Gavve: 5-plus på inlägget men jag vill lägga till de psykologiska konsekvenserna av misslyckade/lyckade special teams. Brynäs power play har tappat i styrka successivt under säsongen och allt oftare blir det uppställda spelet så bristande att man närapå inte ens får iväg ett enda skott. (Problemet med att starta uppställt spel på annat sätt än att vinna tekning i offensiv zon kvarstår från ifjol och förstärker ytterligare effekterna av dåligt pp). Man tappar alla möjligheter till att skapa eller bibehålla momentum via power play, vilket inte ska underskattas. Samma sak med box play eftersom Brynäs allt för sällan lyckas ”döda” genom att tex vinna första tekningen och lyfta iväg och sen störa bort ett anfall till i mittzonen (30-45 sekunder försvinner) utan man hamnar ofta omedelbart i box och kan ibland få stå där i över minuten under press (Silfverberg och Bäckis mår inte toppen av såna moment) och sen hamnar man där en andra gång mot slutet av utvisningen och då är det på håret ofta. Sammantaget så stärker detta motståndarna både i sitt eget box play (skönt att kunna neutralisera Brynäs så snabbt och bra) och i sitt pp när man får grepp på oss och kan vända en matchbild i 5-5 som legat i vår favör. Dom här problemen startade redan för ett år sedan och har accelererat sedan dess. Att man inte har lagt tillräckligt med vikt på att jobba in spelet utan puck i mitten kan jag förstå då tanken nog var att helt enkelt bara gasa och köra över allting (det var den känslan jag fick i match 1 och 2 i september) men att man låtit special teams förbli ett problem är faktiskt svagt. Det var i sanning inget vidare i Allsvenskan heller så jag tycker det är relevant att fråga sig om kompetensen att lösa detta ens finns.
