MoDo Hockey

Domsjö: Nej, det är inte en styrka. Och jag ska förklara varför.

En chef ska aldrig, jag repeterar, ALDRIG, vara vän med sina anställda. Det måste finnas en viss distans. Ett vanligt exempel är om medarbetare mår dåligt. Chefens roll är inte att leka psykolog eller försöka muntra upp medarbetaren, chefens roll är _enbart_ att informera om vilket stöd företaget kan erbjuda, exempelvis via företagshälsovården. På liknande sätt bör en chef alltid lämna julfesten tidigt, för att ge de anställda en möjlighet att ha roligt tillsammans utan att behöva oroa sig över chefens närvaro.

Därför är det extremt problematiskt när chef och anställd umgås på fritiden. Det säger sig självt att Hinken inte hade blivit lika emotionell om det var någon lat och småarrogant amerikan som hade misslyckats på samma sätt, och framförallt hade inte beslutet dröjt lika länge.

Folk måste begripa att hålla distans är inte samma sak som att vara psykopat. Det är inte konstigare än att du kan vara trevlig mot den söta tjejen i kassan på ICA, men likväl vet både du och hon att hennes jobb är att blippa in varorna korrekt, och när hon har gjort det så är ditt jobb att betala. Därefter säger man "Trevlig kväll" och skiljs åt, tills det är dags att handla nästa gång. Om det helt plötsligt sitter en annan trevlig tjej i kassan, så kommer jag inte reflektera över vad som hände med den förra - Jag förväntar mig bara att även hon vet hur man blippar varorna. Det gör mig inte till en psykopat. Vi kan ha en trevlig pratstund, men likväl vet vi våra roller.

Problem uppstår när man umgås på fritiden, kanske diskuterar saker som inte är direkt kopplade till jobbet etc. Helt plötsligt ses ett rationellt beslut som ett "svek". Men i grund och botten är alla jobb en transaktion mellan arbetsgivare och arbetstagare. Man får betalt för att utföra ett visst arbete, och hur väl man utför detta arbete kommer mätas på olika sätt. Som konsult förväntas jag ha en debiteringsgrad på 85%, och skulle jag bara ha en debiteringsgrad på 75% i flera år, så vet jag att jag kommer få sparken. Men det är ju MITT fel för att jag inte har nått de uppsatta målen, inte arbetsgivarens fel. I Karlins fall var de uppsatta målen att nå SHL, samtidigt som resultaten snarare pekar mot missat slutspel. Den diffen är så enorm att det inte går att ta det personligt, och Hinken ska då inte heller sitta och böla, utan enbart konstatera: "Mattias är en fin människa, men resultaten har varit undermåliga, och därför får han gå. Punkt.".

Hinkens tårar visar att de privata banden till Karlin har påverkat hans förmåga att fatta objektiva och faktabaserade beslut, vilket är en enorm varningsklocka.

Domsjö: Hinken är patetisk. Det var inte han som tog det här beslutet. Det var styrelsen...