RunarUp: Det är inte utan att tänka på en annan melodi när man läser denna tråd. "Det är över nu" med Gyllene tider. Det har verkligen varit Gyllene tider under detta år och så smått börjar den största besvikelsen från igår lägga sig. Jag kan ändå inte helt släppa hur nära vi egentligen var att vinna matchen igår och hela semifinalen.
Hyllas de som hyllas bör och kom ihåg "Vi är Timrå och vi ger ALDRIG upp"
Bragd-Birger: Vackert skrivet. Men jag tycker tomheten redan har släppt sitt grepp. Det är med rak rygg och högburet huvud jag stolt bär Timrå-shirten idag. Jobbarkompisarnas pikar biter inte. Vad begriper dom säga som är uppväxta i den här gudsförgätna hockeyhålan. Man kan säga att jag hade tur att som pojkspoling få en i det nämaste relgiös uppenbarelse i form av Lennart "Lill-Strimma" Svedberg. Sedan dess har jag behållt den enda rätta tron genom solsken och ösregn.
Oavsett vad som händer i SM-finalen eller i VM är Timrå IK årets hockey-snackis. Tack för det Lill-Kenta, Eldebrink, Nubben, laget och alla supportrar!
Mitt i den här semifinalserien, vid ställningen 2-2 drabbades jag av akut sentimentalångest. Minns ni scenen ur 'Nionde Kompaniet', där en av killarna plötsligt bryter ihop och börjar snorgråta eftersom den fantastiska tid han upplever snart är över? Ungefär så kände jag. Fram till den tidpunkten hade hela hockeysäsongen varit ett enda långt, eskalerande glädjerus. Klart att det tar slut någon gång. Alla sagor gör det, oavsett hur vackra dom än är.
Idag känner jag mig bara helt tom. Visst kommer jag att summera med en rörelsens tår i ögonvrån, men det får komma senare. För nu är det verkligen över. Denna once-in-a-lifetime-säsong. Säsongen då Timrå IK utförde ett av de vackraste, märkligaste konstycken som elitserien någonsin upplevt. Att få ha varit med om detta är fantastiskt, en ynnest. Omöjligt att beskriva i ord.
Men. Det borde inte vara över redan nu. Det borde inte vara så fruktansvärt kort mellan eufori och tomhet. Det borde inte vara så förjävla äckelorättvist att Timrå torskade med 0-4 igår.
Men. Det är över nu. Jag kan inte förstå att det är över nu.
Otroligt att publiken buar när Lilja gör mål. Om det är några spelare i Timrås trupp man skulle tro att Luleåsupportrarna kunde unna ett mål åtminstone på försäsongen, så är det ju de som var med och gav dem det efterlängtade guldet för bara några månader sen…
Det är inte utan att tänka på en annan melodi när man läser denna tråd. "Det är över nu" med Gyllene tider.
Det har verkligen varit Gyllene tider under detta år och så smått börjar den största besvikelsen från igår lägga sig. Jag kan ändå inte helt släppa hur nära vi egentligen var att vinna matchen igår och hela semifinalen.
Hyllas de som hyllas bör och kom ihåg "Vi är Timrå och vi ger ALDRIG upp"