Björklöven – Oskarshamn 4–1 Löven ska vinna det här alla dagar i veckan. Oskarshamn tog sig hit via play-in och lär väl leva på lite slutspelsenergi första matchen. Sen brukar verkligheten komma ikapp. Löven är helt enkelt bättre på alla positioner.
Kalmar – Södertälje 4–3 Kalmar har gjort säsongens sagoresa men SSK är ett klassiskt lag som alltid lyckas göra matcher till en gröt. Känns som en serie där inget lag egentligen spelar särskilt bra men där någon ändå går vidare efter sju matcher och tre övertider.
MoDo – AIK 4–3 På papperet ska MoDo vinna. Men vi vet ju hur det brukar se ut när MoDo får favoritskap – plötsligt ser man ut som ett juniorlag i egen zon. AIK är exakt den typen av lag som kan göra en serie extremt jobbig. Blir nog sju matcher, hjärtproblem och ett par totalt onödiga baklängesmål.
Karlskoga – Nybro 4–1 BIK är väl seriens mest konsekventa lag. Nybro har redan gjort sin säsong genom att ta sig hit. Känns som en serie där Karlskoga bara tuggar ner dem metodiskt.
Det är ju det som är det tragikomisk... hela säsongen har varit “snart”. “Efter jul då jävlar.” “Efter uppehållet.” “När de är tillbaka.”
Som den där dieten som alltid börjar på måndag – och måndag flyttas så många gånger att den till slut blir en urban legend. Och när vi väl står där i omgång 50 med chansen i handen… då kommer samma gamla tempo, samma gamla tomgång.
Man kan inte lägga desperationen i en låda märkt “slutspel” och tro att den bara är att plocka fram när det passar.
Vikingmodo : Jag tror folk blandar ihop “kul tanke” med “rimlig plan”. Visst, det är en mysig bild att han kommer hem och kör två säsonger, men när man börjar skruva lite på den så låter det bara som att man vill beställa ett sagoslut på hemleverans. För det är inte ett gästspel vi snackar om, det är två hela år av vardag – och sen ska han dessutom “flytta tillbaka igen” som att det är att byta lägenhet inom samma stad.
Och argumentet “han kan väl flytta hem ensam då” är ju nästan ännu bättre. Ja, såklart. Lämna familjen kvar, lev på distans i två säsonger, missa vardagen, missa smågrejerna, och så ska allt magiskt funka när han kommer tillbaka. Det är ett sånt där förslag som låter superenkelt när man själv inte behöver leva det.
Det där med att han är “skyldig Modo” känns också som en efterhandskonstruktion för att få sin egen önskan att låta som en princip. Skyldig för vad? För att han växte upp här? Han har redan gjort mer för Modo än 99% av alla som nånsin dragit på sig tröjan, bara genom att vara den han är och alltid förknippas med klubben. Det är inte som att han måste checka av en sista uppgift för att få godkänt av oss.
Det blir bara så tydligt att det här egentligen handlar om att vi vill känna något. Vi vill ha “hemkomsten”, vi vill ha “avslutet”, vi vill ha den där sista scenen där allt knyts ihop. Men att göra det till att han är skyldig, eller att det är “enkelt om man vill”, är bara att låtsas att verkligheten inte finns.
Lät Gemini analysera statistiken från matchen, här är de mest kritiska punkterna enligt Gemini alltså, ej mina ord:
Werner: 66,7 % räddningar (6 mål på 18 skott). Statistiskt omöjligt att vinna matcher med de siffrorna, oavsett offensiv. Rundblad: "Falska" poäng. 1+1 framåt hjälper föga när han landar på -4. Varje poäng han gjorde kostade laget två baklängesmål.
Anderson & Berglund: Den stora anomalin. De spelar mest av alla och går otroligt nog +2. De höll tätt medan resten av backarna kollapsade.
Norén & Persson: Tillsammans med Rundblad har denna trio totalt -10. Det är här matchen förloras, inte hos kollektivet. Kelleher: Över 18 minuters istid utan ett enda skott på mål (0 SOG). En tänkt spetsspelare får inte vara så ofarlig.
Swetlikoff: 12 % i tekningscirkeln (1 av 8). Hans kedja tvingas jaga puck direkt, vilket bidrar till Kellehers osynlighet.
Topping: En av få ljusglimtar. Vann 61 % av sina tekningar och sköt mest i laget (4 skott).
Carlsson: Krigade till sig 1+1 och slutade på plus (+1). Godkänd insats i mörkret.
Kan fortfarande inte släppa hur usla vi är på tekningar.
Bakom Topping vinner Modo alldeles för lite puck, och borta mot Björklöven blir det direkt förödande. Man startar helt enkelt för många byten utan puck. Det syns tydligt i energin. Björklöven vinner tekning, får tryck och publiken vaknar. Modo får jaga, bytena blir längre, benen tyngre och besluten mer stressade.
Vikingmodo : Det märkliga är att kapaciteten uppenbarligen finns där. När det är prestige, publiktryck och känslor i matchen så spelar Modo både tyngre och rakare än många lag i serien. Det får en att fundera på om laget är för beroende av yttre tändvätska – istället för att kunna skapa samma allvar och närvaro i varje match, oavsett motstånd.
Man kan inte coacha fram stolthet ur tom luft. Och fortsätter vi så här kommer det inte bara kosta poäng – det kommer kosta juniorer också. Det blir huggsexa på dem om de ser att A-laget är en återvändsgränd.
Det är inte ens ilskan som dominerar längre, utan tröttheten. Allt känns igen. Samma snack om förändring, samma lösningar inom samma lilla krets. I Ö-vik känner alla alla och det märks. Man byter tränare, klappar sig själv på axeln och låtsas som att man gjort något.
Laget på isen ser ut därefter. Inte ett bygge, mer ett hopplock. Legoknektar som är här för istid, roll eller ett nytt kontrakt. Inget fel i det – men när det är hela grunden blir det tomt när det blåser. Ingen identitet, inget som håller ihop.
Så länge man fortsätter skydda strukturen högre upp och nöjer sig med att offra tränaren kommer det här bara rulla vidare.
Greenwolper: Det är nästan fascinerande hur man kan sitta som huvudtränare med fullt ansvar för vardagen, spelidén och prestationen på isen – och ändå lyckas låta som att man själv mest råkade vara en statist i alltihop. Det pratas om vilka som haft möten med vem, om att någon “borde ha varit mer närvarande”, om att man inte haft kontakt med styrelsen (som om styrelsen ens ska stå och detaljstyra ett A-lag?), och som grädden på moset: hela dramat kokar ner till att ett möte lades vid en tidpunkt som inte passade. Som om problemet var kalendern och inte hockeyn.
I en sportförening är rollfördelningen rätt enkel: styrelsen sätter ramar och mandat, sportchefen äger det sportsliga uppdraget och har löpande dialog, och tränaren ska få laget att bli bättre – punkt. När man då försöker göra en sportslig kollaps till en berättelse om process, tonläge och “vem som visste vad”, då säger man egentligen bara att man inte längre klarar av att äga sitt uppdrag. För det är ju det som saknas i hela resonemanget: var tog ansvaret för utvecklingen på isen vägen? Om spelet aldrig lyfte är det inte en PR-fråga om hur ett besked levererades – det är ett arbetsresultat. Och om man efteråt fortfarande främst vill diskutera bemötande och mötestider snarare än vad man faktiskt misslyckades med att förändra, då blir det svårt att se det som något annat än en person som hellre vill vara missförstådd än ansvarig.
Det är ju just det här jag fastnar på: förra gången var det plötsligt exit Widebro, väldigt mycket ”hysch-hysch” och floskler om ”olika syn på framtiden” – och nu är han tillbaka som om inget hänt.
Samtidigt beskriver vissa här honom som en av orsakerna till degraderingen (snålt med budgeten) och andra som exakt den typen av vd man vill ha när det blåser. Då känns det som att det måste ha funnits mer under ytan än bara ekonomi och resultatrad.
Var det Karlin? Konflikt med sport? Någon annan maktkamp i kulisserna? Eller är det bara vi på HS som bygger konspirationsteorier av något som egentligen var ganska odramatiskt? Någon som faktiskt har koll på vad som skavde sist – och vad som är annorlunda nu?
Det bittra är ju att Modo inte ens försöker låtsas längre.
Nepotismen är norm: vi sitter med en andramålis för att farfar är från Gideå och höll på Modo. Inte för att han är bäst, inte för att han passar i ett spelsystem – utan för att han passar i släktträdet. Runt honom: en röra av legoknektar värvade på fina siffror ifjol, utan en tanke på roller eller struktur, för det finns ju inget system.
Släktband före sportslig logik, panikvärvningar före plan – och ändå maler snacket om “kultur” och “Modo-hjärta”, medan föreningen i praktiken verkar mer intresserad av farfars postnummer och Eliteprospects än av att bygga ett lag som håller ihop.