Varför tar inte alla ni kloka människor och funderar på lite andra saker istället? Är det inte lite väl mycket småungar i klacken? Varför är det så få som håller igång på sektionen nedanför trumman? Varför startas allt för ofta samma ramsor om och om igen? Varför är det så många som mest bara står och mimar och kanske aldrig någonsin blir hes efter en match? Varför är Timråklacken tillsammans med den ansiktsmålade klacken bäst i elitserien?
Tycker det är lite löjligt att folk härinne ska hålla på att gnälla så fort engagerat ståplatsfolk tröttnar och tappar lusten ett tag. Det är inte direkt ett ovanligt problem i samtliga klackar då situationer som mot FBK dyker upp. Tänker givetvis på då "Robban" har öppet mål och i nästa sekvens gör FBK mål och avgör matchen. Så kändes det givetvis. Och att vissa slags människor då tappar gnistan ett tag är inte konstigt. Här har vi personer som lägger ner en hel vecka för att fixa i ordning jätteflaggor och tvåpinnsflaggor etc etc. Personligen kan jag alldeles för mycket ishockey för att exempelvis kunna stå å skrika/trumma i 60 minuter då spelet är som mot BIF borta förra veckan.
Jag är ingen maskin. Men jag är en tävlingsmänniska.
Red först och främst ut ovanstående frågor, det är alltid en fin början.
Det enda jag riktigt kan hålla med om i kritiken är kanske att vi runt trumman ibland är dåliga att på ett röststarkt vis haka på i ramsor som startas på andra ställen. Men ibland kan ju även det bero på vissa saker. Tycker i alla fall att jag, utan tvekan, hakar på med trumman allt som oftast.
Det är mycket folk på ståplats. Men ändå är det för få som sjunger. Det är synd det.
Nä, tänk positivt istället. Varför har vi en sådan fantastisk sittplatspublik?
Tycker det är lite löjligt att folk härinne ska hålla på att gnälla så fort engagerat ståplatsfolk tröttnar och tappar lusten ett tag. Det är inte direkt ett ovanligt problem i samtliga klackar då situationer som mot FBK dyker upp. Tänker givetvis på då "Robban" har öppet mål och i nästa sekvens gör FBK mål och avgör matchen. Så kändes det givetvis. Och att vissa slags människor då tappar gnistan ett tag är inte konstigt. Här har vi personer som lägger ner en hel vecka för att fixa i ordning jätteflaggor och tvåpinnsflaggor etc etc. Personligen kan jag alldeles för mycket ishockey för att exempelvis kunna stå å skrika/trumma i 60 minuter då spelet är som mot BIF borta förra veckan.
Jag är ingen maskin. Men jag är en tävlingsmänniska.
Red först och främst ut ovanstående frågor, det är alltid en fin början.
Det enda jag riktigt kan hålla med om i kritiken är kanske att vi runt trumman ibland är dåliga att på ett röststarkt vis haka på i ramsor som startas på andra ställen. Men ibland kan ju även det bero på vissa saker. Tycker i alla fall att jag, utan tvekan, hakar på med trumman allt som oftast.
Det är mycket folk på ståplats. Men ändå är det för få som sjunger. Det är synd det.
Nä, tänk positivt istället. Varför har vi en sådan fantastisk sittplatspublik?