"Pratar vi Timråklacken så förekommer nog hata-ramsor enbart i samband med situationer som framkallat starka känslor. Det är i princip samma sak som att skrika något åt domaren fastän det görs mot motståndarlaget."
Du har en poäng där absolut.
"Det är också ett sätt att styrka sin kärlek till det egna laget."
Här är jag däremot mer osäker på vad du menar. Nog för att kärlek och hat är känslor som ligger nära varandra. Jag kan köpa att det skriks exempelvis Hata Modo i stridens hetta. Men jag ser absolut inte någon koppling till det egna laget i det. Vårt lag på isen får knappast en extra kick som kan betyda en kvittering av att vi häcklar motståndarna.
"Pratar vi allmänt och att ofta skrika hata-ramsor så vet jag inte om jag tycker att variablerna till att det indirekt är en inkörningsport mot våldsbrott är helt rimliga. Problemet ligger på en annan nivå."
Håller med. Problemet ligger i dagens samhällsklimat.
"Jag skulle nästan vilja vända på det att och säga att det är minst lika rimligt att påstå att enbart att skrika ut sitt hat är ett bra sätt att handla för en våldsbenägen person och kanske utlöser aggressionerna och förhindrar personen att gå till våld."
Ja eller så får det motsatt effekt att personen eldar upp sig ännu mer. Detta går bara att spekulera i. Det går inte att veta på förhand vilka människor som har spärrar och vilka som inte har det.
Jag är absolut inte guds bästa barn när jag står i klacken, det kan jag villigt erkänna. Det kan i stridens hetta flyga alla möjliga fula ord ur min mun.
Det jag vill komma åt är i stället det systematiska "hatet", det som har en baktanke. Det som är till för att medvetet smäda och förtrycka motståndaren. Det som görs utan glimten i ögat för att provocera fram en motreaktion.
"Pratar vi Timråklacken så förekommer nog hata-ramsor enbart i samband med situationer som framkallat starka känslor. Det är i princip samma sak som att skrika något åt domaren fastän det görs mot motståndarlaget."
Du har en poäng där absolut.
"Det är också ett sätt att styrka sin kärlek till det egna laget."
Här är jag däremot mer osäker på vad du menar. Nog för att kärlek och hat är känslor som ligger nära varandra. Jag kan köpa att det skriks exempelvis Hata Modo i stridens hetta. Men jag ser absolut inte någon koppling till det egna laget i det. Vårt lag på isen får knappast en extra kick som kan betyda en kvittering av att vi häcklar motståndarna.
"Pratar vi allmänt och att ofta skrika hata-ramsor så vet jag inte om jag tycker att variablerna till att det indirekt är en inkörningsport mot våldsbrott är helt rimliga. Problemet ligger på en annan nivå."
Håller med. Problemet ligger i dagens samhällsklimat.
"Jag skulle nästan vilja vända på det att och säga att det är minst lika rimligt att påstå att enbart att skrika ut sitt hat är ett bra sätt att handla för en våldsbenägen person och kanske utlöser aggressionerna och förhindrar personen att gå till våld."
Ja eller så får det motsatt effekt att personen eldar upp sig ännu mer.
Detta går bara att spekulera i. Det går inte att veta på förhand vilka människor som har spärrar och vilka som inte har det.
Jag är absolut inte guds bästa barn när jag står i klacken, det kan jag villigt erkänna. Det kan i stridens hetta flyga alla möjliga fula ord ur min mun.
Det jag vill komma åt är i stället det systematiska "hatet", det som har en baktanke. Det som är till för att medvetet smäda och förtrycka motståndaren. Det som görs utan glimten i ögat för att provocera fram en motreaktion.