan så rycktes de in. Jag vet inte hur många laxar dessa personer bärgade innan polisen kom men jag skulle tro att ett tiotal landades. Dessvärre skulle jag tro att kanske 20-30 andra laxar råkade ut för trekroken och blev allvarligt skadad. Dessa fiskar går fortfarande i älven till dess att fisken blir så svag att den inte orkar leva längre.

Personligen funderar jag på om inte UDN-sjukan (en sjukdom som härjar i Indalsälven där fisken råkar ut för någon typ av svampsjukdom som i värsta fall leder till att fisken får ett hål rakt igenom kroppen) har uppkommit just p.g.a. dessa ryckfiskare som härjar i älven.

Tills vidare tycker jag att man ska förbjuda all typ av fiske 1000 meter nedanför kraftverket så att fisken i lugn och ro får uträtta det den simmade dit för. Vi människor klarar inte av att hantera vissa situationer, t.ex. att se så mycket grov fisk stå och trängas uppe vid dammluckorna.

Som sagt: vad driver den entusiastiska fiskaren? Jag tyar icke längre.

Jägarna, har ni sett den filmen? Personligen måste jag säga att det är en av de bättre svenska filmer som spelats in under senare tid. Det är en rulle som man kan se om och om igen. Den beskriver verkligen det "ursvenska" med jakt och den bild medelsvensson har om jakt och Norrland.

Nu kommer efterföljaren till Jägarna, nämligen Fiskarna.

Ett krig har blossat upp i Jämtland, i och runt om den sjö som en del väljer att beskriva som "Sveriges bästa rödingsjö". Jag talar om Landösjön. Låt mig först av allt, innan jag går in djupare i diskussionen, säga att: jag aldrig skulle låta mig själv att kalla denna sjö för Sveriges bästa rödingsjö. Hur svårt kan det vara att få tillstånd en sjö fylld med röding där man odlar arten och där de mer vilda rödingarna står vid kassarna och äter sig dyngmätt på den mat odlingen ger till de sina? Hur svårt kan det vara, på en skala?

Tydligen om man får tro tidningarna så har en herre från Njurunda besökt Landösjön och tagit för mycket fisk. 10 stycken/dygn är det som gäller. Som ni alla vet är regler till för att följas. Bryter man mot regler får man ta konsekvenserna. Just i detta fall så blir personen "tagen på bar gärning" av tillsynsmän och blir sedermera livstidsavstängd från sjön. Personen tar kontakt med tidningen och gråter ut sin version av det inträffade.

Den tjuvfiskande personen hävdar att han inte alls begått något brott medan tillsynsmännen hävdar att mannen tagit två fiskar för mycket. Kontentan av det hela blir att mannen stängs från Landösjön på livstid. Man får anta att det finns fler och mer graverande bevis för att denna person vekligen systematiskt missbrukar de regler som satts upp för fisket i sjön. Annars måste jag säga att dessa tillsynsmän och det beslut som LFVO kommit fram till bör omprövas. Jag kan väl aldrig tro att det lagbrott personen gjort sig skyldig till skall, i fiskeögon mått mätt, innebära fiskelagens strängaste straff? I så fall får någon vänlig själ förklara för mig varför.

Dock verkar hela denna sjö, by eller you name it, vara ytterst infekterad. Det kastas stora mängder dynga åt alla håll. Det är tillsynsmän som nätar i sjön hur de vill, personer på odlingen som rammar båtar eller "klyktattare" som tar med sig laxrom från Bergeforsen (Indalsälven) som kan smitta hela beståndet av röding och annan fisk i Landösjön. Allt detta för att sko sig själv.
I ena lägret finns männsikor som tror på LFVO, i det andra lägret återfinns de som förefaller ha hamnat på kant med fiskevårdsföreningen. En sak är säker: det är inte ens fel att två träter. I detta fall tror jag det stämmer till 100%.

Som tur är skiter jag uppriktigt sagt i vad som händer i denna sjö, förutom en sak. Jag ser med spänning fram mot påföljderna för detta överfiske som denna fiskare gjort sig skyldig till. Blir påföljden "livstid" så tappar jag än mer tilltron i att människor utan statliga myndigheters inverkan skall bestämma påföljd när ett "brott" begås. Det är ett patetiskt straff för ett ganska harmlöst brott.

För er som vill följa med debatten så kan ni följa den på denna länk: users4.smartgb.com/g/g.php?a=s&i=g40-02070-53

Landösjöns hemsida:  www.landosjon.se/ 

Artikeln som har vållat den infekterade stämningen: ltz.se/nyheter/krokom/1.1308736

Då fortsätter vi reseberättelsen. I detta avsnitt tänkte jag ta upp fisket dag för dag så långt jag kommer i håg.

Tisdag: Vi startade vår helikopterfärd klockan 8 från utgångsplatsen i Tjärnberg. Där märktes det att vi kommit till ett fiskeparadis. Campingen var fylld av husvagnar och skotrar. Många av dem som stationerat sig däruppe var nog där både sommar som vinter. Och det är ju ett paradis även på vintern.
Klockan hade passerat 8,20 då vi landade uppe i Sarekjåkkå, stället där vi skulle spendera 4 dygn enbart på fiske. Vi var rätt hetsiga att få upp tält och plocka upp allt så det var klart. Sedan skulle vi dra iväg på fiske. Jag skulle tro att vi började fiska runt 10-snåret. Och vad händer? Jo Janne slänger ut en nymf med en lite blyskalle så den gick lite under vattenytan och PANG så smäller det. Första kastet, första kastet!!!!
Snacka om att man bli eld och lågor. Janne skriker till oss andra att han såg fisken och att det var en röding. Tyvärr slet den sig rätt omedelbart. Men just Jannes ord, att det var en röding, det fick mig att gå igång. Som jag har sagt tidigare så är rödingen den fisk jag helst vill ha. Jag tycker fisken är så vacker med sin röda buk och sina vita fenor.
Jag började så smått att fiska en bit längre bort från Janne. Och rätt vad det är så har Janne ytterligare en fisk. Den här gången lyckades han landa den. En otroligt vacker öring på ca 5 hekto med knallvit buk. Det tog inte så lång tid innan jag hade en. Jag hade bestämt mig för att köra med min favoritfluga, en torrfluga som heter streaking caddie. Den brukar vara ett säkert val. Jag själv binder inte flugor men det gör Lennart, på ett alldeles föredömligt sätt. Han hade dessutom sett till att jag hade min flugask full med dessa läckerheter. Det skulle visa sig vara ett ganska smart val då rätt många flugor blev "uppäten" under veckan.

Bild tagen på en Streaking caddie

Det tog inte alltför många minuter innan jag lyckades kroka en öring. Ingen stor, kanske 3-4 hekto men nu fick jag verkligen ett bevis på hur lite mat det verkade finnas i denna älv. Fanns det fisk inom rimligt avstånd från flugan så small det. Och fisken var helt vild. Jag hade lätt kunnat tro att den första öring jag fick vägde närmare kilot. Striden var helt sjuk, öringen rusade, hoppade och var helt galen. Jag imponerades av den vackra färgen på öringen och den alldeles vita buk den hade. Jag har aldrig sett något liknande. Tyvärr var öringen ganska mager vilket visade på att det var rätt lite föda. Å andra sidan kan det vara en fördel då fisken måste äta det som erbjuds. Det skulle också visa sig under resans gång att så var fallet. Timmarna gick, vi gick tillbaka till vår tältplats och åt lunch. Sedan fortsatte vi vår väg uppåt älven för att undersöka fler platser. Där vi fiskade på tisdagen var i ett sel. Ett sel är för den som inte vet det en del av älven där älven blir väldigt stor och ser nästan ut som en sjö. Lugnflytande vatten dit fisken ofta går och ställer sig i väntan på att matklockan ringer. Sedan är det så också att bästa tiden för denna typ av fjällfiske är natten. Fisken blir betydligt mindre rädd och det är oftast då de riktigt stora går upp.
Alldeles intill vår tältplats så drog selet ihop sig och skapade en forsnacke där det så riktigt svettigt ut. Där var en idealisk plats för fisken att stanna till och vänta på maten som rann dit. Tyvärr visade det sig att denna plats inte levde upp till våra förväntningar förrän dagen vi skulle åka hem, men det återkommer jag till senare.

Dagen fortskred och kvällen infann sig. Vi avslutade faktiskt vårt fiske ganska tidigt den här kvällen. Vi var alla trötta och bestämde oss för att försöka sova ut så vi var redo för onsdagen, pigga, fräscha och utvilade. Dessutom var tisdagen ingen vidare väderdag. Det regnade från att vi kom till vi gick och lade oss. Detta skulle också bli den kallaste natten för vår del. Även om vi bytte till torra kläder så var allt så rått och när termometern visade +7 grader så blir det inte så varmt. Blåser gör det dessutom nästan jämnt. Det finns liksom inget som skyddar för blåsten, kalfjäll så långt ögat når.
Summerar vi dagens fiske skulle jag tro att det landades ett 25-30 tal fiskar, alla omkring 4-6 hekto. Däremot tappade jag en riktigt fin bit och Lennart likaså. Lennart tappade sin genom att kroken gick av och det var märkligt. Skulle tro att detta var fiskar på en bit över kilot, kanske t.o.m. närmare två. Tråkigt att ingen röding ville ha våra flugor. Frågan var väl om det var så mycket röding i älven.

Onsdag: Vi vaknade vid 6-tiden på onsdag morgon. Jag skulle väl, utan att överdriva kunna säga att, jag har sovit i en skönare "säng". Jag hamnade på en sten och ryggen mådde inte sådär jättebra när jag klev upp. Då jag desutom har lite problem med leder så var det riktigt stelt innan jag fick jobba igång kroppen. Både jag och Lennart konstaterade då vi vaknade att smattret på tältduken hade slutat. Detta bådar gott, inget regn...
Däremot lät det som det blåste rätt kraftigt. Ut med huvudet utanför tältet och mycket riktigt: det hade slutat regna, däremot hade vinden vänt och ökat i styrka. Molnen såg inte lika skräckinjagade ut som igår så det fanns ett visst hopp om att vädret skulle bli bättre. Efter en frukost bestående av varma koppen och mjukmackor med mjukost så bestämde vi oss för att testa några av de sjöar som fanns en bit upp på berget. Dessa sjöar har bildats efter att smältvattnet runnit ner från berget och bildat stora sjöar. Dessa sjöar rinner sedan ner i älven. Detta gör att fisken, vid högvatten, kan jobba sig upp för dessa flöden och placera sig i sjöarna. Här skulle det visa sig vara lättare att få större fisk.

Vi plockade ihop det vi skulle ha med oss eftersom det var en bit att gå, sedan bar det av. Det var inte helt lätt då vi kom upp att hitta alla små sjöar utan här fick vi följa alla flöden och rätt vad det var dök det upp en sjö bakom en bergsknall. Vädret hade stabiliserats, klockan var väl vid 10-tiden. Blå himmel började visa sig och det kändes som att vinden höll på att mojna. Nu var det kanske inte säkert eftersom dessa sjöar ligger mer på ställen där vinden kanske inte når. Men det kändes så.
Jag kan samtidigt nämna det att det hade regnat väldigt mycket veckan innan vi kom till Sarekjåkkå. Vattennivån hade stigit med ca 25 cm, vilket inte är helt lyckat. Sånt kan få den mest oskygga fisk att gå undan och vänta in lägre vattenstånd. Detta skulle visa sig under senare delen av resan. Ju lägre vattenstånd desto större chans att lura stor fisk.
Fisket i dessa sjöar var väl med blandade resultat. Vi fick säkert ett 20-tal öringar, ingen röding. Men fortfarande var det ingen riktig storlek på fisken, ja förutom en som jag lyckades landa. Den hade varit riktigt stor om den hade fått normalt med mat. Ett gigantiskt huvud på en tanig kropp. Så skulle man kunna beskriva den öringen. Den vägde dryga kilot men hade antagligen vägt det dubbla med mat i magen. Skillnaden på den fisk vi fick i sjöarna och den vi tog nere i älven var färgen på fisken. Medan älvöringen var alldeles vit i buken så var fisken i sjöarna alldeles gul, men oj oj oj vilka vackra öringar.

Kolla på kontrasterna. Ena kortet taget vid 10. Andra kortet taget strax efter klockan 13.

Då klockan hade passerat 13 så var det blå himmel och i princip vindstilla. Det är en sjuk kontrast om man jämför med bara några timmar innan. Man inser inte förrän man fått uppleva detta hur fort det skiftar i fjällvärlden. Men inget gott som inte för nått ont med sig. Myggen och knotten...
Fransmännen använde giljotin, tyskarna gas, i Sverige har vi mygg och knott. Alltså det finns inget värre. Och de som tycker att det har mycket mygg skulle uppleva detta. Alltså bara ljudet var öronbedövande. Man kunde knappt se en meter framför sig långa stunder. Det blev en explosion av dessa varelser då vädret skiftade. Även om man är relativt förberedd på mycket kryp så hade jag inte kunnat föreställa mig en hälften så många som det var. Detta medförde också att vi fick avsluta vårt fiske ganska så tidigt uppe i sjöarna då vi var tvungen att klä oss annorlunda. Och framförallt ta på oss mygghatt, annars skulle vi snart se ut som en enda stor böld i ansiktet.

Vi kom tillbaka till uppställningsplatsen vid 16-tiden och passade på att äta en tidig middag. Efter en liten siesta gjorde vi oss redo för kvällsfisket. Vi bestämde oss för att jobba oss uppåt älven, dels på ställen vi fiskat av under tisdagen men vi hade tänkt oss att fiska längre upp där vi inte hade varit tidigare.
En sak som slog mig då jag under en liten paus tittade mig omkring i detta vackra landskap, strålande sol och helt vindstilla, var är renarna? Det enda som fanns var mängder av renspill, men inte en enda ren. Nu kan jag för lite för att veta när renarna går på bete häruppe men jag hade fått för mig att det var under denna tid som de betade. Men jag kan avslöja redan nu att inte en enda ren skymtades på kalfjället under hela vår tid. Däremot träffade vi på mängder av renar på vägen upp till Tjärnberg och på hemvägen. Jo, det var massor av renhorn också. Så att dem gick och betade häruppe är säkert men vilken tid på året står - åtminstone för mig - skrivet i stjärnorna.

Fisket den här kvällen var veckans sämsta. Antagligen för att det var svårt för oss att göra oss "osynliga". Då vattnet är så klart att man kan se ner på botten i princip hela älven så är det lätt för fisken att se vad som sker ovan vattenytan. Vi fick liskom smyga fram till älvkanten men jag tror fisken hade full koll på vår närvaro. Några fiskar blev det dock och dagen slutade ungefär som tisdagen då det gäller fiskmängd. Vi kom tillbaka vid midnatt och efter en lättare soppa kojade vi. Torsdagen skulle nämligen bli den fysikt mest jobbiga.

Torsdag: Reveljen blev lite framflyttad. Vi sov faktiskt till framåt 8. Frukost, hygienvård, sedan var det dags. Idag skulle vi vandra - långt.
Vår plan var att ta oss så långt upp som möjligt, eventuellt ända upp till sjön Vaimok. Det hade nog inte blivit några problem om det inte varit för den grisiga stigningen på slutet. Vi låg på 750 meters höjd och sjön låg på 1120 meters höjd. Då tror jag att den sista biten hade en stigning på närmare 100 meter på kanske 400 meter. Det visade sig att vi inte gick upp till sjön. Det hade tagit oss mer än halva dagen och vi var ju trots allt här för att fiska.

Dålig bild men så här såg det ut på fjället.

Däremot hade det varit intressant att se sjön. Sjön som förresten enligt vissa har det klaraste vattnet av alla sjöar i hela Sverige. 17 meter djup på sina ställen och vid gynnsamt väder skall man kunna se ända ner till botten. Det skulle ha varit riktigt häftigt. Sjön var också omtalad för sitt fina rödingbestånd, den röding som vi trodde vi skulle hitta i älven, men icke.

En av sträckorna längs vår vandring.

Jag fick svaret varför då vi kom tillbaka på lördag morgon med helikoptern. Det stod ett gäng människor som efter att helikoptern släppt av oss skulle ta dessa personer upp på samma område som vi var, dock en bit längre ner. Han berättade då han ville veta hur det gått för oss och vi berättade att vi enbart hade fått en handfull, små rödingar, att det varma fjällvädret förra året hade i princip slagit ut rödingbeståndet i älven. Nu låter det värre än det är. Rödingen kommer att återvända till älven då klimatet blir annorlunda, d.v.s. att vattnet blir kallare. Då kommer rödingen i Vaimok att vandra i älven igen. Det visade sig att en av personerna åkte upp för 16:e året i rad till denna plats och han hade en hel del kunskap om området. Han berättade att han under sina år hade upplevt rödingens frånfälle vid tre tillfällen tidigare. Däremot var han lite orolig att detta är andra året på rad som inte rödingen syns i älven. Å andra sidan så sa han "-Men, ni kanske inte kan fiska röding så vi får se efter vi varit där", sedan kom ett litet skratt. Jag ångrade att jag inte tog hans telefonnummer så jag fick höra hur det gick för honom.

Det jag kommer att minnas från torsdagen är nog mer vandringen i detta karga men ändå helt fantastiska landskap mer än själva fisket. Det var bra med fisk under vårt fiske nerför älven men det var ännu mindre fisk ju längre upp vi kom. Och svaret på det skulle jag tro är att ju längre upp man kommer desto mindre föda blir det, därav de små fiskarna.
En grej kan jag dock nämna som gjorde att man höll sig för skratt. På en sandbank i en av forsarna såg jag ett märkligt "fotavtryck". Jag satte min hand över det och handen täckte väl halva fotavtrycket...
Svårt att avgöra om det var ett färskt spår eller inte, men första tecknet på den vi blev varnade för innan vi åkte var ett faktum, det gick björn häruppe. Gömma sig är ju inte så lätt, ta skydd är inte heller så lätt, lägga benen på ryggen och springa lär inte heller funka, inte heller att hoppa i vattnet. Så det är bara att hoppas om det skulle bli ett möte att björnen inte är sugen på illaluktande människa. Tack och lov var björnspåret det närmaste vi kom en björn på den här resan.

Som sagt: det var inget vidare fiske, inte heller då vi närmade oss lägret där vi tidigare under veckan lyckats få en del fisk. Det var fortfarande rätt bra väder, solen sken och vinden var behaglig. Kanske just därför det var ett rätt dåligt fiske. Det är faktiskt så att ju sämre väder, desto bättre fiske. I alla fall uppe i denna del av Sverige. Fisket den här dagen avslutades med fiske runt lägret, dels på nacken som jag nämnt tidigare men också runt om. Det blev några mindre fiskar, men inget märkvärdigt.

Fredag: Sista dagen på vårt fiskeäventyr. Vi började dagen med att ta oss upp till småsjöarna igen, där hade vi faktiskt fått de största och den mesta fisken. Vi märkte på morgonen att vattenståndet sjunkit 20-25 cm enbart under natten och att det nu såg ut som att vattnet nått sin normala nivå. Vi skämtade om att det inte skulle förvåna det minsta om det visar sig i morgon att fisket går igång på allvar då vi skall hem...
Det var fortsättningsvis bra fiske uppe i sjöarna och här lyckades jag under dagen ta två öringar på närmare kilot. Dessutom hade jag påslag vid ett par tillfällen som var rätt grov fisk, tyvärr blev det bara påslag sedan släppte de lika snabbt. Mina båda vänner fick också rätt bra med fisk och även dom lyckades landa några större. Idag tog vi med oss de tre största för att senare på kvällen röka och avnjuta på knäckebrödmacka.
Av dessa sjöar som fanns där så var det en som vi hade funnit lite extra intressant. I en av vikarna såg den riktigt djup ut, man såg inte ens ner på botten vilket indikerade på att den var väldigt djup. Det innebär också att det kan vara kallt där vilket i sin tur kan innebära att det kan finnas röding. Där stod vi och nötte bra länge utan resultat. Men det skulle visa sig under småtimmarna att våra aninigar hade en del substans.

Här ser ni en skymt från sjön med djuphålan.

Vi fiskade av det mesta som gick att fiska av innan vi bagav oss ner mot älven igen. Där fortsatte vi fisket och det hade blivit bättre igen. Kanhända berodde det på det lägre vattenståndet, vädret som hade blivit betydligt sämre eller vinden som vänt. Eller så var det en kombination av allt detta tillsammans. Vi fick helt plötsligt öring på platser som under ons-tor inte gett något alls. Det infann sig en liten strimma hopp om att kanske skulle det bli ett bra fiske framåt natten. Nu låter det kanske som att jag inte tycker att vi haft ett bra fiske, men så är det inte. Summerar vi fisket så drog vi runt 100-120 öringar på fyra dagar och det är inte fy skam. Min förhoppning var att få större fisk, i alla fall en.
Kvällsfisket lockade oss på olika platser. Janne gick återigen upp till småsjöarna där hans övertygelse att locka fram en röding ur djuphålan vi hade hittat, var solklar. Lennart och jag fortsatte vårt fiske nere i älven.

Bilderna tagen redan på onsdag natt. Men de är så vackra bilder att de passar in överallt.

Tyvärr blev inte fisket som vi långt långt inne i våra kroppar hade hoppats. Den stora fisken infann sig aldrig, det blev inte det där euroforiska fiske som vi hade hoppats på in i det längsta. Vi gav upp framåt midnatt och satte oss utanför tältet, kokade en kopp kaffe och började så smått summera veckan som varit. Både jag och Lennart var överväldigad. Allt från helikopterfärden upp till lägret till landskapet vi befann oss i. Fisket hade varit helt okej, eller rättare sagt bra även om den där drömmen om en storöring aldrig blev sann. Skall man säga något negativt om vår vistelse så är det väl konstaterandet att vare sig jag eller Lennart kommer att tälta fler gånger. Kroppen klarar det inte. Jag, i en ålder av 37, känner redan att ledproblemen gör att kroppen slits oerhört och dessutom är min rygg inte riktigt bra. Sista två nätterna sov jag inte många timmar eftersom varenda ställning jag intog gjorde ont. Däremot finns det möjlighet att hyra en koja längre ner så att det kan bli fler besök i detta vackra landskap är helt möjligt.
Nu väntade vi nyfiket på Janne. Sent om sider, vid 2-tiden, kom han gående tillbaka. Och visst, han hade rätt, det fanns röding där vi anade det. Han hade lyckats landa två stycken under natten, dock av mindre storlek men de fanns där. Han var dessutom helt övertygad om att det fanns större, mycket större röding där.
Några timmars sömn innan vi skulle upp och plocka i ordning inför hemresan.

Lördag: Revelj 7.00. Frukost samt andra bestyr innan vi rev tält, plockade i ordning och städade upp efter oss. Helikoptern skulle komma 10.30 och vi var klar vid 10. Vinden hade mojnat, bara ett litet krus på vattenytan. Vi satt oss ner och kikade ut över selet och får se massor av vak, mycket mer än vi någon gång under veckan sett. Som försiktiga vak över hela selet, typiska rödingvak. Små försiktiga ringar där fisken var upp och nymfade. Jag lovar dyrt och heligt att detta var rödingsvak. Öringen hade tidigare varit betydligt mer bestämd när de var uppe och plockade flugor. Även dessa typ av vak förekom på selet.
Jag bestämde mig för att gå upp till stället där forsnacken låg, det såg man inte från lägerplatsen eftersom ett litet berg stod i vägen. Det skulle jag aldrig ha gjort...

Herregud, alltså det var det mest sjuka jag skådat. Det var som ett kokande vatten. Hur mycket fisk som helst var uppe vid vattenytan och käkade i sig av läckerheterna. Och det var inga 4-5 hektos öringar utan snarare 3-4 kg:s bitar. Enormt grov öring hade samlats på platsen och bilden av detta kommer jag aldrig att glömma. Jag ropade på Janne och Lennart som kom upp och fick se detta. Janne, som kanske är den fisketokigaste av oss, han ner och skulle ställa i ordning flugspöet. Han var helt såld. Under tiden stod vi där, Jag och Lennart, och kunde bara konstatera att dem fanns där, dem där fiskarna som vi blivit mer och mer skeptsik till om de öht fanns i denna älv. Var f-n hade de hållit hus under veckan som gått?
Det var som en dröm där vi väcktes av ett mullrande ljud. Helikoptern var på ingång, Janne kunde glömma fisket och bara konstatera att dessa skönheter får vila till nästa gång. Om det blir någon nästa gång vill säga.

Helikoptern landade och packade in våra grejor, helikopterresan tillbaka till Tjärnberg blev inte alls som resan upp. Tankarna fanns på forsnacken och detta skådespel vi blev vittnen till. Rätt vad det var hade vi landat och nu återstod bara en lång hemresa i bil.

Helikoptern på ingång...

Slutord: Några saker som jag vill nämna innan jag lägger detta bakom mig och går vidare. De som stod och väntade på helikoptern som senare skulle ta dem upp till samma ställe vi var på (men en liten bit längre ner), jag undrar just vilket fiske de kom upp till? En av herrarna i sällskapet, han som varit där 16 gånger berättade för oss precis det vi just hade varit med om. Hans berättelse om massor av mindre öring för att helt plötsligt en dag vara med om sitt livs öringsfiske. Enda skillnaden är att han hade fått uppleva detta fiske, han skulle inte hem. Han berättade om sin rekordöring som vägde 5,7 kg tagen precis vid ett sådant tillfälle. Han berättade om sin rekordröding som vägde 3,4 kg, tagen precis vid ett sådant tillfälle vi bara fick se. Han berättade om drömmen att komma upp rätt och få vara med om detta ännu en gång. Han berättade att han efter många års fiske i detta vattenflöde konstaterat att vecka 32 alltid har varit den bästa fiskeveckan. Han berättade att han bokat vecka 32 fem år framåt...
Kvoterat fiske innebär för vår del att vi kan glömma vecka 32 under bra lång tid framåt. SUCK!
Jag sade till honom som ett avslut på vårt samtal att "-Jag tror du kommer rätt". Han tittade på mig och sade lite försynt "-Jaha, ni lyckades också pricka in detta precis då ni ska till att åka hem. Det har jag varit med om vid ett flertal tillfällen".
Sedan säger han också "-Jag ska ge er ett tips till nästa gång. Prova Skravveltjärnarna som ligger ovanför selet. När ni hittar dem så skall ni söka rätt på en tjärn som är jättedjup. Kommer ni rätt dit så ska ni få se på stor röding".

Om han bara visste vad vi konstaterat...

Veckans bästa kommentar kom från Janne. Det var ingen oxfilé vi åt under veckan direkt. Det var okej mat nudlar, soppa, hårdbröd. Janne kockade under veckan, och det gjorde han bra. Han sade flera gånger varje dag något i stil med "-Men oj vilken god mat". När han på fredagen kommer tillbaka efter att ha uträttat sina behov bakvägen klappar han sig för magen 5 minuter senare, och utbrister "-Herregud vad mätt jag blev efter vår tre-rätters middag...jag är skitnödig igen". Njae, kanske inte riktigt i sanningen överensstämmande, men okej då.

Men det mest fascinerande med denna resa är det faktum att det finns såna här vatten kvar. Trots människans nonchalans mot naturen så finns dessa naturens guldkvarn kvar på några få platser. Jag hoppas att inte människan får för sig att bygga väg ut på liknande platser utan att vi låter såna här platser får förbli orörd. Den som vill uppleva ungefär samma typ av landskap kan ta vägen över Flatruet i så fall. Å andra sidan är detta renbetesland och innan väg skulle bli verklighet i dessa landskap så har det nog varit blodiga strider med samerna först. Och det hoppas vi aldrig kommer att ske.

Jag är till sist skyldig er ett par bilder på dessa underbara skapelser:

Nedersta bilden är det jag trånade efter, som tyvärr lyste med sin frånvaro.

Skitfiske på er alla!

Nyss hemkommen. Hemkommen från ett fiskeäventyr, lite utöver det vanliga. Jag skulle önska att alla fiskeentusiaster fick uppleva det jag fick uppleva den gångna veckan.
Vi är några stycken, närmare bestämt jag och två till, som pratat om att åka upp till Norrland och flugfiska på orörda vatten. Vad som är problematiskt är att det kostar rätt mycket pengar och att det måste sparas ihop en tid innan man kan åka.
Vi hade pratat om området kring Miekak. För er som inte känner till Miekak kan jag säga att det är ett av Sveriges mest kända rödingsvatten. Dessutom finns grov öring och även harr på en del ställen. Det som gjort Miekak så känt är dess storlek på fisken. Det hör inte alls till ovanligheterna att rödingar omkring 2-2,5kg tas på flugspö. Och då snackar vi inte röding som går och äter sig mätt runt någon odlingskasse, nej röding som blivit fet genom hårt arbete i ett kargt landskap. Föda i dessa områden är en bristvara. Här har inte fisken tid att vara selektiv. Här lever fisken efter måttot: äta eller ätas.
Dock var vi alla överens om att inte besöka Miekak då det blivit hysteriskt där (trots att det ligger ca 4 mil från bebyggelse och att det är helikopter som gäller). Vi hade tänkt oss något ännu värre, där vi fick vara ensam. Valet föll på ett ställe ca en mil längre upp än Miekak som heter Sarekjåkkå.

Helikoptern som tog oss till vårt mål...

...som ser ut så här i sina bästa stunder.

Vår resa startade klockan 11 på måndagen. Vi hade ingen som helst brådska då vi hade bokat en stuga samma kväll uppe i Tjärnberg, i anslutning till där helikpotern avgick. Så vi tog det lugnt, stannade och åt gott och lade upp strategin för vår resa. Vid 20-tiden var vi framme i Tjärnberg. Vi tog vår stuga, drack en pilsner och kojade rätt ovaggad. Det kändes att det fanns en spänning i luften för vad som komma skall. Ingen av oss hade flugit helikopter, ingen av oss hade varit så långt upp på fjället som dit vi skulle i morgon.

Allt var noga planerat, allt från tält till rödsprit. Det mesta måste liksom klaffa då man tar beslutet att åka iväg till ingemansland där man på sin höjd kan se en ren eller en björn. Vädret däruppe är dessutom väldigt skiftande. Från att ena dagen vara full storm till att nästa dag vara fantastiskt. Och det fick vi uppleva.

Så här såg det ut på onsdag morgon klockan 10...

...och så här såg det ut onsdag klockan 13.

Håll med om att det är rätt häftigt. Jag har aldrig varit med om detta väderskifte på så kort tid. Värt att nämnas är också att det på onsdag morgon var 11 grader varmt och att det var 22 grader klockan 13.

Innan jag går in närmare på fiskeäventyret vill jag visa er vår fiskecamp. Fullservice förstås!

Hmm, ett av våra hotell. Det andra fick jag inte med mer än på rörlig film. Får se senare om det får plats i denna blogg. Lägg märke till han som står på höjden. Nyskiten och klar för ett fiskeäventyr.

Stället vi besökte heter alltså Sarekjåkko och ligger ca 6 mil upp på kalfjället. Skulle tro att vi var ca 2 mil från björkskog och detta vatten är kvoterat och endast tillåtet för flugfiske. Det är rätt hårda bestämmelser för fiske i detta område. Max två fiskar med en minimimått på 30 cm/person och dygn. Allt för att freda och låta naturen ha sin gång. Man inser när man väl ha landat med helikoptern, fått sina saker utslängda och helikoptern har dragit, hur liten man är. 3-400 meter från oss ligger ett metertjockt täcke med snö, vill man grilla lite korv över en öppen eld så kan man glömma det. Det finns inte tillstymmelse till ved. Det finns inte. Utan rödsprit och gasolkök är det enda som gäller. Och när man max får ha 20 kg packning per person så gäller det att tänka till. Alltså bara kläder och tält väger sina kilon. Lägg därtill spön, skor, vadare så förstår vem som helst att det blir inte så mycket kvar till annat. Och maten måste väga så lite som möjligt. Vi levde på pulversoppa, hårdbröd, nudlar och liknande. Dryck bestod av vatten. Vi hade faktiskt tre kilo övervikt då vi vägde in oss och fick dealen 200:-/kilo övervikt eller lämna kvar något. Där rök både pilsner och whiskeyn. Lapparna vet hur de ska tjäna pengar. Men vi hade lagt tillräckligt mycket redan och tyckte vi kunde undvara sprattelvattnet. Kan nämna att resan dit och hem kostade 9600:- (delat på tre personer).

Här en bild på vår helikopterförare från www.heli.se och min vän Janne som står beredd att lyfta.

Vi kommer alltså till denna plats på tisdag morgon klockan 8,22.

Här har vi precis landat...

...och här lämnar han oss ute i ingemansland (svårt att se men helikoptern skymtas mitt i bild vid det vita snötäcket som syns).

Nu börjar min fiskeberättelse. Men detta får ni först läsa i kapitel två. Så mycket kan jag avslöja: detta var min värsta fiskeupplevelse jag varit med om. Och då har jag hunnit med ett och annat. Maken till fiske har världen sällan skådat!
Håll till godo till nästa gång jag bloggar.

...och här skulle ett rörligt inslag ligga men tyvärr gick det inte att ladda upp. Jag återkommer i ärendet.

Nu har det varit förbannat lugnt på fiskefronten ett tag. Jag vet inte hur många gånger jag pratat med Hahl Bundy om att dra iväg någon kväll och fiska lite fluga. Tyvärr tar mitt jobb alldeles för mycket av min tid just nu och jag har ingen chans att komma ifrån. Tur att jag personligen är lite mer av vinterfiskare än sommar annars hade det varit tungt.

Nästa resa är planerad till vecka 31. Då är det tänkt att vi skall åka upp mot ett ställe som heter Jaurikaski. Ett ställe där ingen tidigare fiskat, så sägs det, dit vi får ta oss med helikopter. Alltså en riktig upplevelse, utöver det vanliga. Återstår att se om det löser sig på jobbet för min del då jag har 5 på semester och 4 sjuka...

Igentligen varför jag bloggar idag är för att visa en riktigt läcker bild som jag liksom inte kan släppa. Kolla in denna kaskad av älgar. Imponerande - visst?

Das var alles. Eller nej, en sak till. Jag såg att Jimmy H tyckte att Hahl Bundy var lite grinig i går på forumet. Jag håller med. Och eftersom jag tycker pick är ett rätt fult ord så väljer jag att kalla HB för grinpenis. Så det så.

Jag gillar igentligen inte Canadaröding men det är ändå värt att nämnas. I  går slogs nämligen nytt rekord när det gäller denna art. I Landösjön (var annars) drogs denna monsterröding 11449 gram på en wobbler.

Grattis säger jag!

Strax efteråt var det dags igen. Denna gång en inte ritkigt lika stor röding men ändå ett monster. Tagen i Åre och vägde dryga 9 kg. Jättefantastiska vikter även om jag ogillar Canadaröding. Tacka vet jag riktig röding.

Och här kommer det kanske svettigaste jag överhuvudtaget har sett!

Håll till godo!

http://www.youtube.com/watch?v=RGzW7j75S90

Jag har tidigare lovat att min blogg kommer att handla om i huvudsak två saker. Timrå IK och fiske. Men efter gårdagen (i synnerhet) tänkte jag få skriva om annat som också lockar mitt intresse, eller hur man nu ska uttrycka det.

Är det någon på denna världskarta som välkomnar mygg? Denna totalt hjärndöda varelse som kan förstöra vilken trevlig sammankomst som helst. Igår var dessa blodsugare totalt vansinnig. De surrade omkring som om det var sista dagen på jorden. Jag tände myggspiraler, smetade in min kropp i allehanda myggförebyggande oljor, bad till högre makter, gav dem mat, men ICKE! Idioter är vad de är. Någon vänlig människa som kan förklara varför myggan finns, igentligen? För att reta gallfebern ur normala människor är min gissning.

Vidare finns det ytterligare saker som stör mig. Pollen! Maken till glädjedödare får man också leta efter. De som inte har blivit utsatt för skiten förstår antagligen inte vad jag talar om. De som dock lider av pollen förstår mig fullständigt. I nära en månad har jag vaknat med igensvällda ögon, en andning som liknar en lungcancer sjuk och ett flås som gränsar till en 85-årings. Trots att jag käkar miljarder med piller får jag ingen ordning på skiten. Den eller de som har förslag att ge mig får gärna ge mig det. Jag orkar inte med denna sjukdomsbild jag befinner mig i.

Till sist: De som sätter sig i en bil alkoholpåverkad, eller en båt eller på en moppe, VEM TROR NI ATT NI ÄR? Skrämmande när jag konstaterar att jag på den första fest jag var på såg, åtminstone 2 personer som sätter sig i bilen ovh åker iväg detta trots ett par groggar och en hel del öl. Nästa party vi kom till, ja där befann sig en massa båtfolk som tydligen missat lagen om sjöfylleri. Människor som knappt är kapabla att gå tar sin båt och åker hem. DE som suttit och smuttat på en whisky, öl eller vin sätter sig i bilen och åker hem. "Det är ju bara ett par kilometer"...lyder deras kommentar.

Det har blivit rätt slapp inställning till alkohol och droger i Sverige. Dags att polisväsendet tar tag i denna likgiltighet och gör en riksomfattande insats för att stävja den flathet och likgiltighet som råder. Det bär i väg om ni fråga mig. Och då ska ni veta att jag gillar pilsner och kan ta en fylla mellan varven. Men att framföra fordon i ett onyktert tillstånd där jag kan riskera andras liv....nej, skulle inte tro det.

Annars är allt bra och bilen funkar fint.