MoDo Hockey

Confusius: ”Är det inte så man blir bättre? Man skickar dom som inte är tillräckligt bra, och ersätter dom med spelare som är bättre?”

Verkligen inte. Det är så man blir en dyr och underpresterande främlingslegion, inte helt olik Modo under kvalåren innan vi åkte ur 2016.

När Modo efter 7 år gick upp i SHL igen var till stor del tack vare att man fått behålla stommen från säsongen innan. Det innebar att laget var samspelt från start och att många enskilda spelare tog stora kliv framåt efter att ha fått utvecklas inom ramen för spelsystemet i ett år eller mer.

När Modo startade årets säsong rekorduselt, trots en på papperet starkare spelartrupp än i våras, hade man tre nykomponerade backpar och tre vilsna, nykomponerade kedjor.

Efter uppehållet, när vi plötsligt spelat ihop fjärde mest poäng i ligan, är lagets verkliga ”nyförvärv” killar som halva forumet ville skeppa iväg efter 10 omgångar:
Rundblad, Bernhardt, Södergran, Niederbach, Olofsson…

Ett lag är så mycket mer än bara summan av sina enskilda individer.
Att börja ha som rutin att bryta kontrakt lika ofta som vi skriver dem kommer inte bara sprida en otrygghet i truppen som går ut över lagets prestationer. Det kommer också avskräcka spelare från att komma hit, och minska våra egna toppspelares vilja att fullfölja sina kontrakt. För om inte Modo som arbetsgivare lägger något värde i skrivna kontrakt, varför ska då spelarna själva göra det? Vi bjuder in varenda spelare att agera som Björn Hellqvist, och bjuder därmed också in andra lag att börja rycka i våra kontrakterade killar.

Ska Modo lyckas etablera sig som ett stabilt slutspelslag på sikt, då kommer det inte vara pga att vi med vår begränsade plånbok plötsligt lyckas locka superbackar och poängligavinnare hit till vår lilla vintermörka stad som ingen utlänning ens kan uttala namnet på.

Nej, det kommer vara för att vi lyckas ta väl hand om och utveckla de killar som faktiskt vill vara här.
Killar som Nieberbach och Bernhardt.

Det är inte bara vår bästa chans.
Det är vår enda chans.