gud: Ja, nu var det alltså inte CRIF utan Bergnäsets IF (Brooklyn Tigers Unga HF, numer) som Timrå mötte den här vansinnigt mörka höstdagen 1987, när ofattbara 69 betalande åskådare plus en stackars jycke befann sig i Timrå Isstadion, då god för 9 000 åskådare. Gott om platser var det..... Och till råga på allt förlorade Timrå matchen med 5-6. Sällan eller aldrig har väl hockeyn i Timrå varit på lägre nivå än under den här tiden.
Bland övriga resultat under den här säsongen minns vi som var bl.a 3-5 mot Sollefteå, också det på hemmais (1 080 på plats, otroligt nog...). Matcherna mot Sundsvall då? Ja, vi vann varsin match. vi slog dom hemma (4-3) men föll i Gärdeladan (2-5). Där svek inte publiken iaf. 3 876 pers. såg matchen i Timrå, och 2 565 gästade mötet inne i Sundsvall. Publiksnittet den här säsongen landade på finfina (?) 676 åskådare. Faktum är att vår lokalkonkurrent då trodde sig vara väldigt mycket bättre än oss. Man hade ju lyckats placera sig bättre än Timrå i seriespel för första gången någonsin. Som svar på detta ville nu Sundsvall Hockeys ordförande att Timrå IK skulle bli farmarklubb (!) till Sundsvall Hockey.... känn på den!! Rivaliteten mellan klubbarna var större än någonsin efter det uttalandet. Faktum är att funnits idéer tidigare om en sammanslagning mellan klubbarna. Detta var inte lika aktuellt efter det här... Wonder why..? ;-)
Självklart missade vi allsvenskan också. I playoff 1 slog vi dock ut Mora i två raka, men föll sedan mot Väsby (som då kom från elitserien..) i playoff 2efter att ha förlorat den tredje och avgörande bortamatchen med 2-7.
69 betalande åkådare är en alldeles fantastiskt dålig siffra. Men den beskriver på ett väldigt bra sätt de vibbar som fanns i Timrå på den tiden. Man hade ett lag som var i full färd med att komma på fötter igen efter ett -80-tal där ordet kris fanns ständigt närvarande. Man gick den här säsongen faktiskt med vinst - 60.000 kr. för första gången på mycket länge. Lagbygget började faktiskt styra till sig lite, även om det var sparbössa med det mesta. Allas vår Jocke Nilsson kom ju från AIK det här året. Tomas Gatehag, Jerry Friman och Roger Olsson var andra nyförvärv. Skytteligan vanns föga överraskande av hårsvallets okrönte konung - Joakim Nilsson på 18+30 på 37 matcher. Vem stod i mål då? Ja, kan det ha varit nån annan än Tore.....
Efter den här säsongen försvann en av de riktiga profilerna från laget, nämligen Rolle Westin. Ja, enbart för att återvända säsongen efter. Är det någon än han själv som kan ge svar på vilken klubb han lämnade Timrå för, säsongen 1988/89? ;-) (Rolle, du kanske kan ge oss fler minnen från den här tiden?)
Detta sätter i alla lägen ett väldigt bra perspektiv till hur saker och ting ser ut nu för tiden. För att ens få chans att se elitseriehockey var man då tvungen att åka upp till Kempehallen... ja, så var det, känn på den... ja, jag får en alldeles fadd smak i munnen. Hualigen!
Ja, Tomas, tiderna är sannerligen annorlunda idag...... tur är väl det!
Vi återkommer garanterat vid ett senare tillfälle med lite fler återblickar på tider som flytt, positivt som negativt. Det är med all säkerhet inte alla som ser Timrå spela idag som såg matcherna eller ens var född på den här tiden.
Själv var jag här inne på min sjunde säsong som Timråsupporter. Den första match jag överhuvudtaget kommer ihåg att jag sett med Timrå var i kvalserien 1981 där vi förnedrade Leksand med 6-0 inför 7 153 fanatiska åskådare. Varför jag var fast efter det behöver jag inte beskriva vidare... Vi avancerade ju åter till elitserien efter det kvalspelet.
Det skulle vara intressant att höra vilka som kommer ihåg sin första match man såg Timrå spela. Jag minns i vilket fall var jag allra oftast befann mig under matcherna. Eftersom att siffrorna under den följande elitseriesäsongen åtminstone till en början var väldigt höga fanns det ju ingen chans i världen för en liten palt på tio bast att se något från vanliga ståplatsläktaren. Därför gick "flykten" till den där avsatsen som då fanns på läktaren mittemot klackläktaren. Där kunde man om man var j-vligt snabb att ta sig dit, t.o.m få sitta och se matcherna. Ja, alltmedan WÖ Kalle sprang runt i ladan och sålde sina lotter.... ojojoj, det var tider det.
Nej, nu tänker jag sluta innan jag blir långrandig i onödan. Men löftet står fast när jag säger att det blir fler gästspel från gamla och (oftast) goda tider... adios så länge!
Linköping kommer aldrig ta SM-guld. En typisk plastklubb som tog sig upp i SHL för ni blev nyrika. Finns varken tradition, kultur eller stolthet i den klubben.
Och till råga på allt förlorade Timrå matchen med 5-6. Sällan eller aldrig har väl hockeyn i Timrå varit på lägre nivå än under den här tiden.
Bland övriga resultat under den här säsongen minns vi som var bl.a 3-5 mot Sollefteå, också det på hemmais (1 080 på plats, otroligt nog...). Matcherna mot Sundsvall då? Ja, vi vann varsin match. vi slog dom hemma (4-3) men föll i Gärdeladan (2-5). Där svek inte publiken iaf. 3 876 pers. såg matchen i Timrå, och 2 565 gästade mötet inne i Sundsvall. Publiksnittet den här säsongen landade på finfina (?) 676 åskådare. Faktum är att vår lokalkonkurrent då trodde sig vara väldigt mycket bättre än oss. Man hade ju lyckats placera sig bättre än Timrå i seriespel för första gången någonsin. Som svar på detta ville nu Sundsvall Hockeys ordförande att Timrå IK skulle bli farmarklubb (!) till Sundsvall Hockey.... känn på den!!
Rivaliteten mellan klubbarna var större än någonsin efter det uttalandet. Faktum är att funnits idéer tidigare om en sammanslagning mellan klubbarna. Detta var inte lika aktuellt efter det här... Wonder why..? ;-)
Självklart missade vi allsvenskan också. I playoff 1 slog vi dock ut Mora i två raka, men föll sedan mot Väsby (som då kom från elitserien..) i playoff 2efter att ha förlorat den tredje och avgörande bortamatchen med 2-7.
69 betalande åkådare är en alldeles fantastiskt dålig siffra. Men den beskriver på ett väldigt bra sätt de vibbar som fanns i Timrå på den tiden. Man hade ett lag som var i full färd med att komma på fötter igen efter ett -80-tal där ordet kris fanns ständigt närvarande. Man gick den här säsongen faktiskt med vinst - 60.000 kr. för första gången på mycket länge. Lagbygget började faktiskt styra till sig lite, även om det var sparbössa med det mesta. Allas vår Jocke Nilsson kom ju från AIK det här året. Tomas Gatehag, Jerry Friman och Roger Olsson var andra nyförvärv. Skytteligan vanns föga överraskande av hårsvallets okrönte konung - Joakim Nilsson på 18+30 på 37 matcher. Vem stod i mål då? Ja, kan det ha varit nån annan än Tore.....
Efter den här säsongen försvann en av de riktiga profilerna från laget, nämligen Rolle Westin. Ja, enbart för att återvända säsongen efter. Är det någon än han själv som kan ge svar på vilken klubb han lämnade Timrå för, säsongen 1988/89? ;-) (Rolle, du kanske kan ge oss fler minnen från den här tiden?)
Detta sätter i alla lägen ett väldigt bra perspektiv till hur saker och ting ser ut nu för tiden. För att ens få chans att se elitseriehockey var man då tvungen att åka upp till Kempehallen... ja, så var det, känn på den... ja, jag får en alldeles fadd smak i munnen. Hualigen!
Ja, Tomas, tiderna är sannerligen annorlunda idag...... tur är väl det!
Vi återkommer garanterat vid ett senare tillfälle med lite fler återblickar på tider som flytt, positivt som negativt. Det är med all säkerhet inte alla som ser Timrå spela idag som såg matcherna eller ens var född på den här tiden.
Själv var jag här inne på min sjunde säsong som Timråsupporter. Den första match jag överhuvudtaget kommer ihåg att jag sett med Timrå var i kvalserien 1981 där vi förnedrade Leksand med 6-0 inför 7 153 fanatiska åskådare. Varför jag var fast efter det behöver jag inte beskriva vidare...
Vi avancerade ju åter till elitserien efter det kvalspelet.
Det skulle vara intressant att höra vilka som kommer ihåg sin första match man såg Timrå spela. Jag minns i vilket fall var jag allra oftast befann mig under matcherna. Eftersom att siffrorna under den följande elitseriesäsongen åtminstone till en början var väldigt höga fanns det ju ingen chans i världen för en liten palt på tio bast att se något från vanliga ståplatsläktaren. Därför gick "flykten" till den där avsatsen som då fanns på läktaren mittemot klackläktaren. Där kunde man om man var j-vligt snabb att ta sig dit, t.o.m få sitta och se matcherna. Ja, alltmedan WÖ Kalle sprang runt i ladan och sålde sina lotter.... ojojoj, det var tider det.
Nej, nu tänker jag sluta innan jag blir långrandig i onödan. Men löftet står fast när jag säger att det blir fler gästspel från gamla och (oftast) goda tider... adios så länge!