Bragd-Birger: Appappapp: Lyytinen, Rindell och forumfavoriten Pääjärvi var det som dök upp när LaLeggia försvann. Mieho trollade han fram först när Blomman fått för sig att han längtade hem till Gävle.
Men ballsy var det definitivt. Där och då trodde man ju lite att Kapanen skulle vända upp och ner på exakt allt, så blev det inte riktigt. Tim Erixon fick ett treårskontrakt (inte helt orimligt, han hade ingen skadehistorik där och då) och Eronen gick tydligen inte att motstå i ytterligare två år. Plus då att Forsmark kom in. Under 23/24 började man ju dock nästan undra vad Kapanen gjorde om dagarna, det hände ingenting i stort sett trots att vi var rejält skadeskjutna. Tim Erixon spelade 39 matcher när han egentligen borde legat nedsövd exempelvis. Men precis när man trodde att Kapanen nickat till fullständigt så hängde han fram bollarna (ännu mer svullna den här gången) igen och rullade ut Projekt Olli Jokinen. Djärvt, även om det inte blev så kul som man hade hoppats.
Nej, Kapanen var ingen demonsportchef på det stora hela, men: det går inte att säga annat än att han kunde agera utanför komfortzonen. Ollonet (och Kapanens sorti) ger en extra bitter eftersmak. Samtidigt sätter hela historien lite grann fingret på Timrås problematik. Någon utifrån kommer in med en massa energi och nya, annorlunda idéer, klubben hänger direkt på. Nu kör vi det här fullt ut. Idéerna ska genomsyra hela föreningen, ner till skridskoskolan, vi är på till 100 jävla procent!!!1 Sen försvinner energiknippet (snackpåsen), liksom arkitekten bakom. Då vill klubben inte alls hålla på med det där nytänket längre. Tebaks med Nubben, hitta Ollonets direkta antites till tränare, återför "vi är en liten klubb med små resurser" till plats 1 på den externa kommunikationsplanen.
Apropå ungdomarna igår: Freij hade inte alls sin bästa kväll, Genborg bra och ok. Men Linus Eriksson! Tycker han är vår bästa mot Saik. Spelar lätt, nätt, smart. Vinner puckar/dueller utan att behöva köra Walli-style, bra i backcheck, orkar långa byten. Imponerande kille! 💪
Men ballsy var det definitivt. Där och då trodde man ju lite att Kapanen skulle vända upp och ner på exakt allt, så blev det inte riktigt. Tim Erixon fick ett treårskontrakt (inte helt orimligt, han hade ingen skadehistorik där och då) och Eronen gick tydligen inte att motstå i ytterligare två år. Plus då att Forsmark kom in. Under 23/24 började man ju dock nästan undra vad Kapanen gjorde om dagarna, det hände ingenting i stort sett trots att vi var rejält skadeskjutna. Tim Erixon spelade 39 matcher när han egentligen borde legat nedsövd exempelvis. Men precis när man trodde att Kapanen nickat till fullständigt så hängde han fram bollarna (ännu mer svullna den här gången) igen och rullade ut Projekt Olli Jokinen. Djärvt, även om det inte blev så kul som man hade hoppats.