Mellan Jul o Nyår. Som när lärarna tvingade ut oss på meningslösa promenader el. joggingturer i skogen runt Spåret i Skönsberg o Korsta i ösregnet som alltid faller likt regngardiner i det förflutna.
Som att ta ett steg men inse att de där gröna Tretorn-stövlarna el. Lejonskorna kommer trots steget, sjunka ner i fuktig sumpmark och termosen man har med sig i sin nu kastade Fjällräven-väska, kommer slås sönder mot ett träd o all varm choklad kommer bli odrickbar och man kommer få käka sina torra mackor och frysa som en liten hund innan den här dagen tar slut. Så är det att leva i dessa mellandagar. Tiden går bara. Tiden sköljer igenom oss.
Som hjärtformade klisterlappar mellan boksidorna, mellan jul och nyår. Som när man planerat ett stort tifo under lång tid o sen inte kunnat sova innan den stora derbymatchen o man står mitt i kärlekshyllningen o känner kraften från alla andra o så plötsligt (som efter sex) är allt över o man blir tom i hela kroppen, hjärtat saktar ner sina slag. Efteråt sedan, när folket och ordningsmakten har lämnat arenan, stannar man kvar o städar upp all konfetti, alla papper, viker ihop alla flaggor o banderoller o man är lycklig men samtidigt mycket sorgsen o man kan inte begripa hur lyckan kan göra en sorgsen. Men när man går hemåt i mörkret inser man att det är match snart igen o tills dess ska man försöka vara en god medborgare i den här obegripliga världen.
Dagarna mellan jul och nyår är varsamma, långsamma, tålmodiga låtsasdagar. I morgon är det match igen. Snart är det nyår. Snart är det nytt år. Nya löften, förhoppningar, drömmar, möten. Nu växer vingarna som blommor ur vår kropp. Strax lyfter vi.
Med ny tränare och en bättre organisation blåser äntligen positva vindar för damlaget.
"– Förra året gjorde vi en nystart, vi hade tappat hela vår trupp, men vi såg det som ett första steg och egentligen var tabellen ointressant. Vi ... | Läs mer
