Va faen! Här sitter man hela morgonen och knåpar på ett långt, tjusigt inlägg att terrorisera intet ont anade hockeysurfare med. Känner sig tillfreds med det mesta här i livet, trycker på ’sänd-knappen’. Varpå datorn replikerar med en dialogruta som man fattar nichts av. Förutom att man ska tycka Ja eller Nej om någonting. Kommunisten och EU-motståndaren reagerar instinktivt. Man klickar på’Nej’. Varpå hela skiten försvinner och man finner sig fånstirrandes på hockeysnacks informationssida. Ett par desperata klick på Bakåt-tangenten senare intalar man sig att ens text förmodligen tagit en lite längre väg genom cyberrymden, men att den nog kommer fram tids nog. Nu klockan 18.45 känns det som att jag inte kan intala mig detta längre. Just snyggt. ’Pärlor för svin’, som Hans Shimoda skulle uttryckt det.
Nåväl! Kul att få uppleva en seger i gamla, äckliga Vilundahallen. Hade Bernt Egerbladh varit TIK:are hade han säkert vigt åtminstone fem minuter av sitt ’Jag minns mitt 80-tal’ åt denna arena. Själv har jag förträngt det mesta från den tid då Timrå och Väsby envisades med att stöta på varann i parti och minut. Det enda som återstår är korta minnesfragment; trängsel, en klaustrofobisk känsla av vanmakt och en helvetes massa målgester från spelare i fel färger. Aldrig kändes Upplands Väsby så avlägset och malplacerat som när man efter en deprimerande hockeyupplevelse satt på pendeln och såg leråkrar och förortsmisär passera revy. Än i dag händer det att jag, närhelst någon spelar Europes ’The Final Countdown’, får frossbrytningar och börjar vakenhallucinera om Stefan Sohlin.
I går var det dock desto trevligare. Träningsmatcher kan ju vara otroligt sega tillställningar, så icke i går. Visst, tempot var kanske inte det bästa, men…intensiteten, kämpaglöden och energin var det absolut inget fel på.
Fredrik Anderssons målvaktsspel en källa till stor glädje. Lugn, stabil och med ett par, tre räddningar som måste sorteras in under kategorin Riktigt Jävla Svettiga. Bra av Molin att ge honom den här chansen till revansch efter SSK-debaclet. Och Mats Hansson! Han kan, och kommer förmodligen, bli precis hur bra som helst. En lisa för själen för de TIK:are som får panikångest så fort framtiden kommer på tal.
Också glädjande att se hur man agerade i egen zon. I förra AIK-matchen (liksom i den soon-to-be-förträngda SSK-matchen) envisades man med att backa, backa, backa så fort motståndarna kom in i zon. Varpå motståndarna började snurra, överlämna och ha sig inför passiva timråiter som drogs likt flugor mot sockerbitar i form av Kapanen/Andersson. I går spelade man betydligt resolutare, låg närmare motståndarna och lyckades allt som oftast få ut dom i hörnen. Ett gott omen inför det som komma skall.
Nu får man väl försöka bita ihop de närmaste två veckorna och hålla humöret uppe. Kvalserien ska bli en sjuhelvetes fest, något annat finns inte.
Kommunisten och EU-motståndaren reagerar instinktivt. Man klickar på’Nej’. Varpå hela skiten försvinner och man finner sig fånstirrandes på hockeysnacks informationssida. Ett par desperata klick på Bakåt-tangenten senare intalar man sig att ens text förmodligen tagit en lite längre väg genom cyberrymden, men att den nog kommer fram tids nog.
Nu klockan 18.45 känns det som att jag inte kan intala mig detta längre. Just snyggt.
’Pärlor för svin’, som Hans Shimoda skulle uttryckt det.
Nåväl! Kul att få uppleva en seger i gamla, äckliga Vilundahallen. Hade Bernt Egerbladh varit TIK:are hade han säkert vigt åtminstone fem minuter av sitt ’Jag minns mitt 80-tal’ åt denna arena. Själv har jag förträngt det mesta från den tid då Timrå och Väsby envisades med att stöta på varann i parti och minut. Det enda som återstår är korta minnesfragment; trängsel, en klaustrofobisk känsla av vanmakt och en helvetes massa målgester från spelare i fel färger.
Aldrig kändes Upplands Väsby så avlägset och malplacerat som när man efter en deprimerande hockeyupplevelse satt på pendeln och såg leråkrar och förortsmisär passera revy. Än i dag händer det att jag, närhelst någon spelar Europes ’The Final Countdown’, får frossbrytningar och börjar vakenhallucinera om Stefan Sohlin.
I går var det dock desto trevligare. Träningsmatcher kan ju vara otroligt sega tillställningar, så icke i går. Visst, tempot var kanske inte det bästa, men…intensiteten, kämpaglöden och energin var det absolut inget fel på.
Fredrik Anderssons målvaktsspel en källa till stor glädje. Lugn, stabil och med ett par, tre räddningar som måste sorteras in under kategorin Riktigt Jävla Svettiga. Bra av Molin att ge honom den här chansen till revansch efter SSK-debaclet.
Och Mats Hansson! Han kan, och kommer förmodligen, bli precis hur bra som helst. En lisa för själen för de TIK:are som får panikångest så fort framtiden kommer på tal.
Också glädjande att se hur man agerade i egen zon. I förra AIK-matchen (liksom i den soon-to-be-förträngda SSK-matchen) envisades man med att backa, backa, backa så fort motståndarna kom in i zon. Varpå motståndarna började snurra, överlämna och ha sig inför passiva timråiter som drogs likt flugor mot sockerbitar i form av Kapanen/Andersson.
I går spelade man betydligt resolutare, låg närmare motståndarna och lyckades allt som oftast få ut dom i hörnen. Ett gott omen inför det som komma skall.
Nu får man väl försöka bita ihop de närmaste två veckorna och hålla humöret uppe. Kvalserien ska bli en sjuhelvetes fest, något annat finns inte.