Uno Gordon: Om jag inkluderas i skaran 'trygghetsfascister' så vågar jag mig påstå att jag inte är särskilt mätt. Det är ju inte så att Timrå prenumererat på SM-tecken eller finalplatser de senaste trettio åren. Varför tror du att spelarna slår sig för bröstet och verkar nöjda? För att dom inte ids vinna när dom torskat två raka?
Jag har inte sett alla matcher i årets serie, dock en majoritet av dom. Och jag vågar påstå att plattmatchratiot (förluster beroende på en tvivelaktig inställning) är ungefär som tidigare år. Däremot är antalet krampaktiga förluster (där man inte kunnat ta tag i matchen eller manövrera sig mot ett för aftonen övermäktigt motstånd) förmodligen fler än exempelvis förra säsongen. Då torskade man visserligen precis lika ofta som nu, men man gjorde det på ett annat sätt. Oftast genom att ligga på och skapa en jävla massa målchanser, ta stressiga avslut, vinna skottstatistiken och inkassera en uddamålare i röven. Varpå motståndarsupportrarna - om det nu var ett förmodat topplag vi mötte - klagade på sitt uselt spelande (om än vinnande) lag.
Du pratar om ingredienser som kännetecknar en vinnare. På vilket sätt har denna egenskap genomsyrat tidigare upplagor av laget i vårt hjärta? Dagens lag - med Challe vid rodret - har än så länge chansen att pissa på resultaten från tidigare vinnarkulturskullar med hästlängder. Man vek ner sig mot Djurgården under lockouten (trots det kanske mest välkomponerade laget i modern tid), och man misslyckades att vinna mot ett Modo som man faktiskt var snäppet bättre än. (Ni behöver inte protestera modolider, somna om istället.)
Jag gillar frejdig hockey, men inte fan sitter jag och hissar skinn när jag tänker på fjolåret. Man började fantastiskt, fick skador, slet sönder resterande nyckelspelare, vägrade ta in juniorer, kämpade som satan i varje grundseriematch (vinnar-Kenta!) och kom ungefär lika nära SM-bucklan som Mora gjorde. Nu säger jag inte att man ska skita i grundserien och förlita sig på ett bra slutspel enligt devisen 'det är bara det som räknas'. Absolut inte. Men jag vågar påstå att Modos problem som man hade under stora delar av fjolårssäsongen (minns gnället på backarna!) inte lade särskilt mycket sordin på SM-guldstämningen. Det ä r då det gäller. Och är man tillräckligt bra - precis som Timrå är - då har man råd att brottas med problem under seriespelet. Det har ett antal finallag gjort genom åren.
Och nej. Jag tycker inte att den syn som präglar stora delar av inläggsfloden på denna sidan är resultatet av 'vinnarskallar'. Lika lite som Wikegård är en vinnare bara för att han pratar tufft medans han förlorar. Det är bajsnödigt här inne. Och det finns en jävla massa cry-babies som inte gillar sport i lägen då man inte kan garantera vinst. Ställa krav är häftigt. Sparka Challe. Kicka Hedström. Bort med Tenkrat. Väck med Koskinen. Ut med Backlund. Och Åkerlund, och Styf, och Svensson. Osv. Patetiskt.
T T: tveksamt, men gör han det så vinner vi, det är ju en hockeyestetisk naturlag.
Gött med uppehåll, men mysigt att det drar igång igen. I synnerhet på bortaplan, mot en motståndare som på alla sätt bör betraktas som "bättre än oss". Läs mer
Varför tror du att spelarna slår sig för bröstet och verkar nöjda? För att dom inte ids vinna när dom torskat två raka?
Jag har inte sett alla matcher i årets serie, dock en majoritet av dom. Och jag vågar påstå att plattmatchratiot (förluster beroende på en tvivelaktig inställning) är ungefär som tidigare år. Däremot är antalet krampaktiga förluster (där man inte kunnat ta tag i matchen eller manövrera sig mot ett för aftonen övermäktigt motstånd) förmodligen fler än exempelvis förra säsongen. Då torskade man visserligen precis lika ofta som nu, men man gjorde det på ett annat sätt. Oftast genom att ligga på och skapa en jävla massa målchanser, ta stressiga avslut, vinna skottstatistiken och inkassera en uddamålare i röven. Varpå motståndarsupportrarna - om det nu var ett förmodat topplag vi mötte - klagade på sitt uselt spelande (om än vinnande) lag.
Du pratar om ingredienser som kännetecknar en vinnare. På vilket sätt har denna egenskap genomsyrat tidigare upplagor av laget i vårt hjärta? Dagens lag - med Challe vid rodret - har än så länge chansen att pissa på resultaten från tidigare vinnarkulturskullar med hästlängder. Man vek ner sig mot Djurgården under lockouten (trots det kanske mest välkomponerade laget i modern tid), och man misslyckades att vinna mot ett Modo som man faktiskt var snäppet bättre än. (Ni behöver inte protestera modolider, somna om istället.)
Jag gillar frejdig hockey, men inte fan sitter jag och hissar skinn när jag tänker på fjolåret. Man började fantastiskt, fick skador, slet sönder resterande nyckelspelare, vägrade ta in juniorer, kämpade som satan i varje grundseriematch (vinnar-Kenta!) och kom ungefär lika nära SM-bucklan som Mora gjorde.
Nu säger jag inte att man ska skita i grundserien och förlita sig på ett bra slutspel enligt devisen 'det är bara det som räknas'. Absolut inte.
Men jag vågar påstå att Modos problem som man hade under stora delar av fjolårssäsongen (minns gnället på backarna!) inte lade särskilt mycket sordin på SM-guldstämningen. Det ä r då det gäller. Och är man tillräckligt bra - precis som Timrå är - då har man råd att brottas med problem under seriespelet. Det har ett antal finallag gjort genom åren.
Och nej. Jag tycker inte att den syn som präglar stora delar av inläggsfloden på denna sidan är resultatet av 'vinnarskallar'. Lika lite som Wikegård är en vinnare bara för att han pratar tufft medans han förlorar.
Det är bajsnödigt här inne. Och det finns en jävla massa cry-babies som inte gillar sport i lägen då man inte kan garantera vinst. Ställa krav är häftigt. Sparka Challe. Kicka Hedström. Bort med Tenkrat. Väck med Koskinen. Ut med Backlund. Och Åkerlund, och Styf, och Svensson. Osv.
Patetiskt.