NuMo: Jag har aldrig varit någon större fan av hur Sam Hallam bygger sin hockey i något av de lag han tränar. Skadeglädje är en dominerande känsla. Att Sverige missar finalen - jag kunde helt ärligt inte bry mig mindre.
Sam däremot är lite väl robotlik oavsett vad som händer. Är det dåligt så är det blaha. Är det bra så är det blaha.
Det verkar nästan som att det inte spelar någon roll.
Spelar det ingen roll så har man ingen strategi.
I studion är man nu halvgalen över att vi inte har gemensam aggressivitet. Man är alltså naiva, har för dålig gemensam mental inställning och enlig min mening som det ser ut, så verkar man helt gå in i Hallams narrativ. Var är utbrytarna? De som vill göra skillnad? De som man efteråt har sett att de i alla fall försökte.
Det finns möjligheter för dem, kolla på Danmark. Lita spelarna och deras kunskaper i stället för att begränsa dem i en Hallamruta. Nu finns inga andra alternativ.
Stillastående, passar varandra på skridskorna, ser inte spelarna som faktiskt är öppna utan försöker alltid passa igenom närmsta Amerikan, de spelar lite som att dem hade mött typ Frankrike igen och tror att det bara går spela lite ... | Läs mer
